”Drömkillen? Nej, jag har inga krav. Inga måsten, sådär. Alltså, det är klart vi måste ha kul tillsammans, han måste kunna få mig att skratta och han ska ha kul med mig, tycka att jag är rolig… Och han ska helst vara smart, ha ett jobb han trivs med, vara trogen och ärlig och funka bra med mina kompisar och familjen men annars… Utseendet har jag i alla fall inga krav på. Jag gillar ju långa killar, gärna mörka, lite skäggstubbiga, lite ostyrigt hår kanske, snälla ögon, fint leende? Attraktion är ju superviktigt. Kläderna ja, en snygg men avslappnad stil kanske. Jeans funkar alltid. Tatueringar är snyggt. Spelar han gitarr så gör det ingenting, han kanske gillar båtar också, han kanske kan lära mig segla? Han är en drömmare, men en sådan som faktiskt tar tag i en dröm då och då och förverkligar den. Men det är inga krav, det är liksom mer… Ja, lite önskemål sådär.”

Apropå Dawns jakt på Mr Right och alla kraven.. Vem har dem inte? Okej, krav är ett kantigt ord, men önskemål då, egenskaper och attribut och som vi gärna tillskriver mannen eller kvinnan i våra drömmar. Inga konstigheter? I mina ögon är det klokt att fundera över vad man uppskattar. Och i ärlighetens namn tror jag den där listan ändå faller i glömska samma sekund som man känner hjärtat slå ett extra slag för kurskamraten, kollegan, grannen, kompisens kompis eller vem det nu blir som en vacker dag får en att tappa andan och orden.

Men efter långa, sena och evigt återkommande samtal med vänner vill jag påstå att det inte är vad vi letar efter som hjälper oss i den stora Jakten. Det är snarare listan över vad vi inte vill ha. Alla har vi varit i mer eller mindre seriösa relationer som lärt oss precis vad vi inte letar efter. Det kan vara vad som helst; svartsjuka, slentrian, att bli tagen för given, dåligt ölsinne, omogenhet, snålhet… Alla egenskaper som troligtvis kommer trigga varningssignaler i nya relationer.

Så vi letar och letar, envist och målmedvetet, med önskelistan i ena handen och aldrig-mer-listan i den andra, vi dejtar och testar och blir besvikna och säger ”på’t igen” och dunkar oss själva i ryggen. Bara för att slutligen, när vi plötsligt ligger sked med en helt oväntad människa och lyckligt räknar fjärilarna i magen, inte kunna bry oss mindre om att kravmotståndarna gör high-five och vrålar ”vad var det vi sa!”