Godmiddag kära ni! Vill ni läsa en dum och menlös artikel? Varsågoda. Läs den och läs sedan min spontana reaktion; vilka vansinnesvärdelösa tips! Jobba över, sena kvällar, börja motionera, läppstift på kragen? Tack, skönt, nu kan jag med knivskarp träffsäkerhet avslöja en otrohetsaffär. På 60-talet.

Dagens otrohet, däremot, sker nog till stor del på teknisk väg. Via mobilen, mejlen, Facebook, Twitter och diverse dejtingsidor. En kompis som är väl bevandrad i Twitters märkliga värld berättade nyligen att hon får drösvis med privata meddelanden i sin inkorg – nästan uteslutande från killar med tjej.

Varför gör folk så? Är det så att virtuell otrohet inte anses lika ”allvarlig” som den fysiska? Men ärligt talat, brukar inte en sak leda till en annan – om man frekvent flirtar loss på nätet är väl sannolikheten konstant ökande att man hamnar i fel säng så småningom? Vad är det då? Att den är svårare att avslöja?

Det är svårt, det där. Det finns förvirrande många nya möjligheter att vara otrogen, om man nu skulle vilja vara det. Det finns lika många nya sätt att avslöja det hela på. Och allt det sammantaget ställer nya, hårdare krav på en parters förtroende – för lita på varann måste man ju fortsätta med, bland nya kontakter och mötesplatser och sms-tummar och statusuppdateringar. Annars tror jag man är ganska chanslös. Vad tror ni? Erfarenheter?

Vet ni vad som hände i fredags? Den här fina och fenomenala killen kom till världen och igår fick jag äran att skjutsa hem honom från BB tillsammans med lyckliga föräldrar. Välkommen allra finaste TOM.

2455 bråk per år? Hur står vi ut? Kanske behöver vi dem, kanske provocerar vi fram små små duster för att bibehålla passionen. En del bråkar säkert för det ljuva nöjet att bli sams efteråt. Den där siffran måste röra sig om lättare munhuggeri och småtjafs också, det verkar näst intill omöjligt och otroligt tidskrävande att riva av så många praktgräl årligen. Hur som; det absolut värsta som finns att bråka om är pengar. Så tröstlöst, trist, gnetigt och i längden så onödigt skavande. Men säkert ganska vanligt. Så: pengar, uppfällda toasitsar, stökigt hem, vem som tar disken, lite svartsjuka – sådant tänker jag mig att vi ”gillar” att bråka om. Men det andra på listan?! Att bråka om att en av parterna snarkar? Eller om när man ska ha sex?! Jag vet inte, konflikter må vara både hälsosamt och oundvikligt i längre förhållanden, men vissa bråkanledningar borde faktiskt få en att fundera över om man ska vara ihop överhuvudtaget.

”Jag kan inte ens titta på dig när du kammar benan åt det där hållet.”

Minns ni när man var mellanstadiekär och skrev ner namn och räknade ut procent fast det var högst oklart vad de där procenten syftade på men man blev väldigt glad om det var höga siffror? 83 procent. 83 procent vad? Hur som helst. Det här är lite åt det hållet fast 2011. Dock att jag fick ett högst nedslående resultat vid första försöket, men med lite envishet och några försök till var allt plötsligt guld och gröna skogar. Ja, vi har ju pratat om det där med godtycklig vetenskap.

Vi skulle spåna jobbidéer efter arbetstid och det gjorde vi, storslagna idéer kröp fram en efter en där på Blekholmens uteservering i eftermiddagssolen, men när listorna var avcheckade och iPaden nerpackad så gled vi i vanlig ordning vidare in på evighetsämnet relationer.

”Varför går alltid det där med att göra i slut i vågor?”
”Att en person gör slut och så sprider det sig i kompisgänget menar du?”
”Ja, precis. Det är som att alla andra börjar ifrågasätta sina förhållanden när någon annans tar slut.”
”Mm, det är väl just det som händer. Folk börjar tänka över sitt eget när något man trodde var bra rasar.”
”Eller så ser man chansen att slippa vara ensam singel?”
”Kanske. Att man kanske tänkt på det men inte vågat ta steget.”
”Mina morföräldrar och farföräldrar kom från samma lilla by, där ingen hade skilt sig på.. typ någonsin.”
”Inte de heller, förmodar jag?”
”Nä. Men så plötsligt skilde sig ett par och efter det skilde sig halva byn.”
”Som att de väntat på att någon ska ta första steget.”
”Ja, plötsligt fick alla singlar väldigt många att välja på.”
”Lite som Fruktsallad eller Hela havet stormar.”
”Mm.. Precis.”

Visst går det lite i cykler det där med att folk gör slut eller blir ihop? Varför?

… lite skön fredagsfeeling; ni måste se det här.

Ni vet när vi pratade om det där med längd..? Vi var ju inne en sväng på något grottmänniskospår då. Och vi verkar ha haft lite rätt. Tydligen är längre killar bättre på att slåss – och det är enligt forskaren just precis anledningen till att vi tjejer väljer dem. För att de ska kunna brotta ner andra killar. Ett skydd alltså. Hela förklaringen till den här attraktionen ska således stå att finna i från vilken vinkel man kan måtta det perfekta slaget; underifrån, från sidan eller uppifrån. Fascinerande. Och just den här forskaren – för det vet vi ju vid det här laget, att de sällan tycker (”vet”) lika – menar också att män dras till tjejer av medellängd eller kortare. För att lättare kunna försvara dem? För att på ett smidigt sätt kunna stoppa dem i fickan när de drar ut i fejd? Grottmänniskobeteende, alltså. Det finns då förklaringar på allt.

… som vi pratade om igår: ”Lyft blicken, flirta mer” – krönika här.

Ni vet den där känslan, när man kommer hem efter en vissen måndag där nästan allt har gått i moll och gråskala och så möts man av ett blombud och godis inringt ända från NY. Den känslan sitter jag och frotterar mig med nu. TACK älskling.

Det här är intressant. Eller, själva ämnet för artikeln är intressant, och kan säkert kännas igen av både tjejer och killar som höll ihop från gymnasiet, genom studenttiderna, hemifrån-flytten och börja-plugga-eller-jobba-perioden men som sedan av olika anledningar gick skilda vägar. Hur gör man sen? Oavsett om man lyssnat på singelkompisars roliga och vidlyftiga flirthistorier genom åren känner man sig fortfarande som en per definition upptagen individ, för att man liksom ”alltid varit det”. Hur kommer man från det, hur kliver man bäst in på marknaden igen? (Nästan ännu mer intressant är att en 28-årig nybliven singel i artikeln framställs som en gammal nucka som på ålderns höst ska armbåga sig in på dejtingarenan. Oavsett relationserfarenhet är man inte gammal när man är 28 – eller 38 eller 58, folk träffar ju nya kärlekar ända in på hemmet?)

Hur som helst, det som intresserar mig är tipsen i slutet av artikeln. En dummy för hur man ska bete sig för att träffa någon. Det där borde vi gräva ner oss lite i. För hur kommer det sig att vissa är ute på krogen var och varannan kväll och rimligtvis stöter på ett hundratal människor i veckan (alltså inte stöter på – ni fattar…) men ändå klagar på att de inte träffar någon? Och andra väljer helt bort uteliv – men har ändå ständigt ett tiotal varmhållna dejter i telefonboken? Är det nätdejting som är hemligheten? Ett brett kontaktnät? Förmågan att vardagsflirta i hissar/köer/på bussen? Vad tror ni?