Jag har verkligen blivit dagvill, den ena dagen är så förtvivlat den andra lik. Inte blir det lättare av att det går mot långhelg, det vill säga är kort vecka.

Men i dag hände ändå nåt att hänga upp minnet på – jag var och klippte mig! Inte bara fick jag sätta på mig något snäppet över reafyndsnivå, jag fick dessutom lämna Lilla Essingen och bege mig till Söder. Jag erkänner, jag åkte buss dit men det var inte rusningstrafik och den var rätt glest besatt. Sitter någon på ett säte är det ingen som sätter sig bredvid, man står hellre.

Så blev jag klippt av Karin. Och tonad. Jag medger att jag är tillräckligt fåfäng att jag är glad att jag hann fixa utväxten innan det eventuellt kommer strängare restriktioner.

Hos min frissa blir man erbjuden te, kaffe eller ett glas vin. Vanligtvis nöjer jag mig med te men nu bad jag om ett glas vitt. ”Alla tar vin nu”, sa Karin.

Hon har själv varit sjuk, sannolikt i covid-19, och som många i hennes situation som egenföretagare var det nu bara att försöka komma i kapp en månads tappat jobb. Men det var inte många som bokat av. Vi pratade mycket corona förstås, men inte bara. Det börjar uppstå små luckor för annat.

Sen promenerade jag hem och såväl ljus som temperatur skvallrade om full vår. Det är knappt att jag märkt det.

Som hemmajobbare blir man plötsligt varse husets dagliv. Ett par av mina grannar renoverar (bygghandeln är tydligen en bransch som går mot strömmen nu och snarare upplever ett uppsving under coronakrisen), det hamras och borras. Och rakt över mig spelar grannen piano – hen kan spela hyggligt men det är en del skalövningar också. Det slår mig att jag inte vet om pianot är nytt eller om grannen helt enkelt är så hänsynsfull att hen inte spelar på kvällarna. Men jag borde ha hört det någon helg?

Jag måste hur som helst skaffa ett par bättre hörlurar, som ju dessutom är nödvändiga för alla videomöten.

Som jag misstänkte så är detta med ett livligt drömliv inget unikt för mig och mina vänner. I den här artikeln reder man ut varför många drömmer så mycket just nu – det korta svaret är stress, som ger oss sämre sömnkvalitet som ger oss tydligare drömmar. Och som jag också misstänkte är alkohol inte ett bra sätt att hantera detta.

Ny vecka, stilla veckan. Mer stilla än någonsin. Trots stundande påskhelg, vanligtvis så sympatiskt lång, så flyter alla dagar ihop – det är ju långfredag hela tiden, som jag konstaterat tidigare.

Även om man räknar i mannaminne så är det här en unik situation. Till det bidrar det här utdragna skeendet – eller tillstånd, upplevelse, situation. För tidigare gemensamma trauman har varit just händelser, som Estonias förlisning, tsunamin, Backa-branden, terrorattacken på Drottninggatan; de slog ner i våra liv men var i sig genast över. Sen fick vi leva med konsekvenserna.

Det här bara pågår och pågår. Man vill komma till den punkt när vi kan skriva ”Våren 2020 drabbade Sverige och världen av en pandemi. Det första fallet i Sverige upptäcktes den 31 januari och den XXX var smittan under kontroll…” och då veta vad XXX står för, ha XXX bakom sig.

Det jag försöker förstå, märker jag, när jag lyssnar på de återkommande presskonferenserna, är i vilken fas vi befinner oss. Jag förstår att det inte går att säga, men det är det jag tittar efter när jag tittar på alla kurvor som cirkulerar. Det är snart två veckor sen man konstaterade att stormen dragit in över Stockholm – stämde det? Tilltar den än eller har den börjat bedarra? Drar den vidare till andra delar av landet? Omöjliga och frustrerande frågor.

Man vill verkligen bara veta när det här ska vara över. Inga jämförelser i övrigt men man börjar ju förstå grymheten i att inte tidsbestämma straff.

Mamma ringde i dag, mitt på dagen. Hon vet ju att jag jobbar hemma. ”Slå på ettan! Det är Reuter & Skoog, de är så roliga!”

Jag tycker SVT har visat prov på oväntad flexibilitet och klivit in för att underhålla efter förmåga men min mamma är tyvärr inte imponerad. ”Det är aldrig nåt bra, bara gammal skåpmat”, suckar hon.

Men ”Reuter & Skoog” gillar hon. Jag stod egentligen mitt i lunchbestyren men slog på ändå. Så kunde vi skratta tillsammans trots 100 mils avstånd.

En bekant hörde av sig via Facebook och berättade att hon drömt om mig härom natten, en dramatisk dröm. Vill inte berätta för mycket om andras inre liv men bland annat hade jag benet i gips.

Jag känner igen det där med konstiga drömmar just nu, och hör andra vittna om samma sak. Under den långa promenad jag tog med två vänner i går – 16 000 steg – pratade vi om det och ena vännen lanserade teorin att eftersom vi får så få intryck just nu så skrapar det undermedvetna liksom på botten av tunnan, det som kommer upp ur oss har legat rätt djupt.

Själv har jag flera gånger fått bilden av en björn i ett ide, så känner jag mig. Jag sover tungt och mycket, med livliga drömmar – men det är där ute, utanför mitt ide, det verkliga dramat pågår.

I natt drömde jag att jag tappade bort mamma. Hon gick precis bakom mig men när jag svängde in på nåt restaurangliknande så försvann hon. Jag ropade men hon svarade inte.

Det kanske inte är den mest svårtolkade drömmen.

När jag vaknade i morse och slog på radion spelades Paul Simon och jag hann tänka ”åh nej, har coronan tagit Paul Simon?!” Men det hade den gudskelov inte, de bara spelade ”50 ways to leave your lover” i P1.

Vi har gått in i vecka fyra av hemmasittande men jag kan inte säga att det känns riktigt som vardag än. Tillvaron är fortfarande ett slags undantagstillstånd, jag tycker att man hela tiden ställs inför nya frågor och situationer.

Jag skulle ha klippt mig i veckan som gick men dagen före messade min frisör Karin och sa att hon varit sjuk, sannolikt covid-19, hade varit symtomfri i fem dagar och nästa dag skulle gå tillbaka till jobbet. Men ville jag ändå boka om? Det kändes lite som ett tillitstest. Fem dagar måste ju räcka, de säger ju två? Trots det så bokade jag om. Tackade mycket för omtanken. Hon förstod absolut så nu ska jag klippa mig på onsdag istället.

Jag har även hunnit ha terapi per telefon istället för på plats. Alltså med en riktig terapeut, inte babbel med en vän (vilket verkligen inte är det sämsta).

Tre symtomfria personer under 70 som vill ta ett glas tillsammans, det funkar väl? Ja, kom vi fram till, men inte på lokal, hur glest det än är på barerna.

Jag, som vanligtvis passerar Ica på väg hem från bussen så gott som varje dag för att köpa nån middagsmat, planerar nu mina inköp ordentligt. Försöker hålla mig till två handlingsvändor i veckan. Noterade för övrigt det nu fanns gott om pasta och toapapper men var rätt utplockat i bönhyllan. På Apoteket var febertermometrarna slut.

Och visst var det den här veckan det sjönk in: det kommer att vara så här ett bra tag. Visst handlar det om månader? Så jag antar att en vardag kommer men kan inte säga att jag ser fram emot det.

Så till den viktiga frågan: vad har man på sig i karantänen? Klassisk är redan den intervju Kajsa Ekis Ekman gav i Bon, där hon gör rent hus med myskläder när man jobbar. Slappa kläder leder till slappa tankar, kan man sammanfatta hennes hållning. Jag kan inte svära på att hon har fel men tänker att det ändå är skillnad om man som hon alltid är frilans.

För jag klär inte upp mig. Att stryka en skjorta för att sen sitta hemma känns inte aktuellt, inte heller att dra på mig klänning och nylonstrumpor, som man vanligtvis känner sig lite extra fin i.

Men jag går heller inte runt i mjukisar. Två gånger om dagen ”träffar” jag kollegorna i videomöten och då vill jag vara ordentligt klädd och kammad.

Jag har här upptäckt en tredje väg, som tydligen är min. För karantänen har visat sig vara de tveksamma reafyndens tid. Jag hittar tröjor som det inte är nåt fel på men som jag aldrig har på jobbet i vanliga fall. De där man inte hade köpt till fullpris men som man tänkt ”jamen 179 kronor är ju inte så mycket, jag kan ha den… jaa, en sommarkväll som är lite sval” (en relevant klädkategori i det här landet).

Till reafyndet bär jag uteslutande jeans, jag har några jag varvar mellan. Inte mjukisar men heller inte några slacks.

Men okej, jag håller inte stilen hela vägen ner. På fötterna sitter mina gamla skinntofflor. Nåt ska man ju ha när man ändå bara sitter hemma.

Gav mig ut för att proviantera i dag. Sportade mina nya sneakers – passade på, eftersom när det här är över är jag rädd att vi redan är i säsong för ballerinor och sandaler.

Äsch förlåt, det blev ett rätt lamt inlägg i går. Jag skrev ett annat först, som i och för sig handlade om samma sak – det stora bristen på intryck just nu – men jag raderade det. För vadå brist på intryck, liksom, det pågår en pandemi, en global katastrof, människor dör, i vården sliter vårdpersonal för att rädda liv – och har sitter jag i en lägenhet och känner mig… understimulerad.

Vem hade trott att en katastrof kunde låta så lite?

För så är det ju för många av oss nu. Vi följer med fasa nyhetsrapporteringen (jag måste verkligen tagga ner lite på den punkten), hänger vid varje ord från Anders Tegnells läppar men våra egna liv rullar på. Tommare och tråkigare än vanligt men de fortsätter. Vi jobbar, funderar på vad vi ska äta, chattar med en kompis.

Emellanåt skäms jag nästan för hur jag sitter och kurar i min bubbla men å andra sidan: jag, och alla andra i min situation, gör ju precis det vi ska. Vi håller oss undan. Vi ger plats till dem som måste röra sig ute i samhället nu. Förhoppningsvis kommer vi heller inte att behöva uppta en säng i vården utan kan även där lämna plats till dem som måste ha en.

För att avsluta med något helt annat: även om nyheterna är allt annat än upplyftande just nu så blev jag glad detta reportage, som SVT visade igår. Om människor som förlorat sina jobb – men som genast ställer om och går in där de så förtvivlat behövs. Fan vad människor kan vara bra ibland.

Gud vad jag saknar att kunna gå ut – på teater, på utställningar, på barer. Jag hade verkligen sett fram emot ett författarsamtal med danska storfavoriten Dorthe Nors, som skulle ha varit på Internationella författarscenen förra veckan men som givetvis ställdes in. Jag hade biljetter till ”Vakten vid Rhen” på Dramaten och hade tänkt se ”Serotonin” på Stadsteatern. Det är förstås världsligt i allt det som pågår just nu men jag märker hur jag längtar efter intryck som inte har med en global pandemi att göra.

Men en del kan man förstås få hemma i soffan också. Jag njuter som sagt av Lydia Sandgrens ”Samlade verk” just nu – ja, det var efter att Carl-Michael Edenborgs recension landade i vår mejl som jag bestämde mig för att köpa den.

Men det är inte den enda succédebutanten just nu. Lennart Bromander hyllade Maria Brobergs ”Bakvatten” och Annika Norlins novellsamling ”Jag ser allt du gör” har hyllats unisont.

För dig som vill ha lite smart babbel vill jag slå ett slag för ”Vi tvår våra händer”, en karantänpodd som vi på Aftonbladet kultur just dragit i gång. I första avsnittet är det vår skribent Sven Anders Johansson som pratar med Karin Pettersson och Martin Aagård om kapitalismens möjligen förestående död.

Den 12 april kommer dessutom Stadsteatern att visa föreställningen ”Serotonin” digitalt. Det är ju inte samma sak som att sitta tillsammans men hundratals andra i en teatersalong men nu gäller det att ta vad man får.

Överallt omkring mig ställs påskplaner in, förstås. Även om jag i sociala medier ser många gorma om motsatsen så tror jag att de flesta kommer att ta myndigheternas uppmaning på allvar och inte resa någonstans i påsk. Ju fler rapporter man hör från sjukvården här i Stockholm, desto lägre pris framstår en inställd fjällresa som.

Apropå påsken så börjar det kännas som att jag lever ett långfredag hela veckan-liv. Fast säg en långfredag på 70-talet. Allt är inte stängt men det känns lite förbjudet att slinka in på Ica. Inga fester, inga sammankomster. Jag får till och med impulsen att tala med dämpad röst.

I helgen tog jag en promenad med en vän. Vi gick samma runda även för två veckor sen och konstaterade då att vi och alla omkring oss verkligen bara talade om coronan. Så var det fortfarande. Vi tog en kaffe på servering på ett torg där borden stod glest; bordsbeställning förstås och sen fick en gå in och betala.

På kvällen åt min bror middag hos mig – han hämtade upp den på en krog nära där jag bor. Man fick inte ens gå in i lokalen utan hela transaktionen skedde genom ett fönster. Jo, vi pratade också mest om coronan. Hur det ska bli sen. Vad finns kvar, vad är borta.

Så förflöt helgen. Jag lagade ännu ett av Lotta Lundgrens karantänrecept och förvånades över hur gott det blev. Tack igen, Lotta.

Jag försökte ransonera min närvaro på twitter eftersom jag blir så deppig av den skärande tonen där. Istället lade jag tid på Lydia Sandgrens debut, som jag ju köpte i fredags, och kan konstatera att den definitivt kommer att ta slut innan det här är över, den är väldigt bra. Undrar om jag kommer att minnas den som coronaboken? Precis som att även dåliga relationer kan ha ett bra soundtrack.

Bilden: några coronasäkrade typer vi stötte på under lördagens promenad.

Visst har det hänt något med ens tidsuppfattning de här veckorna? Jag har nu jobbat hemifrån i två veckor och det har gått så fort. Toapappersskämten och balkongsången känns som förra året fast det var förra veckan. Väl?

Kanske är det för att alla dagar är sig så himla lika. Jag försöker hålla på jobbdisciplinen, börjar jobbar vid 09 och slår igen datorn vid 17. För att sen sjunka ner i soffan och… typ kolla twitter. Då har jag ändå lyssnat på P1 större delen av dagen, FHM:s presskonferens kl 14, Rapport 18 och 19.30 samt Aktuellt kl 21. Men att få ro med en bok eller ens en tv-serie funkar illa (kan dock passa på och utfärda en varning: försökte se ”Freud” på Netflix i går och den var chockerande dålig).

Jag pratar och chattar med familj och vänner men träffar nästan ingen. Minimerar ärenden utanför min egen lägenhet. Då blir det svårt att hålla i sär dagarna, man har inget att hänga upp dem på.

Det är också en så märklig känsla att leva här i sin bubbla och samtidigt höra hur stormen tilltar, den bildliga alltså. Hur allt fler insjuknar, dör, och hur pressen på alla som sliter i vården bara ökar. Jag hör om det men märker ingenting. Toapappershyllan på min lill-Ica är full igen.

Undrar hur jag kommer att minnas våren 2020. Och undrar vilken värld det är vi kliver ut igen när det här är över.

Men nu är det fredag och en helg väntar. Jag dricker ett glas vin för mig själv och i dag uträttade jag faktiskt några ärenden och passade på att köpa en roman för så här kan jag inte fortsätta. Lydia Sandgrens debut ”Samlade verk” är 700 sidor lång – vi får se vad som tar slut först, den eller mitt hemmasittande.

PS. Rubriken på inlägget är en låt med Dag Vag. Tyvärr funkar inte Spotify i min dator så jag kan inte länka men sök gärna upp och lyssna. DS.