Coronan fick mig att passera en ny gräns i går, stilmässigt. Tyvärr åt fel håll.

Efter tre dagar då jag knappt lämnat lägenheten skulle jag ta en kvällspromenad med en vän. Eftersom vi bara skulle just promenera och min kappa är lång så sket jag i att byta ut min bylsiga tröja och de märkliga jeans jag hade på mig – jag köpte dem när jag insåg att jag inte alls har kroppen för så där tajta jeans som varit inne länge men överkompenserade då med ett par som lyckas vara för stora runt midja och ben och samtidigt för korta. Jag har dem bara hemma, för att inte helt känna att jag kastat pengar i sjön.

I alla fall, när jag skulle gå insåg att det var rätt ruggigt så jag snodde om mig en scarf och tryckte på mig en mössa; deppigt, det är ju ändå maj. Sen tog jag i hastigheten fel skor, istället för mina för våren nya sneakers så klev jag i mina sparsamt använda löpardojor.

Vi började gå. Det regnade. Det var inte så mysigt att gå. Så vi tog en öl på ett ställe i stället (ja, den hade klarat en inspektion från myndigheterna).

När jag tog av mig kappan inne på baren såg jag plötsligt mig själv med min egen, yngre blick. ”Den där tantan, tittade hon sig ens i spegeln innan hon gick hemifrån?”

Svaret, mitt unga jag, är alltså nej. När man jobbat hemifrån i åtta veckor – japp, i dag är det åtta veckor sen vi blev hemskickade – är det lätt att tappa stilen.

Jag hoppas hitta den igen när detta är över.

Vecka åtta av hemarbete. Jag undslapp mig en stor suck när jag i morse lade fram datorn på köksbordet igen, herregud vad tradigt det kändes.

Jag måste säga att jag är besviken på mig själv, jag trodde verkligen att jag skulle vara bättre på att vara hemmasittare än jag är. En gång för rätt många år sen sa jag till den terapeut jag då gick till att jag var orolig över att jag inte behövde andra människor, att jag trivdes lite för bra i mitt eget sällskap. Han sa att jag borde prova under semestern, låta bli att höra av mig till andra och se hur länge det kändes bra.

Jag vill minnas att det tog drygt tre dagar, sen kände jag faktiskt att jag ville ha någon slags kontakt med andra. Böcker, korsord, film, musik och de egna tankarna räckte bara så långt.

Nu lever vi ju inte i total isolering, jag har videomöten med kollegor, chattar med kompisar, ringer till mamma och på helgerna träffar jag några vänner i små, glesa sällskap. Men det är tydligt vilken skillnad det gör när ensamheten inte är frivillig, och när intrycken utifrån uteblir. Jag har helt klart överskattat mitt eget sällskap med mig själv.

Förresten kom jag senare i terapin fram till att jag inte var bättre än någon annan på att vara ensam, snarare var jag sämre än många på att tydliggöra mina behov och blablabla. Jag jobbar fortfarande med det och nu har jag ju gott om tid att göra det. Man ska verkligen vara försiktig med vad man önskar sig.