Vissa lördagar, alltså. När man vaknar och upptäcker att DN för en gångs skull har kommit efter många uteblivna dagar och så jublar man lite över det och så äter man ett ägg och dricker en mun svart kaffe för det finns ingen mjölk och det enda man fått veta är att man ska stå vid ringen på centralen klockan 11 och att man inte ska vara alltför mätt. Man tror förstås att man ska till Uppsala för det var det som uppgavs i den magiska resväskan man fick i födelsedagspresent. Men så står man där, och så dyker de upp, hemlighetsfulla och släpandes på tågluffarväskor, Karin, Sverker, CC och Tom i vagnen.
– Ja, inte ska vi till Uppsala i alla fall, säger de med en mun och iakttar förtjust min förvirring. För var man ska luffa, det är inget man får reda på bara sådär, tydligen. I en hörna utanför Lush-butiken iscensätts en På Spåret-tävling som inleds med ett foto av en massa kaktusar (”typisk växtlighet” är enda ledtråden) och som får poletten att trilla ner någonstans på sex poäng i höjd med industrilandskap, Krunegård och Birro.

Norrköping.

Och sen bjuds man på varm glögg ur termos på perrongen och väl på tåget dukas en brunch bestående av vansinnesgoda mackor och lussebullar upp på vårt vikbara bord bland Kupé-tidningar med Blondinbella på framsidan. Och luffarlivet är, om sanningen ska fram, inte så hårt när man är trettio och har en halvårsgammal bebis med i sällskapet. Vi plockar russinen ur kakan, kan man säga. Så vi rör oss mellan hotellet (som får fem dansande plus och varmt kan rekommenderas för kortare luffarstråt eller vad man nu kan tänkas ha för anledning att tillfälligt övernatta i Norrköping) och restaurangen och industrilandskapet som bjuder på Arbetets museum och fantastisk julbelysning som hänger under broarna och speglar sig i Motala ström. Lite kära blev vi allt i Norrköping. Lite hoppades vi på att stormanknutna tågförseningar skulle tvinga oss att stanna kvar lite till men för en gångs skull jobbade SJ med minutprecision. Så jag kom hem igen, lite mättare, med lite nya projekt som innefattar ett självförsörjande gårdskollektiv i Köping med diffusa turistattraktioner, och lite varmare i hjärtat över hur fina vänner jag har.