”Alltså. Såg ni att Pearl Harbor gick igår?”

”Nä, kollade du? Gråtfest?”

”Mm. Grinade som en gris. Mest för att jag insåg att man aldrig kommer bli sådär kär igen.”

”Haha, vad är det för deppig inställning?”

”Men det är ju så! De känner varann en kvart och sen kan de omöjligen leva utan varandra… Det kommer inte hända oss igen. Vi har blivit för gamla, för praktiska och ansvarsfulla liksom.”

”Du saknar fladdrandet från förr?”

”Jag saknar vansinnesromantiken! Träffas på nån fest, bli blixtkära, gå barfota hem i sommarregn, inte lämna sängen på flera dagar…”

”Äh, palla passion, det blir bara bråk. Och i verkligheten ringer de ändå från jobbet eller dagis efter nån timme.”

”Fan, vad vuxen du är.”

”Pearl Harbor är en film.”

Har ni tänkt på vad superenkelt det är att inte prata om saker?

Att sopa de stora ämnena under mattan, bita ihop lite, förtränga det svåra, bara en stund till. Hoppas att det försvinner.

Kanske är vi rädda att ”saker bara blir värre”. Kanske handlar det om ord som vi vet att när de en gång uttalats aldrig går att ta tillbaka, ord som kanske förändrar allt. Ord som vi inte vet vad de följs av. Kanske är vi för rädda om det ytliga lugn som råder att vi hellre flyter omkring ovanpå, lite missnöjt guppande i falsk trygghet, än att dyka huvudstupa ner i strömt och okänt vatten. Tills vidare nöjer man sig med att slänga ur sig mindre viktig information – lågintensivt tjat eller ofarligt men jäkligt enerverande gnäll – bara för att få lite utlopp någonstans, för att understryka att fan det här är inte riktigt bra även om jag håller käft om anledningen.

Vad dumt det är. För sedan kommer allt, när det väl kommer, höga staplar av besvikelse och hämmad irritation och sårade känslor som bara rasar och ju högre staplarna är desto längre blir fallet och desto ondare kanske det gör att landa.

Har inga lösningar, egentligen. Funderar bara lite högt såhär en tisdag, kring hur man ska sig an det där?

Jag är inte särskilt otrohetsliberal, nej. Och ja, vi har pratat om det här förut, men då har vi främst pratat klassiska fyllerelaterade engångssnedsteg med – förhoppningsvis – svår påföljande ångest.
Nu måste vi prata lite om det här.
Mjo, otrohet må vara moraliskt förkastligt i vilken form det än sker, men otrohetssajter, med betalande medlemmar som aktivt söker nya vägar att svika sina partners, är för mig den största gåtan av alla.
Ett svek långt större än att, låt säga, mot sin vilja bli kär i en annan och så småningom bryta sig loss för att börja om – hur tungt och hårt det än må vara för den som blir lämnad.
Jag läser den här artikeln och blir – förutom trött – förvirrad.
Vad håller folk på med?
Enligt den här boken har de flesta redan, utan framgång, ”vidtagit åtgärder” i sitt förhållande innan de förtvivlat famlar efter denna sista utväg som otrohetssajterna tydligen utgör. Som exempel på åtgärd för att förbättra sitt förhållande nämns, förutom det betydligt mer vettiga ”söka par- eller familjeterapi”, att försöka hetta upp sitt sexliv genom att köpa nya sexiga underkläder och testa nya ställningar.
Detta skulle rättfärdiga noga planerad otrohet?
Att ens prata om planerad och pågående otrohet som ett sätt att ”rädda ett äktenskap” – vad finns kvar att rädda om det hela sker på bekostnad av trohet, förtroende och lojalitet? En part är konsekvent otrogen och därmed sexuellt tillfredsställd, uppdaterade 2.0-bilden av räddaren i nöden.
Var i ligger ”räddningen” – att man slipper sälja villan?
Det är för mig helt ofattbart varför man vill vara gift om man ser på äktenskapet så.
”… genom prasslet kan man fortsätta med en älskad partner trots att man inte får allt man vill eller behöver inom relationen”, skriver Ashley Madisons grundare.
Visst, alla saknar säkert någonting i sin relation. Ett delat intresse kanske, en gemensam dröm, liknande semesterkrav, politiska diskussioner, Seinfeld-humor när allt som bjuds är Stefan & Krister.
Vissa behov får man kanske vända sig till vänner eller övrig familj för att få tillgodosedda. Men håll med om att intressen känns som något mer rimligt att dela utanför äktenskapet, än säng?

… saxat från sms-tolkningssajten vadmenarhan.se:

… om man först mottagit den här save-the-date-videon.

Svår att klå. Om man hade haft lust.

Jag tycker ju nätdejting som fenomen och tanke är ganska strålande.
Du exponeras för och får tillgång till en bred (nästan oöverskådlig) skara singlar som förhoppningsvis är ute efter ungefär samma sak som du själv – kärlek, i någon form. Du får en träffyta som inte är möjlig någon annanstans, en Amors arena som inte går att mäta sig med hur många gånger man än byter jobb eller börjar i nya kursklasser eller vad man nu dristar sig till för att följa experternas råd och ”komma ut bland folk för att träffa kärleken”.
Du kan avgränsa, välja bort och välja till och du kan i lugn och ro kontemplera över potentiella dejter i skuggan av internetanonymiteten innan du törs stämma träff i det så kallade riktiga livet.
Och mycket gott för de säkert med sig, de där möjligheterna.
Bland vänner som vittjat dejtingsajterna finns både de som nu är lyckligt gifta med sina match.com-snubbar, nyblivna föräldrar som träffades på Spraydate, de som haft tre halvårslånga Happy Pancake-förhållanden på raken samt en ringlande rad välinvesterade casual sex-flingar.
Men problemen finns förstås också där.
Folk som utger sig för att vara någon annan.
Folk som bara söker sex och bekymmerslöst trampar ner en rad kärlekstörstande hjärtan på vägen.
Folk som bara inte är riktigt kloka.
Och som det här.
Gamla, trista könsroller i sin allra tröttaste form.
För mig känns den här dejten, som jag föreställer mig att Stereotyp 1 [kvinna] och Stereotyp 2 [man] med sina 1800-talsundersökningssvar genomlider, så outhärdligt tråkig, ointressant och osexig.
Vet ni vad som däremot inte skulle vara det?
En härlig dejt med en tänkande person.
Jag skulle inte förvänta mig att bli betald för, lika lite som jag förväntar mig att min dejt genomgående vill bli bjuden av mig. Pizza eller oxfilé, du eller jag eller båda, helst faller det där sig bara jävligt naturligt för pengar, och förväntningar eller principer som rör pengar, är bland de mest ospännande samtalsämnen som finns.
Jag skulle faktiskt försöka förvänta mig så extremt lite som möjligt.
Eller – en sak förstås: respekt.
Inkluderat exakt lika mycket respekt om jag skulle ha lust att krypa till sängs på första dejten som om jag blankt låter bli.

… stavas tydligen inte ”pappa-dans”?! Kanske inte. Men hellre energiskt flaxande än inget alls. Den som tycks ha riktigt roligt på kalaset är, åtminstone i mina ögon, etta på attraktionspallen. Men visst, dans ÄR hett. Ju skickligare desto bättre.

(Skärmdump: Daily Mail)

Sms-krönika finns här.

Vi pratade om det igår på lunchen. Vad man har för ”stil” på kille (just i det här fallet blev det killar eftersom vi var fyra killkära tjejer vid bordet) – vad/vem man dras till. Ivern och inlevelsen i detta samtal! Artigt betraktade jag otaliga framgooglade bilder på The Strokes-medlemmar och spensliga, välfriserade popsnören och insåg tillslut att jag i sällskapet var komplett ensam med min fäbless för Jeffrey Dean Morgan-killar. Ytligt, jomenvisst. Men det är ändå lite roligt, hur man skapar sig en bild av sin drömman/-kvinna. Vad man tror att man vill ha och dras till. Eric, en reporter som hjälper oss med ett dejtingknäck, upplyste mig till exempel nyss om att motsatser må dras till varandra – men de håller aldrig i längden. Men det struntar väl feromonerna i, kärleken förblindar och kanske är det därför vi tror att vi vet exakt vad vi vill ha. Vi kanske inte ser något, när vi väl blir kära.

PS: Om man inte orkar skapa sig en egen bild finns det tydligen en färdig.