Semesterflirten
Underbar i all sin förutsägbarhet under ett par svettiga dagar på [insert valfri sydeuropeisk ö] men överlever oftast inte kommande vinter – eller ens flygresan hem för den delen. Gör sig bäst fastklistrad i semesteralbumet, eller som heta minnen att plocka fram en regnig novemberkväll. Kan dock vid sällsynta fall urarta i långa brevväxlingar på parfymerat papper eller ett gymnasieavhopp till förmån för ett säsongsjobb på Kos.

Kvart-i-tre-flirten (AKA: Det-Är-Inte-Så-Jävla-Noga)
Dimmig och fullkomligt enkelspårig blick möter likasinnad tvärs över folkhav på stadens största nattklubb. Därpå följer delad taxi, eventuell kopp te och obligatorisk skämspromenad i gryningsljus. Jag uppskattar återkopplingsfrekvensen att vara en tvåa på en tiogradig skala. För inte är det väl halvt liggandes under bardisken vi hittar våra själsfränder? Eller är det?

Bekräftelseflirten
Kan förekomma både bland singlar och upptagna, varför jag måste flika in en rad om gränsdragning. För visst, att söka eller ta emot en bekräftande komplimang eller ett uppmuntrande ögonkast kan man, tycker jag, göra även om man är i en relation. Men var går den gränsen? Nog är den gamla tumregeln ”gör inget du inte vill att din partner gör mot dig” hållbar även när det handlar om något så (förhoppningsvis) oskyldigt som flirtande? Hur som – för singlar är bekräftelseflirten fri och fungerar (om använd på rätt sätt) som en lättsam ego-boost. Varning för missbruk dock, oavsett civilstatus: är jakten på bekräftelse helt livsnödvändig i sig är det troligen de bakomliggande anledningarna du bör grabba tag i – inte närmsta kille/tjej.

Gladflirten (AKA: Kompisflirten)
Utövas ofta i gäng, eller mellan kompisar/kollegor i stora sällskap. Glatt kompisgäng möter annat glatt kompisgäng och hänger ihop en kväll på krogen/i parken/på stranden med gitarr och grill. Fritt från fysiska närmanden och övertramp – gladflirten fungerar som bränsle för en lyckad kväll och kan ses mer som harmlöst bekräftande än löftesrikt inbjudande.

Looking-for-love-flirten
The real McCoy, ni vet. Den som lägger all sin vibrerande längtan i ett ögonkast och skjuter det likt en amorpil rätt i hjärtetrakten på Dig med stort D, Den utvalde. Följs ofta upp med klassisk ”fika” alternativt ”ta en öl” som alltid blir fem och du ångrar att du pratade så mycket på första dejten men det visar sig att det gör ingenting för han ångestnojade precis på samma sätt och nu känner ni varandra jätteväl och kan lika gärna flytta ihop direkt. Faktiskt en tiopoängare på seriositetsskalan och den som mest troligt leder in i Volvo-villa-vovve-vurmen, om det är ditåt man siktar.

Vilka har jag glömt?

Hitta gnistan! Detta överhängande, urkramade, kravfyllda problem som vi alla har våra egna metoder för att lösa. Vi uppvaktar varandra, överraskar, reser bort ihop, köper sexleksaker eller snygga underkläder och ristar minutiösa sexscheman i sten. Eller bjuder in fler kockar till soppkokandet. Ingen annan kan avgöra vad som är rätt eller fel i det läget, inga utom de älskande tu vet vad som är hiss eller diss för deras förhållande. Förstås. Och även om jag tror swingerskulturen är långt mer vanligt förekommande i folks fantasier än i deras faktiska kärleksliv så är det förstås ett alternativ lika gott som något. Förutsatt att båda vill.
Men i de fall det rör parrelationer och inte singlar som går igång på gruppaktiviteter så finns det ju mer att trycka in i ekvationen. Starka känslor till exempel; kärlek, svartsjuka, förtroende.. Känslor som är ganska ömtåliga och som i många fall, tror jag, kan kantstötas (om inte kraschas) av att man ser sin partner i famnen på en annan. Då handlar det plötsligt inte om tändande fantasier längre, det är på riktigt och om inte båda är helt med på det, om den ena gör det för den andras skull, så är det bara distans som skapas. Inte närhet. Då blir i stället den viktigaste känslan och handlingen respekt – och att avbryta. Byta aktivitet. Se varandra i stället för andra. Gör vad ni vill. Inte bara vad du eller han/hon vill.

Vad säger ni? Synpunkter? Erfarenheter?

Ikväll har fyrans nya lek-och-relations-program Herr och fru premiär och vore det inte så överhärligt soligt och vårigt ute så att det enda som känns rätt är att möta upp vänner och lägga sig på en filt i en park med en öl så skulle jag gärna ha sett det. Nästa gång, får det bli. Men ni som är ihop och känner för lite intern kraftmätning; printa den här och ta med ut i parken.
Kvällen kan ta en spännande vändning.

Efter-lunch-surfar. ”De är klara för nya Bonde söker fru” vrålar en rubrik och varken övervåld eller vilda hästar kan hindra mig från att klicka. På riktigt alltså, det kanske jag borde hålla för mig själv men Bonde söker fru är i mitt tycke en av de bästa dejtingsåporna som gjorts. En vasaloppsåkare, en dansbandsentusiast och en fårbonde från mina trakter på Gotland finns bland årets kärlekskranka. Om en av tjejerna läser jag ”… jobbade tidigare som förskollärare men för ett par år sedan köpte hon gården och satsade helhjärtat på uppfödning av islandshästar” och det svindlar till lite, kan man göra så, hur gör man, jag vill också? Kanske är det allra mest däri min fascination består; i drömmen om… en egen lerig gårdsplan, ja, ni vet. Med den drömmen i bakhuvudet blir åtta sköna karaktärer och lite kärleksdrama över gärdsgårdsgränserna en näst intill komplett tv-upplevelse.

Precis det här hoppas jag vi får se vid det stundande brittiska kungabröllopet.

Första gången jag träffade henne var vi nio år gamla, hon var min fadder när vi nervösa tredjeklassare besökte Stora Mellanstadieskolan och skräckslagna trippade på tå genom sexornas korridor och skrämdes av brandlarmet när vi åt lunch (enligt uppgift för att några killar i sexan ville dra och fiska och därför ringde in ett bombhot för att fixa ledigt). Vi var traumatiserade i veckor efter dramat ute i den riktiga världen. Men jag hade i alla fall träffat Lisa. Ändå var det först i 13-årsåldern som flickan med pufflugg, Championtröja och insydda uppklippta jeans (that would be me) och flickan med stort lilarött hår, punkattityd och byxor fulla med blixtlås blev ler och långhalm på riktigt. Vi hade till och med en tag, det hade alla då. Vi skrev Lina & Lisa på harmlösa och väl dolda ställen tills vi insåg att det var en ur anonymitetssynpunkt ganska dålig tag.

Men det höll i sig ändå. Och fortfarande. Hon en av de smartaste jag vet, min tappra lyssnare och reskompis och den som alltid alltid finns där. Och igår fyllde hon 30. Det var familjefirande på restaurang och jag och Micke tänkte först vi skulle vänta till kompisfirandet senare i veckan men sen tänkte vi förstås om och så dammade jag av min gamla kombi (nej, det gjorde jag inte men det fanns spolarvätska så jag kunde i alla fall se ut), köpte en stor rosa plast-pion och sladdade bort till Pelikan. Så satt vi där, ett par gamla kompisar och ett par nya, pappan som sett oss gå från 13 till 30 och som fortfarande roas lika innerligt av att dela med sig av våra nödtorftigt begravda tonårshemligheter, samt den fina födelsedagsfirande familjen – och skålade och förundrades över att man bara blir yngre (host) och slog fast att 30 nog blir det bästa hittills. Det tror jag, och hoppas.

GRATTIS LISA.

Kända sen alltid. De två till höger ännu längre – efter sin heta dygnslånga (?) romans i tioårsåldern.

… när man letar kärlek – gillar när folk tänker utanför (tak)boxen.

Vi flyr stan ett par dagar. Ibland måste man det. Ibland måste man gå upp samtidigt som andra enligt Twitter är på väg hem efter never-ending-utekväll och så måste man göra matsäcksmackor med parmaskinka och släpa med sig en hund som är så trött att hon glömmer bort att kissa på väg till bussen. Man måste åka med 62:an som inte stannar en enda gång på väg till centralen för Stockholm har knappt några vakna användare förutom vi och man måste ramla in på ett tåg som rullar söderut över sörmländska åkrar som sträcker på sig i morgondimman. För när man sitter där i en gammal förstaklassvagn på Veolia och lyssnar på musik som är så bra att man vill svära (det är sant, ”jävlar vad bra den är” svär jag tyst för mig själv vid varje låtbyte) så lättar stryptaget som stressen kopplat på en där hemma utan att man ens märkt det. Allt känns lite lättare. Man vill liksom sjunga ganska högt och dra djupa andetag bara för att man kan, man lämnade sitt måste/borde/ska-bara-bagage på Stockholms centralstation och man behövde inte ens låsa in det för det är ingen som vill stjäla det ändå. Och jag stirrar ut på perrongen i Norrköping genom smutsiga tågfönster och tänker att satan vad jag har bloggat dåligt på sistone. Ska bli ändring på det nu.

Oftast jobbar vi men ibland tar vi fem minuters paus och hetsäter en glass i solen.

En till sak jag vill ta upp men inte hinner utveckla före lunch.. Börjar ni så länge..? Har ni erfarenhet av det här, att den ena tjänar betydligt mer än den andra? Plus eller minus för förhållandet? Och allvarligt – hur många skulle på riktigt välja en kille/tjej för pengarna?