Vi skulle fira in sommaren på jobbets terrass men höstregnet (vem vare som fixa?) hindrade oss och istället öppnade Chefen sitt fina hem för hela After-work-gänget. Det var mammalediga och krönikörer och vi andra i en glad röra och vi skålade och pratade och hann lyckligtvis förbi grillen på väg till premiärkvällen på Trädgårn. Så för min del så blev helgen det, och så lite schlagerfinal, lite Kungsholmen runt, lite mer otålig väntan på tillökning, lite balkongplantering och lite gråtmild PS I love you på TV4 igår kväll. Vad gjorde ni?

Hittade just ett pressutskick från en dejtingsajt i inkorgen. Där påstås det att det dejtas som aldrig förr på nätet just under maj månad. Vet inte varför men det gör mig lite bekymrad. Eller, mer undrande kanske. Kanske har det att göra med att jag kom in från ett möte på den soliga terassen och genast börjar drömma om kvällssol efter utstämpling och så framgår det plötsligt att folk letar efter varandra i cyberspace (kan inte sluta tycka om det ordet) i stället för på uteserveringarna..? Varför går folk inte ut i stället? Stäm träff i hörnet, förslagsvis. Men, en annan sak förvånar mig mindre. Undersökningen visar som dejtingsajten gjort visar också att folk helst surfar på dejtingsajter på söndagar och måndagar. Klart det är så. Söndags-blues och den gamla ligga-sked-längtan.

(När vi efterlyste roliga felhörningar till aftonbladet.se en gång så fick vi apropå Mauro in guldkornet ”jag väntar i hörnet vid säven i Läven” – med kommentaren ”jag trodde förstås Läven var en insjö, men jag fattade aldrig hur den kunde ha ett hörn”. Tycker fortfarande det är en av världens bästa felhörningar.)

Vi hasar Kungsholmen runt precis som vi brukar.
Förut gick vi, men nu står Karins graviditet i full niomånadersblom så hon har övergått till ett energiskt vaggande. Jag lunkar intill och möjligen är det marginellt fler amningsdiskussioner nu men på det stora hela pratar vi om samma saker som alltid. I sakta mak passerar vi Mälarpaviljongen, Boulestället vid Rålis och Café Kajak vid Smedis. S messar och frågar om jag också vill ha hemgjord pizza och jag svarar att jag känner mig lite som deras bonusbarn just nu och Karin skrattar och jag tackar ja och så tänker jag att de kanske behöver öva lite på mig.
Och det kan de ju gärna få göra.
Men jag tänkte på en sak bara.
En sak för alla er som har fastnat i ”jag-kommer-aldrig-träffa-någon-vinkelvolten”. Som undrar hur man någonsin ska träffa någon man vill ha allt det där med – och som vill det tillbaks. På riktigt; njut av våren och sommaren i singelsvängen. Rätt vad det är så står Han eller Hon där.
I februari förra året var Karin singlarnas singel, visserligen en glad sådan men med en lätt nerskavd syn på kärleken. I mars träffade hon S. Första juni flyttade de ihop. Och idag, 11 maj, är deras barn beräknat att födas.
På 14 månader kan allt förändras.
Eller, förresten, själva förändringen tar nog bara någon sekund.

* Observera finstämd låttextreferens och att jag räknat utifrån att varje månad har ”typ” 30 dagar. Noggrannare uträkningar välkomnas per mejl. Eller nej förresten, gå ut i solen i stället för att sitta och räkna på det där. Du kanske träffar nån!

I kristider kommer vi tydligen undan med vad som helst… Krönika här.

Hur lyckas man med distansförhållanden? Och då menar jag inte när den ena åker iväg en månad eller några veckor – situationer som oftast går att hantera ganska smärtfritt med en ibland välbehövlig dos längtan – utan de där längre varianterna. När man kanske träffar någon som bor i en annan landsända, eller i ett annat land för den delen? Eller när den ena flyttar i några år för att plugga eller jobba? Jag har kompisar som klarat av hela utbildningar i olika länder, andra som ses på helgerna och bor särbos i veckorna (år efter år) – och hur jobbigt det än är att längta verkar det ofta fungera ganska bra.

Vilka knep finns? Vardag, kan nog vara ett. Att man, när man pratar, inte bara hakar upp sig på att klä sin saknad i stora ord och gråta över längtan, utan istället öser på med små tråkiga vardagshändelser och sånt man skulle ha pratat om om man var på samma ställe. Att låta den andra vara en lika stor del av ens liv och vardag som vanligt. Och här är ett annat hjälpmedel, även om jag personligen tror mer på mejl, mobil och Skype än en plastdoftande hångelmaskin.

Men vad tror ni? Erfarenheter? Hur undviker man att glida isär?

Glad helg önskar Annika och jag och vårkänslan på balkongen.

En fredagsmorgon fylld av ögonproblem och flaskbottensglasögon och köra-syster-tidigt-till-tåget-tröttma övergick plötsligt i skräck/paranoia (när jag inte fattade vem som skickat en erotisk novell och flaska bubbel till mig på jobbet). Sedan hittade jag reklamen i botten av påsen.

Vad tror ni om det här, fellow workers?

”Jag dejtar!”
”Vad kul, vem?!”
”Vänta, här, här är han på Facebook.”
”Han är förbannat snygg.”
”Ja, och hur trevlig och smart och rolig som helst, men…”
”Men?”
”Men han är kort.”
”Vadå? Hur kort?”
”Exakt lika lång som jag. När jag har klackar blir jag verkligen mycket längre än honom.”
”Men du…”
”Ja.. Jag vet, jag hatar att jag tänker så, men jag skäms typ när vi går på stan tillsammans. Alltså längd är min enda hang-up när det kommer till killar. VARFÖR?”

Vad säger ni, bryr ni er om längd? På vilket sätt, och varför? Hur släpper man det?

.. gotländska, småländska och norrländska. För min del. Hur listar ni?