Men har ni sett det här? Okej, saker vi nu konstaterat använder Facebook till: Fejka flickvänner, ragga trots att det inte är okej samt spela meningslösa bondgårdsspel. Och så lite vanligt socialt nätverkande. 

”Precis, hon är det, alltså jäklar, hon är SÅ kär i mig… Va? Vadå, nej hon är väl inte så lik min snygga kusin i Norrland… Fan, har du träffat henne?”

Förlåt bloggtystnad. Jag är hemma sjuk och de få timmar jag inte sover irrar jag rastlöst omkring i lägenheten och påbörjar små projekt eller tankekedjor bara för att en kvart senare somna likt den narkoleptiska hunden Rusty, glömma bort vad jag höll på med och vakna på noll en stund senare.
Men en sak som kom upp i kommentarerna på ett inlägg nedan, som jag tänkt lite på, är det här med öppna förhållanden. Har ni någon erfarenhet av det? Hur funkar det egentligen? Kräver det att båda parter är totalt icke-svartsjuka? Och vad är poängen med att vara i ett förhållande om man ändå vill ha fri lejd till det ”grönare gräset” på andra sidan? Vad tycker ni?

Jag står med ena benet ombord på bussen när Micke ropar HEJ i luren och jag hinner fråga om han är hemma för annars hoppar jag på bussen i stället för att komma upp men han hinner ropa KOM UPP och jag nickar ursäktande mot busschauffören som väser något till svar och kör med en rivstart därifrån och allt det händer på bara några sekunder så jag har andan i halsen efter anspänningen när jag klättrar upp för trapporna i huset invid Vitan.
”Jag tog ledigt idag” säger Micke och pekar på sina mjukiskläder och en nyöppnad öl och jag pekar på de tre datorskärmarna som står uppställda på olika ställen i rummet och som skrikskvallrar om att han jobbar för fullt på sin ”lediga dag”.
”Smågrejer bara” försvarar han sig när han ser att jag ser.
Sedan sitter vi vid hans köksbord och pratar om vuxna saker som ekonomi fast ur ett låt oss säga mer ungdomligt perspektiv och vi uppdaterar oss och googlar bilder på det jag vill tatuera in på armen för Micke är tatueringskungen och vet att om jag gör den så som jag tänkt mig kommer det bara se ut som ett svart, oformligt födelsemärke och det tror han inte att jag vill och jag skakar på huvudet, det var inte riktigt så jag tänkt mig det. Sedan skålar vi för tatueringar och mytomspunnen potentiellt och eventuellt annalkande vår.

”… Även då kan man börja om. Börja om med att lära känna den här människan igen. Se om jag möjligtvis skulle kunna bli kär i denna intressanta person som jag inte ens visste fanns. Det kräver förstås en hel del. Och det kräver att man klarar av att ta sig upp ur sina invanda hjulspår och inte halkar tillbaka dit igen. Det är svårt…”

Det är Majas ord, klippta från kommentarerna till inlägget nedan. Det här med att börja om. Folk gör det ju hela tiden, en del lyckas och en del vill så innerligt gärna men lyckas inte låta jobbig historia förbli just historia och så kraschar de, igen. En del väljer att börja om efter att ha gjort slut och levt på skilda håll en längre tid, en del gör det dagen efter ett storbråk när man känner att det enda alternativet till att packa väskorna och dra är att deklarera nystart och börja om från noll.

Men jag undrar om det går. När går det, och när går det inte. En del tar sig förbi otrohet eller andra stora svek, en del kan leva i näst intill krigstillstånd med varandra för att plötsligt, något år senare, sluta fred och hitta tillbaka. Vad tror ni, vad är nyckeln? Är det vi-känslan som inte får vara för nermanglad, eller vad beror det på? Vad kan man lägga bakom sig och vad inte?

… stanna eller gå, orka med ett varv till – ni vet det där vi pratat om.. Krönika här.

Scen #1: Jag och M på dansgolvet, I pratandes med en kille i baren. Tre gånger jazzar vi förbi och kastar diskreta ”ska-vi-kliva-in-och-störa-blickar”, men I skakar lika diskret på huvudet varje gång. När hon skrider tillbaka till vår danshörna har killen i baren hunnit förvandlas till hennes nya Facebook-kompis och dessutom har de en avtalad dejt i Stockholm kommande vecka.

Scen #2: I får ett Facebook-meddelande av baren-killen samma natt och läser det dagen därpå. ”Fint det var att träffas, ser fram emot att ses igen, blablabla-och-några-innehållslösa-fraser-till” – när hon klickar vidare in på hans profil visar han sig vara både married och tvåbarnsfar och rimligtvis inte helt öppen med sitt krog-alterego.

Nu ska han höra av sig på tisdag. Vi föreslog hjälpsamt ett svars-sms i stil med med: ”Tack för din medverkan. Det här är ett automatiskt utskick. Alla meddelanden som skickats till detta nummer vidarebefordras automatiskt till XXX (namnet på frugan)”. Lyckligtvis har I mer respekt än så och avböjde. Men faktum kvarstår; inte nog med att killen är gift och har barn – i och med att han öppet bjuder in I till sin Facebookprofil verkar han också utgå från att hon ska vara helt okej med det hela. Vilket hon inte är. Han kan stå där på tisdag och vänta, förgäves och med skägget i inkorgen.

”Iva, berätta om appen.”
”Singelspanarn?”
”Ja. Nu har du testat, nu utvärderar vi.”
”Okej; alla singlar på Gotland är otillgängliga.”
”Hur då menar du?”
”Alltså, man kan välja sin status i den där appen; Flirtig, Tillgänglig eller Stör ej. Samtliga 59 singlar på Gotland har valt Stör ej.”
”Oj, festligt gäng.”
”Jag vet. I Stockholm är alla i flirtläge.”
”Jaha. Dock att vi har känt igen tre killar från appen, bara under den här helgen?”
”Ja, det är förstås en positiv aspekt. En på krogen, en på båten och en i charken. Men jag kollade varje gång – Stör ej, Stör ej, Stör ej.”
”Men alla vi har träffat har fascinerats av själva grejen – det är ju också ett plus? En snackis liksom?”
”Ja, sant. Man kan ha den som samtalsämne förstås, i stället för teknisk flirting device.”
”Man kan säga att du klarar dig minst lika bra utan alltså?”
”Minst.”

Vi åker gotlandsbåt. Under högtidliga former dukade vi upp våra mobila kontor för att jobba, men Iva verkar om jag ska vara ärlig mest ha fastnat i sin nyaste app. Måste fråga er om ni hört talas om den; den heter BlooFlirt och går ut på att man gps-spårar potentiella flirtar i området man befinner sig i. Snart lägger vi till i hamnen på världens bästa ö och Iva konstaterar glatt att det finns 59 registrerade och flirtsugna singlar online i närområdet. Teknikens under.

Snygga kvinnor vill att killen betalar på första dejten. Och ju snyggare killen är desto mer vill de att han ska stå för fiolerna. Mer alldagliga flickor är tydligen, enligt den här undersökningen som jag inte alls oväntat klickade förbi på Daily Mail, inte lika nogräknade (läs: snåla). Men det handlar inte om pengarna i sig, utan principen – att killen förväntas betala för det trevliga sällskapet. Killen i sin tur, vill i större utsträckning (beroende på hur attraktiv han är tydligen) betala för en vacker kvinna för att på så sätt visa sitt intresse för en andra dejt. (Alltså? Jag känner igen det här från något annat mer politiskt och moraliskt inkorrekt sammanhang, låt mig tänka lite så kanske jag kommer på det.)

Vad tänker ni kring det där? Jag är medveten om att den uråldriga principen (att killen ska vara den som tar första steget, betalar notan samt – lite senare – friar) lever kvar på sina håll men i hur stor utsträckning? Jag skulle aldrig förvänta mig en bjudnota och jag skulle antagligen inte acceptera en – möjligen om jag själv hade planer på att bjuda tillbaka inom kort. Hur ser ni tjejer på det där med vem som betalar? Och hur ser ni killar på (om det nu är så) att en del tjejer förväntar sig det?

”Du är ljuvlig.. Pay up!”

22 grodor ska man kyssa, sedan kommer han tydligen galopperande på sin springare. Prinsen. Ja, det är kanske i linje med det förra inlägget – förutsatt att man gett sig den på att kyssa de här grodorna som ett led i sin aktiva jakt på Mr/Ms Right? Och kanske fyller det ett syfte; om man hunnit med ett par relationer så har man otvivelaktigt mer erfarenhet – både av hur man själv fungerar i en relation och av hur olika människor verkligen är att leva med. Det köper jag. Men att kyssa ett visst antal ”grodor” (skönt att bli kallad det förresten) eller räkna hur många brustna hjärtan man upplevt/orsakat torde vara en vansklig metod.. Och trist om man till exempel faller handlöst för groda #21. Vad tror ni?