Inget att skratta åt

Lördagen var alltså min tredje dag som symtomfri och då gick jag ut i världen. Eller i alla fall till Hemköp och till apoteket där de äntligen hade fått in febertermometrar. Girigt roffade jag åt mig den sista på hyllan men jag hoppas förstås inte få någon användning för den. (Men min temp just nu är dock 36,8 grader.)

På min promenad dit började jag lyssna på podden ”Flashback forever”, där Ina Lundström, Emma Knyckare och Scroll-Mia i all enkelhet men ganska detaljerat går igenom olika trådar på Flashback. Det är otroligt roligt. Jag tänker inte ens försöka återge vad som är så kul med att ett gäng där bestämmer sig för att sänka den nya plastpåseskatten, eller att reda ut huruvida det är bögigt att ha en doftranka i köksfönstret, men jag var i alla fall tvungen att lägga ifrån mig besticken när jag sen åt eftersom jag var rädd att sätta i halsen (är förresten inte det alla ensamboendes skräck? Att sätta i halsen och kvävas?).

Ett tag skrattade jag så mycket att jag grät (Skellefteewa <3) och det låter kanske patetiskt men det slog nästan över till riktig gråt när jag insåg hur länge sen det var jag skrattade så mycket. Det är lite svajigt med känsloreglaget, det erkänner jag. För det är sällan jag asgarvar utan andra människor. Visst fnissar jag till av roliga memes på twitter och småskrattar åt nåt kul på tv. Men det där stora skrattet, det behöver man nästan alltid andra människor för att få till.

Jag längtar så otroligt mycket efter att middagar med vänner där man liksom fastnar i en tramsspiral, där skämt staplas på skämt och om någon kommer tillbaka från toaletten så fattar hen ingenting men alla andra skrattar ihjäl sig.

Men nu har jag i alla fall Flashback forever, jag började med senaste avsnittet och arbetar mig nu bakåt. Det borde räcka åtminstone genom vecka 11 av hemmasittande, som vi nu är inne i.