Stilmässig all time low

Coronan fick mig att passera en ny gräns i går, stilmässigt. Tyvärr åt fel håll.

Efter tre dagar då jag knappt lämnat lägenheten skulle jag ta en kvällspromenad med en vän. Eftersom vi bara skulle just promenera och min kappa är lång så sket jag i att byta ut min bylsiga tröja och de märkliga jeans jag hade på mig – jag köpte dem när jag insåg att jag inte alls har kroppen för så där tajta jeans som varit inne länge men överkompenserade då med ett par som lyckas vara för stora runt midja och ben och samtidigt för korta. Jag har dem bara hemma, för att inte helt känna att jag kastat pengar i sjön.

I alla fall, när jag skulle gå insåg att det var rätt ruggigt så jag snodde om mig en scarf och tryckte på mig en mössa; deppigt, det är ju ändå maj. Sen tog jag i hastigheten fel skor, istället för mina för våren nya sneakers så klev jag i mina sparsamt använda löpardojor.

Vi började gå. Det regnade. Det var inte så mysigt att gå. Så vi tog en öl på ett ställe i stället (ja, den hade klarat en inspektion från myndigheterna).

När jag tog av mig kappan inne på baren såg jag plötsligt mig själv med min egen, yngre blick. ”Den där tantan, tittade hon sig ens i spegeln innan hon gick hemifrån?”

Svaret, mitt unga jag, är alltså nej. När man jobbat hemifrån i åtta veckor – japp, i dag är det åtta veckor sen vi blev hemskickade – är det lätt att tappa stilen.

Jag hoppas hitta den igen när detta är över.