Kärlek vid första ögonkastet har vi ju pratat om. Och attraktion vid första ögonkastet – absolut, ännu vanligare. Tyvärr medför det inte sällan ovälkomna effekter. Som starstruckness. Du vet, när ditt förnuft och samtliga goda egenskaper liksom rinner av dig, eller snarare inkapslas för att absolut inte skina igenom din blanksvettiga hud, och alla smarta, charmiga saker du skulle vilja göra, säga eller visa fastnar på insidan. Du blir en idiot, helt enkelt. Eller, du framstår som en, förstås, du är ju briljant. Men du lyckas absolut inte förmedla det. På grund av någon annans omkullkastande utstrålning.

En kompis träffade en kille på en fest för något år sedan och gick hem med honom. Han beskrivs av både henne och andra vänner som den snyggaste mannen på jorden, eller åtminstone i de södra delarna av Stockholm. Och med ett par glas innanför västen kunde hon hantera den här vansinniga snyggheten, med bravur faktiskt. Men morgonen därpå, och de dejter som följde därpå eftersom han faktiskt var intresserad och bjöd ut henne upprepade gånger, blev katastrofala. ”Det är som att någon stänger av hela min hjärnverksamhet så fort jag tittar på honom.” Vet ni vad jag menar? Man fånler som svar på samtliga frågor, rabblar nervöst upp sina dåliga egenskaper för att understryka självdistans men glömmer bort att positiva egenskaper kanske i större utsträckning upplevs som tilldragande, fäller stalker-kommentarer om hans Facebook-vänner, dricker lite för mycket på någon dejt eller fastnar med tungan i gommen av ren muntorrhet och blir ofrivilligt stum.

Alltså, man kanske inte ens ska försöka hantera det där. De kanske är dömda att bli ens vita valar, the ones that got away. De kanske ska få förbli fantastiska fantasier.

”Ska du med upp på lite… vahettere…”

… du som vill ha barn, men lever i en relation där partnern inte vill, vill du prata om hur det påverkar er relation (helt anonymt, förstås)? Mejla mig! (Eller tipsa den som bör mejla mig) – TACK!

Hur är det med nyårslöftena? Har ni några? Vilka?

Vi var på fest, en stor och blöt maskerad för något år sedan, jag och två kompisar. Vi kände i ärlighetens namn inte så många andra där men vi höll våra avancerade maskeradutstyrslar framför oss som charmerande isbrytare och lyckades mingla obehindrat hela kvällen. En av vännerna hade just träffat en ny kille, en sån där vid-första-anblicken-alla-rätt-partner, som hon vid tillfället för festen hunnit dejta intensivt någon månad och var lätt upp-över-öronen-kär i. Men denna första kväll hon var ute på helkvällsgalej sedan de träffades skulle varningsklockorna komma att dåna så de överröstade musiken. Som han ringde. Sur och jävlig och misstänksam, ömsom skällande och ömsom hånskrattande åt hennes småberusat glättiga stämma när hon försökte blidka honom över telefon. Det påföljande relationssnacket vid köksfläkten blev festens medelpunkt, och i fönstret intill där vi pratade om hennes besvikelse och snabbt skiftande känslor minns jag att en filmstjärnestilig betraktare satt och nickade och inflikade att såna varningsklockor ska man alltid lyssna på. Svartsjuka är ingenting som går över – antagligen blir det bara värre. Och eftersom killen formally known as Alla-rätt överhuvudtaget inte förstod hur hans beteende skulle kunna vara ett problem så avslutade hon den där relationen någon vecka senare.
Det är ju ingen ovanlig situation. Allt kan vara dans på rosor och rosa moln och så kommer ett oprovocerat raseriutbrott och man vill liksom inte inse det så man slätar över och glömmer och sväljer besvikelsen och försöker lite, lite till. Jag har upplevt det, alla har säkert gjort det någon gång, men frågan är var man drar gränsen? Vad sätter igång era varningsklockor? Ska man alltid lyssna på dem, eller ska man kämpa sig förbi dem första gången och se om det kanske bara var en engångsgrej? Och om man ignorerar varningsklockor så många gånger så att det tillslut blir default – att saker som tidigare fick dig att reagera plötsligt bara är helt normalt – vad händer då?

Att ohämmat stirra ut en snygg kille med vilt skägg under en hel tunnelbaneresa mellan Fridhemsplan och Slussen och inte ens få en nick tillbaka. Att få ett ”nej tack det är bra” när du efter månader av trånande tar mod till dig och vågar bjuda ut. Att inte få svar på sms eller mejl, eftersom ni är ju bara ytliga bekanta och det är väl inte så viktigt och ni ses väl sen, ute nån gång, softa, och du tvingas inse att han är verkligen inte intresserad av dig såsom du är av honom. Att tvingas accpeptera att den du är kär i är kär i din bästa vän och att det aldrig, aldrig kommer bli ni. Att vänta på att den du älskar och älskar med ska lämna sin lagvigda make/make. Att bli lämnad efter år av samboskap och stå ensam med halvtomma bokhyllor och utan egen dammsugare. Olycklig kärlek kommer i alla skepnader. Mer eller mindre smärtsamma förstås. Jag tror till och med man kan vara olyckligt kär i någon man aldrig träffat. Alltså inte Håkan Hellström eller så, eller jo det kan man säkert också vara av olika orsaker, men jag menar en person som man inte ens vet om den finns. Drömmannen/-kvinnan. När man är själv, eller ensam fast i ett förhållande för den delen, tror jag ofta man är lite olyckligt kär i bilden av den man vill träffa. Den som ska laga ens trasigheter, förstå en som ingen annan, stryka en över håret och säga att allt blir bra. Den som har sakerna man insett att man behöver, eller framför allt som kanske inte har de saker man erfarenhet vet att man inte vill ha. Man blir ju kär vid tanken, och så vet man inte ens om hon eller han finns. Det är också olycklig kärlek. Och den är inte särskilt enkel bara för att den är fiktiv.

Nedan: mitt kommande år, enligt Elle – och stjärnorna förstås. I mitten av januari 2012 blir jag tjänstledig och byter sysselsättning och delvis ort och testar något helt, helt annat. Och så läser jag det här, som vanligt med inställningen att om jag vill tro på det så tror jag på det, och det här vill jag ju gärna tro på. Inte för att vara sån, men ni vet de där pilarna i fotbollssändningarna som ska illustrera straffar och vad det nu är? Alla de där stora blinkande pilarna pekar liksom åt ett håll nu.

Ps. Bloggen dör inte, tvärtom. Äntligen ska det bli liv i luckan.

Vi skulle ju prata turbokärlek (jobbar på kvällstidning, talar i rubriker) och jag intar genast ställning för. Såhär svarade jag här, angående kärlek vid första ögonkastet;

”… förhoppningsvis har både man själv och den man blir blixtförälskad i fler sidor än de som ryms i ett första ögonkast – och när vi lär känna alla andra sidor hos varandra kan ju förälskelsen svalna. Eller självantända, om det är alla rätt. Men oavsett fortsättning är det ju fantastiskt när allt bara stämmer. Utan att man fattar varför, eller vad man ska göra av det. Man bara surfar på den där filmkänslan.”

Surfa på de sköna känslor som surfas kan. Alla är olika, en del blir kallfotade om det går för snabbt och andra har inga problem med att byta ringar efter en vecka för om det känns rätt så känns det rätt och ja det är en klyscha men varför ska man vänta då? Det är det fina, snabbt för vissa är långsamt för andra och man ska förstås ta det i vilken takt man vill. Men inget skriker romantik som berättelserna om paren som gick hem tillsammans någon regnig kväll från en tråkig fest och sen gick han aldrig hem igen, det säger jag bara. Om jag ska hala fram någon slags pessimism så visst, saker kan gå fel. Det kan dyka upp sämre sidor hos personen efter hand, ni kanske inte var så lika som ni trodde, skelett kan rasa ut ur garderoberna och inte vet jag vad som kan hända. Vänta, ”man vet aldrig vad som ska hända”, jag känner igen det där från.. ja men just det, resten av livet.

Vad säger ni?

Den trettonde december 1995 firade jag och min familj lucia på svenska skolan i Addis Abeba. Vi hade lussat och sjungit hela dagen och jag var sådär juluppfylld och traditionstörstande som man tenderar att vara när man är utomlands en längre tid (jag skyller på det, men jag är i sanningens namn ett minst lika stort traditionsfreak på hemmaplan). I bilen på väg hem till radhusområdet där vi bodde berättade jag på uppspelt fjortonårings-engelska för vår chaufför och vän om högtidsfirandet. Jag berättade om Sverige och snön, luciatågen, pepparkaksgubbarna, ljusen i kronan, sångerna, bakverken och stjärngossarna. Jag visade mina glittergirlanger och sjöng Sankta lucia medan den smutsvita Toyotan passerade Churchill road och den stora korsningen som i folkmun kallades Confusion square. Han nickade och hummade och när jag avslutat min berättelse stirrade han på mig med en blick fylld av lika delar förtjusning och tvivel.
– And all this.. In Sweden you do all this for Lucy?

Har ni gjort slut med en kompis någon gång? Eller har era avslutade vänskaper mer runnit ut i sanden på det där försmädliga sättet som sommarromanserna på scoutlägrena brukade göra när A (jag) och B (han) återvände till sina respektive världar (läs: skolor, tre kilometer = miljoner ljusår ifrån varandra)? Vad är bäst att göra, när det kommer till missunnsamma eller energitjuvande vänner som man egentligen inte behöver ha kvar i sin närhet?

Alltså jag vet inte, men jag har uppenbarligen blivit dumpad. Eller vad ska jag kalla det när en person som jag inte känner så väl, men gillar på det där sättet jag gillar andra roliga och glada kollegor och lite flyktigare bekanta, går från att ha varit helt ”vi måste hänga mer!” och ”när ska ta en öl igen?” och solskenet självt, till diffusa känslosamma/ursäktande sms och att inte ens dyka upp på grejer han själv styrt upp… till att inte ens svara på mejl? Kalla handen! Visste inte ens att man kunde göra så. Har aldrig blivit dumpad av en kompis förut, åtminstone inte av en som jag inte ens hunnit bli kompis med, så jag är lite brydd. Vad hände?