Jag har två barn, 1 år och 4 år, med en underbar man. älskar honom, som en bror…, men har nog insett att han inte är mannen i mitt liv. Hur vågar man skilja sig från sina barns andre förälder när det inte finns mer svåra orsaker? är man bara självisk om man bryter upp en familj bara för att ”det inte känns rätt?”

Ont mellan raderna i det signatur J skriver i kommentarsfältet. Förstås världens svåraste beslut att stå inför, och hela stanna eller gå-frågan kastas såklart in i nytt läge när det finns små barn med i bilden. Jag antar att du tänkt på det ganska mycket för att ens välja att skriva något på bloggen, hoppas bara inte du går och har dåligt samvete över att du tänker så. Du förtjänar såklart allt som är bra, och det är ganska uppenbart att det är svårt för dig att ens överväga att såra någon i det här.. Jag tänker på hur vanligt eller ovanligt det är? När det kommer till att välja den man vill bli förälder tillsammans med så tror jag många väljer en trygg och stabil person – ibland kanske på bekostnad av passion eller attraktion. Allra helst önskar man sig ju både och – men vad värdesätter man högst? Vad säger ni?

J, du kanske måste ställa dig frågan om du kan tänka dig att leva så, så som det känns nu. Om du tror att ni skulle kunna hitta tillbaks till allt det där du saknar om ni bara bestämmer er, ihop? Om du vill och kan ge allt det ni faktiskt har en till chans, så tror jag det kan vara väldigt värt att ta den. Eller känner du att ni hunnit för långt ifrån det, att ni liksom fastnat i det här som är nu och att det därför du vill gå? Inga generella råd kan ju gälla här, men jag tror inte att era barn – eller några barn alls – mår sämre av att ha skilda föräldrar än av att ha sammanboende men olyckliga eller otillfredsställda föräldrar..

Vad säger ni andra? Och kram till dig J.

Planerar sommarens husbilsresa med tre fina tjejer och når de kollektiva insikterna att vi 1) åker redan om en månad och 2) fortfarande önskar oss tips på fina stopp i Österrike och södra Tyskland. Träffar Maalin för ett glas vin och hinner med två södervernissager innan det blir för kallt för sandaler och jeansjacka. Jobbar lite hemma och kommer på vilken av mina mer eller väldigt mycket mindre briljanta bokidéer jag ska börja med. Börjar. Firar valborg med familjen inklusive Karin och S med mycket grillad mat och eld på svinkall äng i bardomskvarteren. Kör Marcus halvvägs till New York och sladdar därpå genast hem för att googla weekendresor dit. Soffhänger exakt hela söndagskvällen med Alva som sportar ny sovstil.

”Jag vill läsa/diskutera det här med hur man vet att man hittat rätt? Hur kommer man från känslan av att gräset är grönare..” skrev Singeltjejen i kommentarsfältet häromdagen.

Vad säger ni, när vet man? Den där eviga frågan som tenderar att besvaras med det förnumstiga ”När det är rätt så bara veeeet man det” och så förväntas det inte vara mer med den saken.
Men var lämnar det alla som undrar? Är det fel då, för att man ens tänkt tanken?
Många av oss har en bild av hur man vill att ett förhållande ska vara. Och då menar jag inte den där checklistan vi pratat om hundra gånger, hur man vill att ens partner ska vara, utan vad man förväntar sig av en relation. Hur man vill att det ska kännas. Och är inte det en ganska bra riktlinje för att få veta om det rätt? Om man kan vakna mitt i natten och fråga sig själv ”Är det här vad jag vill ha? Får jag det jag behöver av honom/henne och vill jag ge lika mycket av mig själv tillbaks?” och utan misstänkt lång betänketid kan svara ”Ja för tusan, det är här jag vill vara” och nöjt somna om på en arm som man faktiskt tycker är den finaste arm man har sett?

Vad tror ni? Vet ni? Hur?

PS: Kom att tänka på en annan tydlig riktlinje för tvivlare att ta fasta på. VIKTIGT.

Alltså… Hur vet man om man ska regga sig som ”generös” eller ”attraktiv”? Bestämmer man det själv? Blir det demokratisk omröstning? Eller gör man som när man annonserar på Blocket, drar till med ett överpris och räknar med vild prutmån?

Vi invigde Solstugan igår. Det var Karin, Fröken Bovary och jag, alla i solglasögon som vi vägrade ta av oss (förutom när det togs bilder och man hellre ville se ut som en ljusskygg mullvad, tydligen) fast det i vanlig ordning mörknade efter ett par timmars häng. Vi åt pommes frites och planerade fester och ställde den retoriska frågan ”blir man någonsin för gammal för ballonger” (svaret är givetvis nej) och pratade om människor som blir föräldrar och hur deras liv självklart förändras på så många sätt men att det är synd när någon enstaka väljer att helt byta personlighet på köpet. Om hur vi gillar att de flesta vi känner ändå vägrade det där bytet och har fortsatt att vara väldigt mycket sig själva. Var tjugonde minut avbryts samtalet när någon utbrister ”Tänk, att vi sitter ute, jag har ingen jacka och klockan är redan XXX” och så nickar vi i samförstånd och upprepar med låga röster ”Nu börjar det” som ett mantra och så drar vi några väderklyschor till och toppar med ”Allt känns så mycket lättare” och så är det ju. Klyscha eller inte. Allt känns lite lättare när man har öppna sandaler och sitter på en uteservering i kvällssol och skrattar så bordsgrannarna harklar sig.

Finn ett fel.

Ute i den riktiga världen, utanför Schibsted-huset, bjuds det på massivt solsken och vi smyger ut på terassen utanför matsalen med våra micrade lunchlådor. Eftersom vi ägnat större delen av dagen åt dejting (Helena är snart klar med den här spännande grejen – läs hos oss på tisdag) så fortsätter vi glatt på den utstakade relationsstigen – och börjar med röster vibrerande av nostalgi prata chansfrågning.

”Fan, tänk vad lätt det var då.”
”Mm. Man frågade och så var man ihop fast man gjorde ingenting tillsammans och sen gjorde man slut och så var man ledsen fast det inte var någon skillnad alls.”
”Jag gjorde slut med en kille dagen före Alla hjärtans dag en gång, för att året innan kom min dåvarande kille hem till mig med en ros och jag skämdes så jag ville dö.”
”Så du gjorde slut bara ut-ifall-att?”
”Ja, alternativet var ju att fråga om han tänkte uppvakta mig. Men jag tänkte nog ’äh, jag gör slut’ i stället.”
”Haha, stackars kille!”
”Ja, han har haft lite otur med tjejer sedan dess.”
”Det tror jag det.”
”Men var inte ni ihop med flera åt gången också?”
”Jo.. Eller kär, åtminstone. I min skola fanns ett kompisgäng med killar som liksom var som ett boyband. Alla var kära i dem. Det var de som introducerade den där nya sidledsvarianten av ’Running man’ på discona också.”
”Åh, discona! Höjdpunkterna.”
”I min skola hade vi alltid spöktunnel i en korridor utanför discot. En gång var det kärlekstunnel i stället.”
”Vad gjorde man då?”
”Tja, man fick väl mest gå där. Och så var det väl någon röd lampa, och lite romantisk musik, och någon som stod sådär vänd in i ett hörn ni vet, och höll om sig själv och låtsashånglade.”
”Haha! Åttaåringar spekulerar; Vad är kärlek för dig? ’Röd lampa, Céline Dion, låtsashångel.’ Snacka om kärlek!”
”Mm. Lite som nu, ändå.”
”Jo, det förstås.”

Scrollar förbi mina senaste blogginlägg och inser att jag tappat kommentarerna. Eller är det min mojo? Har ni sett eller hört något?
Svar till signatur ”Saknaden är enorm”.

Vissa dagar vill man inte gå direkt hem. Vissa dagar låser man fast cykeln i en stolpe och tar bussen tvärs över stan eftersom regnet hänger i luften och så hämtar man hamburgare i en påse och strosar upp till Annikas fina nya lägenhet som hon precis för en halvtimme sen flyttade in det sista i. Där kan man sitta i köket och lyssna på The naked and famous och dricka vitt vin och äta upp det sista påskgodiset ända tills det blir mörkt.
”Jag måste köpa lägenhet” säger Micke.
”Du bor ju i världens finaste lägenhet?”
”Men jag måste in på marknaden. Bostadsrätt. Buyer’s market nu, ni vet.”
I hans ögon lyser små, små glittrande dollartecken och jag sträcker mig efter mobilen med Hemnet-appen och hittar en tvåa med balkong i mitt kvarter och Micke nappar direkt, tvärbestämmer sig där och då, mejlar mäklaren och muttrar förnöjt för sig själv om kontantinsatser och nyrenoverade ytskikt resten av kvällen.
”Jag tjackar bil också, det är ju samma läge där. Nu kör jag, all-in.”
”All-in!”
”Skål för miljonerna.”

Vi har tidigare skrivit om hur man letar rätt på flirten från t-banan och om sajten där bara ”vackra” människor röstas in… Men i London tar man det steget längre och kör en kombo. Vad säger ni, nåt för SL att haka på?