Kärlek vid första ögonkastet har vi ju pratat om. Och attraktion vid första ögonkastet – absolut, ännu vanligare. Tyvärr medför det inte sällan ovälkomna effekter. Som starstruckness. Du vet, när ditt förnuft och samtliga goda egenskaper liksom rinner av dig, eller snarare inkapslas för att absolut inte skina igenom din blanksvettiga hud, och alla smarta, charmiga saker du skulle vilja göra, säga eller visa fastnar på insidan. Du blir en idiot, helt enkelt. Eller, du framstår som en, förstås, du är ju briljant. Men du lyckas absolut inte förmedla det. På grund av någon annans omkullkastande utstrålning.

En kompis träffade en kille på en fest för något år sedan och gick hem med honom. Han beskrivs av både henne och andra vänner som den snyggaste mannen på jorden, eller åtminstone i de södra delarna av Stockholm. Och med ett par glas innanför västen kunde hon hantera den här vansinniga snyggheten, med bravur faktiskt. Men morgonen därpå, och de dejter som följde därpå eftersom han faktiskt var intresserad och bjöd ut henne upprepade gånger, blev katastrofala. ”Det är som att någon stänger av hela min hjärnverksamhet så fort jag tittar på honom.” Vet ni vad jag menar? Man fånler som svar på samtliga frågor, rabblar nervöst upp sina dåliga egenskaper för att understryka självdistans men glömmer bort att positiva egenskaper kanske i större utsträckning upplevs som tilldragande, fäller stalker-kommentarer om hans Facebook-vänner, dricker lite för mycket på någon dejt eller fastnar med tungan i gommen av ren muntorrhet och blir ofrivilligt stum.

Alltså, man kanske inte ens ska försöka hantera det där. De kanske är dömda att bli ens vita valar, the ones that got away. De kanske ska få förbli fantastiska fantasier.

”Ska du med upp på lite… vahettere…”