Arkiv för tagg Relation

- Sida 1 av 2

Gift vid första ögonkastet

av Lina

När jag äntligen började titta kunde jag inte sluta. Nästan fyra avsnitt på raken hann jag med innan jag somnade med paddan i näven – fyra avsnitt, och då hade Ellen, Bert, Mikael, Tina, Emily och Mathias redan hunnit gifta sig, smekmånadsresa och påbörjat samboflytten.

Pratar förstås om Gift vid första ögonkastet. Har ni sett? Jag är helt fast.

Nu har jag, som sagt, inte kommit till vardagsslentrianbiten av experimentet, kallduschen som det här gänget hamnar i betydligt snabbare än man gudskelov gör annars, men hittills verkar ”expertpanelen” onekligen ha träffat mer rätt i två av fallen än i det tredje. Men det är så mycket med det här som är intressant att tänka på, vad har man för förväntningar på sin blivande? Vad händer när hen visar sig vara någon helt annan? Hur stor roll spelar attraktionen – eller den uteblivna attraktionen – om man matchar på många andra plan? Det här med att olikheter dras till varandra, innebär det att man inte kan få både passion och stabilitet?

Okej.

Så, om jag jobbar några timmar nu så blir det kväll sen och så får jag titta vidare?

Skärmavbild 2015-01-28 kl. 11.12.16Foto: SVT

Samtal på AW, klockan 19.36

av Lina

”Alltså. Såg ni att Pearl Harbor gick igår?”

”Nä, kollade du? Gråtfest?”

”Mm. Grinade som en gris. Mest för att jag insåg att man aldrig kommer bli sådär kär igen.”

”Haha, vad är det för deppig inställning?”

”Men det är ju så! De känner varann en kvart och sen kan de omöjligen leva utan varandra… Det kommer inte hända oss igen. Vi har blivit för gamla, för praktiska och ansvarsfulla liksom.”

”Du saknar fladdrandet från förr?”

”Jag saknar vansinnesromantiken! Träffas på nån fest, bli blixtkära, gå barfota hem i sommarregn, inte lämna sängen på flera dagar…”

”Äh, palla passion, det blir bara bråk. Och i verkligheten ringer de ändå från jobbet eller dagis efter nån timme.”

”Fan, vad vuxen du är.”

”Pearl Harbor är en film.”

”Skyll inte på tekniken – du bestämmer själv”

av Lina

Dammar av den här, apropå allt internetande vi pratar om just i dag…

Ett kärlekspar är inbegripna­ i ett hetsigt ”samtal” (läs: bråk) om killens enorma mobilberoende.
Mitt i den hög­ljudda diskussionen upp­täcker tjejen att pojkvännen sneglar ner på telefonen i knät.
”VAD I HELVETE GÖR DU?”
”Äh inget, ­förlåt, ­kollade mejlen bara.”

Ja, jag vet att sociala ­medier hjälper många, många att hitta­ jobb, kärlek ­eller nya vänner. Men när det kommer till relationer kan det ­vara ett jäkla otyg. Och nu är det inte de ökande­ riskerna för vänster­prasslande och nät­smygande jag tänker på. Visst, kanske ökar otroheten i takt med ”nya möjligheter”, men den som vill ha en affär kommer att hitta sin affär, oavsett tekniska hjälpmedel.

 Värre är det med allt annat som tar stryk av ständig uppkoppling. Respekt, uppmärksamhet, närvaro. Det viktiga i att ­visa att man ser ­någon, oavsett hur många ­pokes, ­requests eller mentions man skördar per dygn. En del tycks helt absor­beras av det ­enorma sociala­ nätverk man kan nå ut till ­utan att ­lämna soff­locket. De ­byter kvälls­läsningen mot en sista ­”social” Twitter-koll i sängen. Mäter dagsform i gillamarkeringar. Lever efter ­devisen att det som inte syns på Facebook inte har hänt. Och ­deras partners, Twitter-änkorna, har för länge sedan tröttnat på att tävla om uppmärksamheten.

Andra använder sociala­ medier som den ultimata­ ­bekräftelsen av sitt eget ­förhållande. Romantiska middagar laddas, innan de ens är över, upp för allmän beskådan i mysbelysta Instagram-album. Ömma kärlekskonversationer (sitter i de i varsitt rum och surfar?) fyller ­våra twitter­flöden och feeder. Minns ni, till exempel, Agneta Sjödins och ”Big Brother”-Peters över­svallande kärleksförklaringar på respektive Facebook-­vägg? Om en kärleks­historia, så superlativs-­laddad att den för många blir provoceran­de, pågår helt offentligt så borde fallet bli om möjligt ­ännu hårdare om den tar slut. Sociala ­medier må vara kul, men ett förhållande­ mår i längden bättre av att inte bedrivas online.

Skyll inte på att tekniken tar över er relation; du bestämmer själv om du vill låta den göra det. Teknikutvecklingen kommer knappast avstanna. Vi kan ­redan nu ”kyssas” via speciella ­appar och snart ­kommer sanno­likt ­någon Amor-alter­ego-app som skickar­ slumpgenererade­ kärleks-sms eller komponerar personliga kärleksballader. Vi har gått från romantik­dödande kvällar framför tv:n till… tja, exakt samma sak fast plus smartphones/ipads/laptops extra allt.

Så vi kan omfamna teknikens under och låta våra relationer digitaliseras ­ännu ­lite mer. Eller så kan vi logga ut och omfamna någon på riktigt. För ingen offentlig kärleksförklaring på nätet väger tyngre än frukost på sängen.

Dela med sig eller snåla, en vanlig fråga får man tåla..

av Lina

Läste ni M:s mastodont-delade krönika i söndags? Stolt och glad blev jag förstås, både över att han står upp för valet att vara föräldraledig på riktigt och att den genererade en sån hyllningsvåg.

Men vid närmare eftertanke även lite fundersam. Min behållning av texten, och Marcus syfte också för den delen, var ställningstagandet mot bemötandet han fick. Det märkliga i att han förutsätts vilja jobba litegrann i alla fall, tvingas tacka nej till jobb under sin ledighet eller försvara sitt val, hur härligt alla än säger sig tycka att det är. Att så olika förväntningar ställs på en pappaledig och en mammaledig. För att han ville vara hemma har hela tiden känts som en självklarhet för oss båda – precis som att de flesta kompisar delar föräldraledighet, eller att mina föräldrar gjorde det (även om det kanske var mindre vanligt i början av åttiotalet när undertecknad kämpade med mjölktandshelvetet).

säg att det inte är därför så många delar texten? Inte är det, 2014, så ovanligt/enormt att en pappa vill vara hemma en längre period med sitt barn att det i sig genererar tusentals likes och FB-delningar? Hoppas inte.

Med detta sagt; han är en helt fenomenal pappa. Och jag längtar tills i helgen, när jag får vara med och plocka i och ur kökslådorna.

Ps: Här skrev jag lite om det där med pappa-alibi.

Vad är det för en dag?

av Lina

Det är ingen vanlig dag, det är den 16:e januari! Dagen efter Tulpanens dag, dagen innan Veras 11-månaders dag, fjärde dagen på jobbet för mig sedan januari 2013… Och dessutom MITT I årets mest separationstäta månad, om man får tro undersökningar av olika slag.

Pengar, uppges vara en av orsakerna till att vi kastar in relationshandduken så här i början av året. Eller – bristen på pengar förstås, senaste lönen kom för en månad sedan och den brändes eventuellt ögonblickligen på sista-minuten-klappar och julmat. Mat, som sedan kanske serverades till svårflirtad svärmor eller argsint faster eller annan jobbig/outredd familjerelation som alltid uppenbarar sig med full kraft i mitt under brinnande julbestyr. Äh, jag vet inte. Har folk umgåtts för mycket? Har man bitit ihop över jul men-inte-en-dag-till-då-dör-jag? Vill man, som Daily Mail påstår, börja ett fräscht år på ”ny kula”? Känns ju jäkligt lättvindigt får man säga.

Jag vet inte. Man känner förstås igen mycket av det, social baksmälla, köttkoma, nudelbudget, konstant tröttma. Gnäll, kanske. Men i mina ljusare stunder tänker jag att (så länge man inte hunnit bli dödsfiender i valfri fråga) man borde kunna vända det, till något annat. Göra januari till sitt, liksom. Bejaka fattigmånaden, stanna hemma under rekordlugna former och en stickad pläd, sakta äta sig igenom alla rester i frysen, unna sig ett Netflix-abonnemang och plöja en serie eller två, ha fullkomlig rätt att gå och lägga sig tidigt varenda kväll och kanske därmed hinna/orka hångla lite extra på köpet. Kanske är det när allt annat är jobbigt vi kan hitta lite stöd i relationen? Eller försöka ge den lite stöd?

Så tänker jag i ljusa stunder. Sen finns det förstås slukhål här med.

Skärmavbild 2014-01-16 kl. 13.35.37”Det är nu man funderar på om man ska bryta sig loss och dra till Vegas eller bara ta tre djupa andetag och föreslå en romantisk makaronimiddag till The Wire-maraton.”

Veckans boktips…

av Lina

Skärmavbild 2013-05-08 kl. 22.29.42… har vi ju aldrig haft som tradition här men från och med nu har vi det. Ska lägga upp de böcker jag tidigare tipsat om i c/o Hannah & Amanda också, det kommer, men här kommer ett första: Livet i familjen – om det viktiga samspelet, av Jesper Juul.

Hur får man kärleken att överleva – mitt i kaoset som kan uppstå bland blöjbyten, sömnproblem eller skoltrötta tonåringar? Hur hanterar man problemen tillsammans? Klok bok som peppar snarare än predikar. Och apropå det – ni som fått barn, väntar eller funderar på det; vilka är era hetaste tips för att fixa relationen? Det här tål att pratas om…

Relationstanke #5

av Lina

Det har gått nästan sexton år sedan jag lämnade högstadiekorridorerna, men jag glömmer inte den där pirrigt skavande känslan. Alla hjärtans dag. Lika delar oro och förväntan. De som fick rosor och de som blev utan, de som låtsades oberörda och de som slokande gick hem tomhänta. De som blev provocerande malliga när de fick flest. En popularitetstävling, initierad och styrd av skola eller elevråd, smidigt kamouflerad med hjälp av kärleksdagens budskap: att visa uppskattning.

Och det slutar liksom inte där. När du väl klarat av tonåren med hjärtat (och eventuellt någon fnasig, torkad ros) i behåll fortsätter Amors afton urarta till en kommersiell bonanza utan dess like. Då är jag ändå pro-firande i alla former, ska tilläggas, firas bör det som firas kan. Men plikttrogna gester, lika förväntade som att kollektivtrafiken brakar samman när det snöar – hur romantiskt är det? Ska ni fira så fira personligt. Och gör det vilken dag som helst.

Frukostsmulor i sängen eller en Youtube-länk i mejlen är ”symboliskt” i dess goda bemärkelse – en hjärtformad chokladask är det inte. Hemlagad trerätters till tonerna av en specialkomponerad Spotifylista eller kärleksfulla ord på en oväntad lapp guldkantar vilken vardag som helst. Och en vanlig onsdagsnatt kan inhysa den perfekta förlovningen. Du kanske är dyngförkyld och höggravid, din kille kanske är hemma i tre dagar mellan jobbresor och ni kanske firar det med att skåla i glögg, knyta bomullssnören runt ringfingrarna (har ni sett Greven av Monte Cristo?) och dansa en ömsint tryckare eller två till ”era” låtar hemma i köket. Det är också fint, vi testade nyligen.

(Två månader sedan, redan?! Snören tenderar dock att bli vansinnigt smutsiga. Har nu bytt till guld.)

Om den svarta sjukan

av Lina

Privatdetektiver som återställer raderade sms och arrangerar ”honeytraps” för att locka vilsna partners att hoppa över skaklarna, vinstdrivande sajter vars mål är att matcha människor till den perfekta otrohetsaffären. Det känns nästan farligt att titta för noga. Som att det där lömska skimret skulle sänka sig över hela ens tillvaro. Lätt att bli cynisk, svårt att lita. Rädslan för att bli förd bakom ljuset, sviken och förödmjukad vägs mot oviljan att bli den svartsjuka partnern. För alla vet att den svarta sjukan är för de svaga. Att den raserar minst lika många förhållanden som otrohet.

Jag tror de flesta kan hamna där. Periodvis trycka ner sig själv och börja tvivla på varför inte någon annan skulle ha för avsikt att göra samma sak. Ha stunder då man misstror de som vill en allt gott, såväl som stunder då man iskallt tar dem för givet. Alltid lämna vissa dörrar öppna – ibland av nyfikenhet eller intresse och ibland bara av rädsla att bli ensam. Kanske är det därför jag svamlar om att välja. Sluta fladdra, slå sig ner och prova att investera allt på ett och samma ställe. Försöka vara någon att lita på själv, och hoppas att man blir bemött med samma respekt.

Och, om inte, så småningom våga resa sig och prova igen.

 

Kategorier Kärlek osv

Relationstanke #4

av Lina

De flesta har en, vissa kanske samlat på sig flera. Vi pratar sällan om dem som personer, mer som fenomen – en kompis refererar till ”den vita valen”, en annan kallar sin för ”the one that got away”.

Du vet, hen det aldrig riktigt blev något med – men som aldrig helt tycks försvinna ur hjärtetrakten. Den du kanske aldrig hann ”testa” med för att ni träffades vid fel tidpunkt, bodde i olika städer eller hade era hjärtan inlåsta hos någon annan just då. Kanske kommer den människan alltid välta omkull något inuti dig när hen kommer på tal, när ni krockar i tunnelbanan, när namnet fladdrar förbi intill soliga bröllops- eller bebisbilder på Facebook.

Det är fint, att bara låta det få vara så. Kanske är du i något nytt, kanske blir det där och då du väljer vem du vill vara, vem du väljer, vem du vill vara med. Du kanske bara står där på bryggan och ser den vita valen simma förbi – den åmar sig säkert med någon spektakulär volt och kanske drar du imponerat efter andan – men sedan borstar du bort vattenstänken och tar några steg tillbaka upp på torra land.

Man behöver inte veta om alla ”om” och bara för att havet är fullt av fisk behöver man inte fortsätta jakten på napp. Gamla Gwyneth Paltrow-rullen ”Sliding doors” gick på tv härom kvällen och jag tänkte samma sak då; vissa frågetecken är finast om de aldrig rätas ut.

För dig naken

av Lina

Filmtips #2 i år får bli dokumentären om Lars Lerin (som vi först länge försökte se på bio men aldrig kom iväg till – och sedan av oförklarlig anledning väntade till sista kvällen på Svt Play med att se). Så glad att vi såg den. Ända sedan jag hörde hans Sommarprat, som inleds med att julen kommit till Värmland och hur den svenska julmaten blandas med krokodilköttet hans blivande make Junior tagit med från Brasilien, har jag velat se filmen om Lars och hans nya kärlek. Nu blir det till att lyssna på Vinterpratet också.

Kategorier Kärlek osv
Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB