Karin sätter ord på måndagskänslan sådär så man nästan går på det.
Hur viktigt är ett förlåt? Alltså. Alla är olika, en del är bråkigt lagda (eller ”passionerade” som de kallas av.. tja, sig själva kanske) och en del är det inte, en del behöver den där spänningen i en relation – andra kan inte leva med den. Vissa är helt suveräna på att bråka, de har liksom gjort det till sin grej och sköter sina konflikter med sån snygg förståelse att det nästan blir en drog och de måste göra det hela tiden. Bli-sams-ruset kanske, vet inte. Men det här med förlåt vill man ju tro är ett nyckelord, oavsett. Jag vet att handling oftast väger tyngre än ord och ett inlevelselöst förlåt behöver faktiskt inte betyda någonting alls om man inte känner sig.. sedd? Men ibland, tror jag, är det helt avgörande. Man kan ha rivit i gamla sår och kastat tunga saker och så småningom lugnar det ner sig, men om ingen egentligen tycker att de har gjort fel så fastnar det där ’förlåtet’ nånstans halvvägs i halsen på båda två och så kan man ändå inte släppa det för det kom ju aldrig. Man blev liksom ändå inte förstådd. Ibland är ju ett förlåt det enda man behöver.
*** Vilken film?
Man är ju tjej så man förväntas väl ha någon slags simultanförmåga, men just nu har jag för många olika fönster öppna på datorn så jag ska inte skriva om det nu. Här är två note to self som vi borde prata om, båda innefattar dagen till ära bönder. 1) Kärlek vid första ögonkastet – Bonde-Pär-Ola chattar om saken – och det där med hur fort det ”får” gå när det känns rätt och hur orkar folk lägga sig i.
2) Favorit i repris: passion vs kärlek/trygghet. Bonde-Johanna får mejl från besviken tittare som känner sig ”illa berörd” av bonde-Johannas val och jag blir nästan lika trött som bonde-Johanna själv. Tjing!
FOTO: SVERKER
… står Mats för – vad tror ni? Var börjar man leta kärlek, som förälder och efter ett långt äktenskap?
Vissa lördagar, alltså. När man vaknar och upptäcker att DN för en gångs skull har kommit efter många uteblivna dagar och så jublar man lite över det och så äter man ett ägg och dricker en mun svart kaffe för det finns ingen mjölk och det enda man fått veta är att man ska stå vid ringen på centralen klockan 11 och att man inte ska vara alltför mätt. Man tror förstås att man ska till Uppsala för det var det som uppgavs i den magiska resväskan man fick i födelsedagspresent. Men så står man där, och så dyker de upp, hemlighetsfulla och släpandes på tågluffarväskor, Karin, Sverker, CC och Tom i vagnen.
– Ja, inte ska vi till Uppsala i alla fall, säger de med en mun och iakttar förtjust min förvirring. För var man ska luffa, det är inget man får reda på bara sådär, tydligen. I en hörna utanför Lush-butiken iscensätts en På Spåret-tävling som inleds med ett foto av en massa kaktusar (”typisk växtlighet” är enda ledtråden) och som får poletten att trilla ner någonstans på sex poäng i höjd med industrilandskap, Krunegård och Birro.
Norrköping.
Och sen bjuds man på varm glögg ur termos på perrongen och väl på tåget dukas en brunch bestående av vansinnesgoda mackor och lussebullar upp på vårt vikbara bord bland Kupé-tidningar med Blondinbella på framsidan. Och luffarlivet är, om sanningen ska fram, inte så hårt när man är trettio och har en halvårsgammal bebis med i sällskapet. Vi plockar russinen ur kakan, kan man säga. Så vi rör oss mellan hotellet (som får fem dansande plus och varmt kan rekommenderas för kortare luffarstråt eller vad man nu kan tänkas ha för anledning att tillfälligt övernatta i Norrköping) och restaurangen och industrilandskapet som bjuder på Arbetets museum och fantastisk julbelysning som hänger under broarna och speglar sig i Motala ström. Lite kära blev vi allt i Norrköping. Lite hoppades vi på att stormanknutna tågförseningar skulle tvinga oss att stanna kvar lite till men för en gångs skull jobbade SJ med minutprecision. Så jag kom hem igen, lite mättare, med lite nya projekt som innefattar ett självförsörjande gårdskollektiv i Köping med diffusa turistattraktioner, och lite varmare i hjärtat över hur fina vänner jag har.
”Värsta dejtingmissen, vet du vad det är?”
”Berätta genast.”
”Att dra den gamla ’vad jobbar du med då?’ som inledningsfras. Fyfan vad tråkigt.”
”Sant, men det är väl oftast bara menat som en isbrytare? Typ att alla sysselsätter sig med nånting, så någon typ av samtalsämne måste liksom uppstå efter frågan..”
”Men det finns tusen mer intressanta frågor att ställa och prata vidare om. Det där är bara standardformulär 1A och tyder på att personen är helt fantasilös.”
”Mm. Och en person som planerar att bedöma en utifrån yrke kanske inte är så intressant över huvudtaget.”
”Eller en person som identifierar sig själv enbart utifrån sitt jobb och liksom inte har något mer. Fyfan.”
”Mm. Fyfan.”
Som vanligt är det på Daily mail jag hittar veckans brittiska undersökning. Som ni har väntat!? Idag får vi lära oss att tolv procent av de svarande kvinnorna i undersökningen föredrar en händig kille framför en som är ”bra i sängen” (åh, det sunkiga uttrycket). Men det kan gå för långt också – var femte kvinna betraktar sig själv som gör-det-själv-änka, i takt med att deras händiga man viger allt mer tid åt att snickra på huset i stället för att.. tja, umgås eller uppvakta, antar jag. Nio av tio tycker det är pluspoäng om deras kille är händig – speciellt när det gäller långa förhållanden. Och 80% skulle bli besvikna om det visade sig att mannen de träffat hade tummen mitt i handen. Japp. ”En av de viktigaste stegen i ett förhållande är att flytta ihop för första gången och känna att ens partner är kapabel att ta hand om huset”, säger en talesman för företaget (som lämpligt nog förmedlar hantverkarhjälp) bakom undersökningen, till DM.
Är det verkligen det som är ett av de viktigaste stegen? Att den här undersökningen finns, och att bara kvinnor verkar ha blivit tillfrågade, är ju enormt störande. Besviken om din man inte kan spika fast en bräda? Lär dig det själv då. Jag tillstår gärna att händighet är attraktivt, men det gäller hos både män och kvinnor och det är en minst lika tillfredsställande känsla att klara av renoveringar själv.
Representanter från både mans- och kvinnosläktet byggde detta kök.
… vi var etta på bollen – länge leve wordfeudkärleken!