Surfar gotlandsgårdar eller byhus i sydfrankrike, ritar sneda och vinda möbleringsritningar och planerar eget B&B till exempel. Vadårå? Drömma får man. Jag lever dessutom obekymrat övertygad om att jag kommer uppfylla åtminstone någon av dem inom kort. Det brukar gå fint bara man lyckas välja en av dem att fokusera på i taget (ja, jag inser att det är där problemet ligger). Hundratals är gångerna då vi suttit på min balkong eller någon uteservering med näsorna över kaffekoppar eller vinglas – det senare verkar tendera att, om det intas i måttlig mängd, öka kreativiteten – och smidit planer och svävat iväg i projekt. Pensionat, kreativt centrum (fantastiskt pretentiöst), webbtidning, bokförlag, café (åh, alla dessa caféer!) – till och med starta ett band har varit på tapeten eftersom jag begåvats med extremmusikaliska vänner i stället för en egen musikalisk ådra. Känslan när man har något nytt i tankarna, hur orealistisk idén än må vara, är alltid allt är möjligt, och den känslan ger mig energi. Den gör att man tar tag i saker, får saker att hända. Jag vet att vissa ser drömmar som en flykt från verkligheten och väljer att inte ägna det så mycket tid, och jag vet att när vi väl drömmer så drömmer vi om så vitt skilda saker. Men jag frågar er; hur viktigt är det att ha drömmar? Hur viktigt är det för er singlar när ni letar efter den ni vill vara med, och hur viktigt är det i en relation att man drömmer om samma saker? Ska man i en relation ha utrymme för att kunna uppfylla sina drömmar på egen hand – eller är det något man bör ha tillsammans för att stärka den där mytomspunna vi-känslan? Och, om det är viktigt, varför är inte det en *obligatorisk uppgift i rymlig fyll-i-ruta på alla dejtingsajter?

… än såhär? (Tack Hanna för dagens mest ögonöppnande tips.)

Som om det inte vore svårt nog att själv välja man vill ha/behöver/letar efter – det krävs mod (och äventyrslusta) att låta läsarna av landets största tidning ta sig an matchmakingen. Så det vet vi redan inledningsvis att våra singlar har gemensamt; mod, och bjud-på-sig-själva. Och skön självdistans. Bra egenskaper, som blir mer tydliga här än i ett formulär på random dejtingsajt, får man väl påstå.

Det är så svårt, det där med en beskrivande text. Jag kan berätta vad jag gillar och hur jag är (enligt min egen starka och eventuellt lätt förskönande uppfattning), vad jag jobbar med och vad jag drömmer om. Men jag kan aldrig – och jag vet inte om det är synd eller om det är skönt att inte all mystik försvinner – försäkra mig om ”den där känslan” som jag bara får med några få. Den kemin som gör att man inte bara vill ta en fika och sen hälsa glatt om man råkar springa på varandra på stan en vecka senare – den kemin som gör att man vill ses mest jämt. Som får en att börja fundera över barnnamn och hur ens efternamn skulle fungera i symbios på brevlådeskylten.

Jag menar att en människa kan vara alla rätt på pappret – du kan hitta den där som är allt du lite inrutat drömt om, men det är förstås ingen garanti för att du ska bli kär. Minns ni när vi pratade om det, hur man liksom har sin kravlista lite som en sköld att gömma sig bakom – och hur den ändå inte är värd ett dugg (varken som skydd eller som måttstock) när du väl hittar rätt?

OM man kan läsa in något mellan raderna här, om den där kemin finns inristad och ni får syn på den, så måste ni förstås gå in och rösta. Ganska säker på att de här åtta sköna människorna får gå på roliga dejter vem de än blir ”tilldelade” – men det vore så FINT om den här dagen kunde leda till åtminstone en ny brevlådeskylt.
På sikt.

Hörni bästa läsare, vi söker tjejsingel 25-40 år som kan/vill ställa upp i Aftonbladet i kul reportage med oanade möjligheter – mejla wendela@aftonbladet.se, bråttom!

Minns ni när vi pratate om Spelet? Antingen är den här killen en hängiven spelet-spelare, eller så är det den gamla he’s just not in to you-sanningen som spökar. Och kanske är det samma lika, trist i båda fallen. Men vad tror ni om det här egentligen? Alltså, inte just om tjejen i artikeln – utan; hur vet man när någon är intresserad eller inte? Med tanke på att vi alla har så olika sätt att visa det, menar jag. Vissa säger det rakt ut, vissa spelar Spelet (läs: blir dryga, svåra och fräcka – tänk lågstadieromans) och vissa kastar sig hejdlöst över gränsen, rätt in i all-in-kaklet med presenter, ringar och högtravande kärleksförklaringar.

Alla sätt är bra utom de dåliga, men hur kommer det sig att vi ändå lyckas tyda varandras vitt skilda signaler som i sin tur kan ha tusentals olika betydelser? Hur blir folk ens ihop? Hur vågar han som överröser med rosor hänga sig fast i uppvaktningen av hon som får kalla fötter men ändå är intresserad men visar det genom att stänga av mobilen och dra till skogs? Eller raggar man bara på de som skickar samma signaler som en själv? Sånt sitter jag tydligen och funderar på såhär strax före helg.

Första gången jag fick se Karins och S:s bebis viftade han glatt mot ”kameran” med ivrigt knutna små nävar förevigade på en suddig, blott dagsgammal ultraljudsbild. Han liksom liggdansade där inne, som för att vi direkt skulle se att det var han. Han är en pojke, det fick de veta då, och pojknamnet var redan klart: Tom.

Det här var i höstas, jag var tjänstledig och S jobbade så jag och Karin firade den där dagen på det bästa sätt vi känner till – med att åka på loppisrunda. På barnavdelningen inne på norra Storstockholms bästa second-hand hittade vi den perfekta första presenten till Tom. En hemstickad Martin-body.

Så blev Tom till Tom-Martin i folkmun (ett arbetsnamn ska tilläggas, han får inte heta det när han väl är ute för hela tjusningen med klädesplagget är ju att någon ska kika ner i vagnen och kvittra ”Åh vilken förtjusande liten Martin” och Karin ska kunna stirra oförstående på personen i fråga och väsa ”Martin? Han heter Tom”).

Men kärt barn har många namn, så det finns alltid plats för fler. Och igår när Karin och jag vallade varandra uppför backen i solskenet från där hon bor till där jag bor så stannade hon upp, mitt i pratet om ängsliga stadsdelar och stora livsbeslut, och såg på mig med ett lite märkligt, frågande ansiktsuttryck och händerna på magen.

”Du förresten.. S verkar tro att han ska heta Hövding.”
”Va, ska S heta Hövding?”
”Nej, Tom. I andranamn. Eller, nej det ska han inte, men S vill det.”
”…..”
”Nej precis, det kan man väl inte heta?”
”Haha, nej, jag är också lite osäker på om man kan det.”
”Nä. Tom-Martin Hövding liksom.”
”Hög pondus på det i och för sig.”
”Mm. Men ändå.”
”Mm. Ändå.”

… vad tycker NI om det här och det här…? Ta bort förbud, tycker jag. Det finns betydligt mycket viktigare faktorer att fundera över om man ska avgöra vem som är en bra förälder eller inte.

Helgen som gick: Sova, kurera, äta, sova, vila, stretcha – allt som ett led i uppladdningen inför söndagkvällens hockeymatch (TAIF slog Huddinge, 4-0 förstås) och den efterföljande, mycket pinsamma, favoriten Brudens bäste man som JA verkligen är en klyscha rakt igenom men som jag inte kan låta bli att tycka lite om eller titta på varenda gång (9 av 10 överfarter) den visas på Gotlandsbåten.

Jag tror inte särskilt mycket på tidsbestämda kriser. Alla förhållanden utvecklas/dippar/blomstrar i sin egen individuella takt, och tre år är inget universalmått för hur långt man kommit i sin relation. Två av mina bästa vänner firade ett år ihop härom veckan och väntar barn om en månad – att tänka sig att de på sin treårsdag befinner sig på exakt samma (kris-)ställe som ett par som kanske dejtat ett par år och inte ens börjat fundera på att flytta ihop ännu vore märkligt. Den där frågan man får vid PU-samtal eller i Mina vänner-böcker; Var ser du dig själv om tre år? Omöjlig. Man kan bara gissa och hoppas. Precis som i en relation. Gissa, hoppas, tro och jobba lite för det. Men däremot kommer de ju komma sladdandes då och då, kriserna. Och vid varje sådan kris är det lätt att man börjar fundera över det där eviga gamla stannandet eller lämnandet. Men igen, tänk: är det här vad du vill ha? Om det är det så går nog de flesta kriserna att övervinna.

”Vi har slutat prata med varandra” Åtgärd: Börja igen! Oavsett om det krävs att ni går i parterapi eller om ni bara sätter er ner i köket med avstängda mobiltelefoner, varsitt glas rött och alla kort på bordet – fråga varandra hur ni mår, berätta om din dag hur menlös den än må kännas, fråga hur den andra känner och berätta vad du saknar, längtar efter eller tänker på. ”Passionen är borta!” Mm, den är ju det ibland, men istället för att deppa över brist på närhet kan man testa en Åtgärd: Leta rätt på den! Ta i varandra. Tusan, ta till drastiska åtgärder om ni känner att ni måste. ”Vi gör ingenting ihop längre…” Åtgärd: Börja dejta! Kom ihåg saker du gjorde eller tänkte göra för honom/henne när ni precis träffades, och gör dem igen. Just vid kris/slentrian/gamla hjulspår är väl en skiva med era låtar, en middag ute eller en symbolisk present en vanlig dunkel tisdag en mer uppskattad överraskning än nånsin? Jag tror inte på tidsbestämda kriser men jag tror och hoppas man kan bli nykär i samma person flera gånger om. Om man vill.

Öppnar snart på Hantverkargatan. Det här väcker så många frågor, gör det inte? Vad ÄR det?