Första gången jag träffade henne var vi nio år gamla, hon var min fadder när vi nervösa tredjeklassare besökte Stora Mellanstadieskolan och skräckslagna trippade på tå genom sexornas korridor och skrämdes av brandlarmet när vi åt lunch (enligt uppgift för att några killar i sexan ville dra och fiska och därför ringde in ett bombhot för att fixa ledigt). Vi var traumatiserade i veckor efter dramat ute i den riktiga världen. Men jag hade i alla fall träffat Lisa. Ändå var det först i 13-årsåldern som flickan med pufflugg, Championtröja och insydda uppklippta jeans (that would be me) och flickan med stort lilarött hår, punkattityd och byxor fulla med blixtlås blev ler och långhalm på riktigt. Vi hade till och med en tag, det hade alla då. Vi skrev Lina & Lisa på harmlösa och väl dolda ställen tills vi insåg att det var en ur anonymitetssynpunkt ganska dålig tag.

Men det höll i sig ändå. Och fortfarande. Hon en av de smartaste jag vet, min tappra lyssnare och reskompis och den som alltid alltid finns där. Och igår fyllde hon 30. Det var familjefirande på restaurang och jag och Micke tänkte först vi skulle vänta till kompisfirandet senare i veckan men sen tänkte vi förstås om och så dammade jag av min gamla kombi (nej, det gjorde jag inte men det fanns spolarvätska så jag kunde i alla fall se ut), köpte en stor rosa plast-pion och sladdade bort till Pelikan. Så satt vi där, ett par gamla kompisar och ett par nya, pappan som sett oss gå från 13 till 30 och som fortfarande roas lika innerligt av att dela med sig av våra nödtorftigt begravda tonårshemligheter, samt den fina födelsedagsfirande familjen – och skålade och förundrades över att man bara blir yngre (host) och slog fast att 30 nog blir det bästa hittills. Det tror jag, och hoppas.

GRATTIS LISA.

Kända sen alltid. De två till höger ännu längre – efter sin heta dygnslånga (?) romans i tioårsåldern.