Vi säger nog förlåt lite för sällan. Och dessutom, när vi väl krystar ur oss en ursäkt så är det lite för hög andel som inte är ärligt menade. Alltså, vi måste bli bättre på att se saker ur andras synvinkel. Man behöver inte bara be om ursäkt när man själv tycker att man haft fel (då tenderar de ju att bli väldigt få, ursäkterna, allsmäktig som man är *host*). Det är lika viktigt att kunna säga ”förlåt” (och verkligen mena det) när man märker att det här gör honom eller henne ledsen. När man ångrar att man sagt något sårande eller upprörande, eller inte förstått allvaret för den andra, även om man inte nödvändigtvis delar hens åsikter. Tycker ni inte? Ibland är det där ordet så oöverstigligt viktigt för någon annan, det kanske till och med är allt som behövs, varför snåla med det då? Sitt inte och tjura över att du har rätt i sak om du trampat på alla möjliga ömma tår för att bevisa det. Säg förlåt att jag gjorde dig ledsen, jag förstod inte att du upplevde det så, och kramas i stället.

Annat jag tänker på just nu;

1) Varför bor jag inte på landet? Det där behovet, av natur, att kunna gå ut och plocka någonting man odlat själv på en egen bit jord som inte tryckts ner i en kruka på balkongen, kanske ha några djur i en tjärdoftande lada, få stirra på skog eller sjö eller åkrar genom köksfönstret när man äter frukost, det där behovet hyser jag lite lågintensivt nästan jämt. Men vissa dagar, som idag, när jag med näsan i mobilen Hemnet:ar gårdar och torp så att jag krockar med varenda stolpe och träd på Norrmälarstrand på väg till jobbet, äter det liksom upp mig. SÅHÄR nära att slå till, alltså.

2) Hur vi sover. Sjöstjärna, någon?