”Hur går det med X då?”

”Ja du, det är information jag inte besitter eftersom han skickade ett göra-slut-sms igår kväll.”

”Ett VAD?”

”Mm, så jag ringde upp och frågade om han var tolv år eller vad det var frågan om.”

”Och?”

”Nej, det var typ det här låter kanske konstigt men jag tycker inte vi ska ses mer och jag är attraherad av dig men jag tror inte på oss i längden och så var det inget mer med det.”

”Ingen förklaring?”

”Nä. Men jag hade gärna tagit emot en eftersom vi träffats hela sommaren och han så sent som dagen innan vägrade låta mig stiga upp ur sängen…”

”Inga förhandstecken alltså?”

”Blixt från klar himmel. Från kärlekskvitter till dumpnings-sms på ett dygn.”

”Det måste ju ha hänt något.”

”Mm, men vad?”

”… jag måste fråga på bloggen.”

”Gör det. Men hälsa att jag ändå inte vill ha någon som är så värdelös på att göra slut.”

… och hamnar på dejtbok.se, vars sajt tydligen är under uppbyggnad (åtminstone uppges det som anledning till att man inte under fliken ”kontakt” kan se vilka som ligger bakom ”tipsen”). Hur som helst, en stilla undran; kan den verkligen ha varit under uppbyggnad sedan femtiotalet? Eller varifrån kommer doften av förlegade ideal? ”Du som man bör stå på dig och betala”, ”ädla riddare”, ”gå hem själv”.
Det är väl precis den här typen av råd (läs: förmaningar) som ökar press och nervositet, som visar att det finns ett ”rätt” sätt att vara – och därmed även ett ”fel”?
Som skrikförmedlar det mesta förutom just ”det är okej att vara precis som du är”, vilket borde vara det allra viktigaste när man ska försöka hitta någon att bli kär i och som förhoppningsvis ska bli kär i en själv för den man är.

Undrar som Hanna. Hur vanligt är otrohet egentligen? Enligt undersökningar, och förekommandefrekvens på nätet, extremt vanligt verkar det som. Att flera stora otrohetssajter finns, och tydligen går runt. Att folk sitter på Familjeliv (av namnet att döma en sajt för människor som trots allt valt att få barn ihop, att leva tillsammans) nätterna igenom och förser varann med vänsterprasseltips. Att en del separationer svalt kommenteras med ett ”ja men han/hon har ju aldrig varit trogen” som vore det den naturligaste sak i världen. Att otrohet i så många kretsar och sammanhang tas så besynnerligt lätt på.

Helt ärligt, jag vet ingen i min bekantskapskrets, och då är majoriteten i relationer, som är otrogen. Skulle det då vara en illusion, är det något ”alla” gör men inte talar om det? Eller är det inte lika vanligt som cynikerna vill få oss att tro? Är det olika sorters människor som är otrogna, har det med relationen att göra eller är det alltid den otrogne själv? Vad tror ni?

Alltså. Jag orkar inte bli cynisk. Orkar inte tappa förtroende för människor, eller tron på kärlek för den delen. Förstå vad mycket tråkigare liv man måste leva då.

Ni följer väl Malins blogg under veckan (och annars)?

Tja, ni vet ju vad jag tycker om otrohetssajterna, jämmer och elände om jag ska vara honungslen i mun, men tydligen så finns det grader även i hevetet. Nu kan man som notorisk prasslare välja att besöka en sajt endast med uppsåtet att bedra sin partner (”sätta lite guldkant på tillvaron” som jag vill minnas att Victoria Milan uttryckte det) eller så kan man besöka en steget mer manipulativ dito där man både kan bedra och – skulle man gud förbjude bli påkommen – tävla om kostnaden för en skilsmässa.

De kanske är ute och jagar hela dagarna. Klubbar ihjäl någon bisonoxe med sina stora påkar och sen släpar de hem sitt byte till grottan och lägger sig och vilar i sina djurhudskläder medan någon annan fixar den perfekta grillglöden på lägerelden. Kanske har de inte ens lärt sig göra eld, förresten. Och så efter en köttig GI-middag loggar de in på datorn och dunkar lite rygg i sådana här trådar som gör att man får lite kräks i munnen.

Han hade sommarkostym, en sån lite skrynklig i beige linnetyg, solbränd flint med många leverfläckar, tjocka strumpor i lågskorna. I handen höll han ett plastglas med öl, då och då räckte han över det till henne för att hon skulle kunna ta en snabb klunk innan han tog tillbaka den, försiktigt för att inte spilla. Hon hade någon typ av stråhatt nerdragen över de grå lockarna, hon kedjerökte med bestämda rörelser, halvt bortvänd från sin man, kanske för att hon var irriterad, eller kanske bara för att han inte skulle få rök i ansiktet. De hade säkert levt i minst åttio år var innan de hamnade där de satt nu, på varsin trädgårdsstol av plast en bit utanför folkmassan som trängdes framför scenen på Lasse i Parken, där Plura och resten av Eldkvarn rev av ”Fulla för kärlekens skull”. Vi såg på dem nästan mer än vi såg på Plura just då, deras högerfötter stampade i exakt takt, både med låten och med varandra, och vi tänkte hur gör man för att vara tillsammans så länge? När valde de varann, och varför? Egentligen är det nog just det där, att ordlöst sitta intill varann på en Eldkvarnsspelning vid Hornstull och stampa i exakt takt, en varm sommarnatt när man klätt sin rynkiga kropp i sommarkostym, som vi alla nånstans strävar efter.

Skedande är bland det behagligaste som finns, så är det ju, men jag ställer mig ändå frågande till om det är lika mysigt med en helt okänd person. Och mot betalning? Själv skulle jag nog föredra att betala för en vanlig ryggmassage om det bara var lite beröring jag längtade efter. Den perfekta skeden hittar man nog snarare på typ Happy Pancake.

Mug for icke-helt-jämställda lovers.

… här är artikeln – apropå det här.