Var fjärde barn planerar att fråga chans på Alla hjärtans dag. Nästan ännu finare är att 50 procent svarar att de inte riktigt bestämt sig än. Nickelodeon har gjort en webbundersökning bland barn i åldrarna 6-14 år och jag blir både glad, nostalgisk och lite nervös å barnen-på-friarstråts vägnar.

Alltså, minns ni? När man skickade den livsavgörande Frågan via en kompis? När man svarade ”ja” på en skrynklig lapp och sedan inte kunde sova av oro inför hur man skulle bete sig dagen efter när allt var så FÖRÄNDRAT? När man hade tre killar på samma gång, som vardera hade minst lika många tjejer? Min första chansfråga kom i första klass. Jag förstod inte alls vad det innebar och avvaktade med svar tills jag hunnit söka upp min granne (som gick i trean och därmed var fylld av livserfarenhet) för att fråga vad jag just utsatts för.

”Alltså det betyder ingenting, bara att han typ tycker du är söt.”
”Men om man säger ja, är man typ ihop då?”
”Ja. Men ni behöver inte prata och leka och så. Om det är tråkigt gör du bara slut.”
”Hur då slut?”
”Skriv en lapp bara, DET ÄR SLUT. Eller så säger du ja till en massa andra så kanske han fattar själv.”

(Jag fick kalla fötter, eller spelade Spelet, eller vad vet jag. Jag sa nej. Sju år gammal men kanske fortfarande bränd av det misslyckade frieriet.)

Ni då, tänker ni ställa Frågan på måndag?