… kärleksorakel. Du får en euro per stackars sate, som du sedan förser med obehagliga sanningar som den här;
– Jag fick ett mejl idag, från en dejtingsajt. PR-utskick.
– Mhm?
– De ska ta nätkärlek steget vidare och låta par registrera egna hemsidor för sitt förhållande. Så de kan lägga upp historier om hur de träffades och sånt, stora händelser i relationen kanske, flytta ihop, förlova sig…
– Varför?! För att provocera?
– Nä men.. syftet verkar vara att de ska få dela sin kärlek med alla andra?
– Shit. Mot alla andras vilja?
– Haha, tydligen vill både singlar och stadgade gärna läsa om hur andra har det i sina relationer.
– Alltså??! Nej? Det är ju dem som man blockar på Facebook – ”Fick just en supergod kopp thé av älsklingen, mmm gott <3”. Eller, nästan ännu värre, de som relationsbråkar i feeden.
– Eller gör sexanpelningar på varandras wall…
– Block, block, block.
– Och vilka reggar sig där? Samma människor som har delad e-postadress, johan_och_elin@hotmail?
– Åååh jag blir fan förbannad! Det är vidrigt!
– Haha, förbannad?
– Vidrigt, är det.
Glad påsk från Wien, där Tove bor just nu, och VARFÖR har jag inte varit här förut? Veckans relationstips: Åk hit!
Hemma i Sthlm för drygt ett dygn och möts av Adlibris-paket; lite kurslitteratur har anlänt. Fantastiskt. Jag kommer antagligen bli helt outhärdlig efter den här våren?!
Efter de senaste filmsågningarna (vansinnestrista New years eve etc) – här är en som ÄR värd att se. Lasse Hallströms Dear John. Och så mycket romantiska komedier och draman som vi plöjer på Ivas dator om kvällarna så kan man tycka att vi borde veta vad vi pratar om. Alltså, den här låten..? FINT. Har ni fler filmtips?
… när Veronica och Karin kommer flygandes och vi blir sittandes i solen på uteplatsen i flera timmar och sedan ställer till med våffelfest och därefter inte lämnar Munkens schlagerdansgolv på tre timmar straight. De där helgerna som leder till att man än idag, på tisdagen, har träningsvärk i skrattmusklerna. Bästa helgerna.
Har ni sett det här? Speed-Hating. Roligt, tyckte jag vid första anblick. Skönt att komma ifrån det förutsägbara dejtingformulär 1A – vad jobbar du med, var kommer du ifrån, hur gammal är du, har du goda gener för eventuell fortplantning.. På så sätt uppiggande. Men sedan slog det mig hur vansinnigt icke-uppiggande det vore att gå på en dejt där man neggar sig igenom samtalsämne efter samtalsämne. Pessimism är bland det tristaste jag vet, ni vet människor som på frågan ”hur mår du?” svarar med ett släpande ”jo, det måste gå..” eller de som konsekvent inleder meningar med ”nej, men…” eller helt enkelt suckar inledningsvis i allt de säger. TRÅKIGT. Tyvärr smittsamt också.
Finns det inget mellanting? Speed-Relating? Speed-Focusing? Nischade dejter där man i stället för att försöka täcka in hela sin person och bakgrund i en minutlång presentation riktar in sig på ett litet, oväntat område av samtalsämnen? Man kan enas om ett otippat ämne och sedan avverka tre minuter med att prata om sin bästa/mest oväntade/värsta resa, sin högstadieperiod, sin bästa lediga söndag, musiken som skulle spelas om man ordnade klubb, vilken modell man skulle vara om man var en bil och varför. Eller ja, ni vet. Det handlar om tre minuter, ni hinner ändå inte med några uttömmande livshistorier. Finns det gnista så finns väl gnista, oavsett om ni rabblar positiva egenskaper eller era bästa recept baserade på grönsaker.
– Åh, vad vackert det är älskling. – Jo, synd att man blir bländad bara. Och att den här träbänken är så satans obekväm, och det hade ju varit ännu vackrare om det hade flutit omkring några svanjävlar där ute också.
Som vi ju pratat om… Om ni känner för att testa – Humanova söker träningsklienter, gå in här och anmäl er längst ner på sidan.
”Attraktion är lätt. Det svåra när du träffar någon är att klicka.”
”Hur menar du?”
”Alltså, det är lätt att få någon attraherad, det handlar mer om yta och utstrålning, men det där klicket händer inte förrän man har något gemensamt.”
”Men hur är det något man kan påverka?”
”Så här är det – lika barn leka bäst.”
”Inte alltid.”
”JO, oavsett vad ni säger. En korkad människa kommer till exempel inte klicka med en smart – för de har ingenting gemensamt.”
”Men om man är på samma nivå intellektuellt fast man har olika intressen eller bakgrund?”
”Nja. Alltså, det båda vill ha är den där ”Det är ju DIG jag har letat efter-känslan” och den får man genom att läsa av varann och så snabbt som möjligt hitta första gemensamma nämnare.”
”Hur då? Ställa frågor?”
”Nej, det är det absolut vanligaste felet folk gör när de dejtar. Hålla på som någon anställningsintervju. Tråkigt.”
”Men hur ska man då veta om man klickar?”
”Varför skriker alla?”
”Svenskt självmål.”
”Jaha. Ja, lite som att jag skulle dejta en tjej som lever för fotboll. Skulle inte funka.”
Vi satt där i fjällen, jag Micke och Annika med varsin Corona i bastun och när vi inte bara stirrade ut på snön och suckade om att ”livet är gott”, eller i falsett försökte kommunicera med älgen som lagt sig på heldagsvila precis utanför vår stuga, så pratade vi inte helt otippat om relationer. Vi kom fram till att vi rankar driv högt, bland egenskaper som attraherar. Det kan handla om vad som helst – egna intressen, att man brinner för något nörderi och gärna lär ut de där smala kunskaperna man besitter, att man är driven och tar tag i saker i stället för att bara prata och drömma om dem. Som någon som såg ett gäng långfärdsskridskoåkare och tänkte ”fan vad skönt det där ser ut” och så lärde han sig det. Någon som ville lära sig segla, skrapade ihop till en gammal båt och fick det att funka. Någon som tar ansvar för sig själv och andra, ringer de där jobbiga samtalen som man drar sig för, vågar ta beslut om förändring i stället för att leva i trygghet när man egentligen inte är nöjd. Attraktivt! Vad säger ni? Oj, de spelar Ranelids Mirakel på P4. Måste slå av huvudströmbrytaren, vi hörs.