Listade några appar för prima singelliv – har ni tips på fler?

Nio dagar, tio kanske, så länge har jag legat hemma sjuk nu och det är smärtsamt vad trist det är när man vilar och vilar och aldrig blir bättre. Ända sedan vår en-veckas-semester har jag varit sjuk, och den måste jag berätta mer om för ingenting botar tydligen vardagsslentrian som några lediga dagar ihop – men först.

TV3 Dokumentär just nu, med kloka Sanna Lundell. Och kloka Ingemar Gens! Apropå förra inlägget – veckans tema är nämligen otrohet, och den big business som omger fenomenet. Man kan gå med på otrohetssajter (om man betalar), anlita privatdetektiver (om man betalar), återskapa radera data från datorhårddiskar och mobiltelefoner (om man… ja ni fattar). Människors rädsla att bli svikna, såväl som andras själviska benägenhet att aldrig nöja sig för den delen, har på något sätt förringats till nya sätt att kapitalisera på. Förespråkarna i kvällens program pratar om hur vi är ”skapta för att hantera spänning” och jämför vänsterprassel med fallskärmshoppning och what-not och jag blir bara så… beklämd. ”Folk säger att vi skor oss på andra människors olycka men vi resonerar så att på det här sättet får de inte veta något, alltså är de inte olyckliga.”

Vilka är det, mer än de som tjänar pengar på det, som resonerar så?

Otrohetssajten Victoria Milan frågade sina medlemmar vart de helst reser med sina vänsterprassel. Resultatet? En exotisk lista toppad av New York och Bora Bora. Men sanningen är mer praktisk än så.

I verkligheten bär snedsprånget inte längre än till en annan svensk stad. Ett dubbelrum i Skövde och en härva av lögner. Värt.

Nästan varannan svarande i undersökningen Sverigemamman 2012 har allvarligt övervägt att lämna sin nuvarande partner. På TV3 ordnar en nyskild såpastjärna skilsmässoparty och på SVT Play tvistar Marcus Birro och Mian Lodalen om monogami och livslång kärlek i ”Annas Eviga”.

Det är som att tvåsamhet och ensamhet tycks skrämma oss nästan lika mycket. Så vi pratar om det. I alla upptänkliga forum vädrar vi våra åsikter kring hur andra väljer sina relationer och hur lätt – eller alldeles för sent – de ger upp. Aldrig har jag och mina vänner pratat så mycket om det här med att ”välja rätt” som innan den stora 30-nånting-bomben slog ner och majoriteten plötsligt var antingen gravida, radhusägare, mammor eller allt på en gång. Det velades, sneglades och analyserades över vinglasen på min balkong, hur vet man när det är rätt? Kanske är vi så indoktrinerade med att det är fel att ”nöja sig” att vi aldrig slutar snegla efter det potentiellt grönare 2.0-gräset på andra sidan. Men det är en tröstlös jakt, den efter det där eviga nyförälskelseruset som vi nånstans vet inte existerar.

Sedan valde vi. Och med facit i hand borde det där valet avdramatiseras lite. Så här är det nu, det är lyckligt och framtiden förblir lika svårspådd som den var igår eller förra året.

… är allt bra klarsynt hon.

Det här skrev jag för något år sedan. Funderade mycket på det där då, det där med att stanna eller gå. Minns att folk omkring mig i rasande fart antingen bröt upp från långa förhållanden eller gick all-in, blev gravida och köpte större. Jag gör det nu med. Funderar alltså. Situationen är en helt annan nu, för mig, mindre fladdrig och med en mage som spänner av små knytnävsslag under tröjan. Men jag tänker mycket på de där valen man gör och antagligen – aktivt eller passivt – fortsätter göra under lång tid framöver.. Förstår ni vad jag menar?

”Det där med att kämpa eller ge upp. Stanna eller gå. Det där med att veta vad som är rätt, att ensam i en tvåsamhet avgöra om just den här relationen ger mer energi än den tar, om den är värd ännu en sväng, ännu en satsning, ännu en risk att misslyckas och landa pladask med ansiktet mot gruset och inte orka resa sig igen.

Det finns de som ger upp för att de flyktigt funderat över om det är rätt och eftersom de ens tänker så kan det inte vara rätt för när det är rätt så bara vet man det och så gör de slut och lämnar allt utan chans till förbättring.

Det finns de som håller ut och kämpar för omgivningens skull, kanske barnens eller ekonomins, kanske för de svidande minnena av tiden då han ännu uppvaktade henne eller hon ännu stöttade honom eller de gjorde sin första resa till Thailand och inte kunde sluta kyssas där i tidvattenbrynet på Khao Lak.

Det finns också de som stannar av ren och skär panikångest inför tanken att leva ensamma.

Det pratas om att nittiotalisterna är de som ”tar kärnfamiljen tillbaka”, att de gifter sig eller planerar att gifta sig tidigt och prioriterar barn och familjebildning framför karriärhets och resedrömmar. Nittiotalisterna, de är som äldst drygt 20 år gamla och har rimligtvis vuxit upp under liknande omständigheter som vi. Nu är jag lite oklar över vilka jag menar med vi, men jag antar att jag tänker främst på folk i min ålder, sena sjuttiotalister och tidiga åttiotalister.

Vi som är uppvuxna med, marinerade i, lyxproblemet VALMÖJLIGHETER. Allt är möjligt, du kan om du vill, du kan plugga till vad du vill men glöm för guds skull inte att backpacka lite i Asien först. Och gud förbjude att du skulle ”nöja dig” i en relation och gå miste om de där tusen åter. Är det inte så, att den där pressen som lätt uppstår när man har för många valmöjligheter också smittar av sig på hur folk väljer sina relationer? Som att någon slags självvalt Sex and the city-liv skulle väga tyngre, och bättre spegla den unga självständiga människan, en karriärist med minst åtta varmhållna dejter i telefonboken? Eller att ett förhållande måste vara ”perfekt” på alla nivåer för att det ska vara ”värt det”?

Jag vet inte, jag fattar faktiskt inte heller. Jag vet inte om det är ute att ”nöja sig”. Men vad säger ni, finns det ens något allmängiltigt förhållningssätt? När är det läge att kämpa och hur vet man om det är dags att ge upp och gå vidare?”

Livet är en schlager, heter det väl? En utekväll kan vara en hård metallåt, en sprittande popdänga eller en sorgsen ballad. Kärlek kan vara all the above och mer, en finstämd visa kanske, en tung hiphoplåt, eller lite panflöjt höljt i dimma. Fick just några listor i ett utskick från Spotify, som tagit hjälp av en musikpsykolog för att undersöka den viktiga roll som musik spelar i människors romanser.

Visste ni att samtliga Dirty Dancing-låtar toppar listan över bästa låtarna att lyssna på när man har sex? Underbart. Cry to me med Solomon Burke måste vara den hetaste av dem alla. Bästa artist för att komma i stämning, enligt undersökningen? Marvin Gaye, föga oväntat men logiskt. Personligen skulle jag vilja lägga till Leonard Cohen också. I’m your man, eller Hallelujah…

Hur som, det här med spellistor för olika nischade tillfällen, det är underbart. Och när det kommer till romantik och relationer finns det ju hur mycket utrymme som helst. Här kan ni exempelvis lyssna på göra-slut-pepp-listan vi skapade i vild självständighetsförklaring för ett par år sedan. Tycker helt klart den håller fortfarande? Och här är några av Spotifys egna listor för den hågade;

Nu är jag app-daterad igen. Och det är något med det här appandet som gjort att jag helt fastnat i ordvitsträsket. Men så länge jag kan utvinna relationstips ur det hela så… Låt inte glöden falna!

Vi säger nog förlåt lite för sällan. Och dessutom, när vi väl krystar ur oss en ursäkt så är det lite för hög andel som inte är ärligt menade. Alltså, vi måste bli bättre på att se saker ur andras synvinkel. Man behöver inte bara be om ursäkt när man själv tycker att man haft fel (då tenderar de ju att bli väldigt få, ursäkterna, allsmäktig som man är *host*). Det är lika viktigt att kunna säga ”förlåt” (och verkligen mena det) när man märker att det här gör honom eller henne ledsen. När man ångrar att man sagt något sårande eller upprörande, eller inte förstått allvaret för den andra, även om man inte nödvändigtvis delar hens åsikter. Tycker ni inte? Ibland är det där ordet så oöverstigligt viktigt för någon annan, det kanske till och med är allt som behövs, varför snåla med det då? Sitt inte och tjura över att du har rätt i sak om du trampat på alla möjliga ömma tår för att bevisa det. Säg förlåt att jag gjorde dig ledsen, jag förstod inte att du upplevde det så, och kramas i stället.

Annat jag tänker på just nu;

1) Varför bor jag inte på landet? Det där behovet, av natur, att kunna gå ut och plocka någonting man odlat själv på en egen bit jord som inte tryckts ner i en kruka på balkongen, kanske ha några djur i en tjärdoftande lada, få stirra på skog eller sjö eller åkrar genom köksfönstret när man äter frukost, det där behovet hyser jag lite lågintensivt nästan jämt. Men vissa dagar, som idag, när jag med näsan i mobilen Hemnet:ar gårdar och torp så att jag krockar med varenda stolpe och träd på Norrmälarstrand på väg till jobbet, äter det liksom upp mig. SÅHÄR nära att slå till, alltså.

2) Hur vi sover. Sjöstjärna, någon?