FULLT UPP på jobbet idag med förberedelser och uppslag och kurser och snackisar och allt vad vi gör men två frågor har jag verkligen tänkt sedan igår att jag måste ställa till er. De handlar om otrohet, och det är förstås något vi kan vrida och vända och prata om i minst en månad men eftersom jag inte hinner fundera hela varvet just nu så bara kastar jag ut dem och ser var de landar och skriver lite mer utifrån era kommentarer, senare. Okej?

Beredda?

Kan man förlåta otrohet?

Och ”En gång otrogen – alltid otrogen” – stämmer verkligen det?

Här är lite tycka-till-inspiration, och här, och här.

Fanny bredvid Olle. Hennes vita Converse intill hans svarta i regnslasket på Hornsgatan. Hennes prydligt snörda, hans ena på väg att falla av i varje steg. De fikade i över en timme i den vita lysrörsbeslysningen inne på Seven‐Eleven. Skrattmusklerna värkte, de lät dem vila och blev allvarliga. Han frågade henne om svåra minnen och hon som var van att ducka bakom en svårforcerad mur av integritet släppte ner axlarna och berättade om ensamhetskänslor och förlusten av en nära vän. Han följde henne, beskrev sina föräldrars krigiska skilsmässa och korsbandsskadan som tvingade honom ur kurs från den utstakade karriären som mittback. De vred minnena ut och in och kände varandra fast de nyss träffats. De satt uppe på avsatsen med hyrdatorena för att få vara ifred, dinglade med benen från höga barstolar, delade på något som hette solskensbulle och drack små, små klunkar av latten för att den skulle räcka längre.
Ändå tog den slut alldeles för tidigt.
Klockan var nästan fyra när han skrattade åt hennes kvävda gäspningar.
”Jag följer dig hem till dörren”, sa han när de klev ut i den kyliga novembernatten igen och hon tänkte gör det, följ med mig hem och följ med mig in och stanna så länge att den här kvällen aldrig tar slut.

Hon somnade i en omfamning och vaknade på hans arm. De hade pratat tills de slocknade och innan dess hade han kysst henne så intensivt att hon nästan ramlat ur sängen. De hade skrattat och kallat det världens mesta första kyss. Han sov fortfarande och hon tittade så intensivt på honom att hon var rädd att han skulle vakna. Ett födelsemärke vid näsroten, ostyriga lockar över pannan, långa mörka ögonfransar, halvöppen mun, lite sneda vita tänder som hon tyckte lutade mot varandra i perfektion.
Känslan var rädsla mer än lycka. Det låg en människa i hennes säng som hon inte kände men som hon hade alla skäl att tro var helt fantastisk. Han visste redan mer om henne än många hon känt i åratal och såhär dagen efter, utan ett par öl innanför tunikan och med stickande morgonljus i ögonen, kändes det mer utlämnande och skrämmande än skimrande och lyckligt.
Med försiktiga steg och naken hud smög hon ur sängen. Badrumsspegeln återgav med obarmhärtig ärlighet ett blekt och sömnskrynkligt ansikte under den trassliga, blonda frisyren. Under en lång minut stirrade hon sig själv i ögonen.
”Alla är inte likadana.”
Hon försökte låta bestämd och trygg när hon talade till sin oroliga spegelbild. Minnen från tidigare svek och besvikelser kröp som små maskar innanför huden, krängde mot nerverna och försökte komma åt hjärtat för att pilla lite på känslorna från den bästa natten hon upplevt på åratal. Kanske någonsin.
Tillslut vägde ilskan tyngre än oron. Det kalla vattnet fick huden att svida när hon med bestämda rörelser blaskade av ansiktet för att återvända till de sovvarma lakanen. Hon kröp nära, lindade sitt ena ben om hans och puffade
honom lätt i sidan.
”Du, det var du.”
Han slog upp ena ögat och log sömndrucket mot henne, sträckte på sin långa kropp i trassliga påslakan.
”Men hej, god morgon?”
”Det var dig jag tänkte på när jag somnade.”
”Vilket sammanträffande. Jag tänkte på dig med.”
Han drog hennes rufsiga hår åt sidan och smekte henne på kinden.
”Fanny! Vad tror du om att jag går ner och handlar, så fixar vi frulle sen? Om det finns tulpaner ska du få några.”
Hon nickade motvilligt, ville helst inte låta honom lämna sängen. Sedan log hon, prövande, nickade och tvingade fram frågan hon hade vaknat med.
”Och sen.. Sen kanske du vill stanna en stund?”
Han stannade tills det blev vinter igen.

Tänk att det alltid är de där dagarna då man känner sig lite sjuk eller allmänt vek som man hittar de här lapparna i brevlådan. Hur kunde de veta? Eller förresten, dum fråga.

För tre år sedan var barnavdelningen på Ikea Barkarby ännu ett exotiskt och fjärran land som vi oftast småsprang igenom eftersom det är den sista anhalt man behöver plöja för att nå restaurangen och det efterlängtade kaffet med tillhörande prinsessbakelse för tio kronor. Men vi kommenterade det alltid.
”Tänk, en dag ska vi handla saker här också” kunde vi säga, ”den här skulle jag ha köpt”. Eller så ryckte vi med oss en mjukisdinosaurie i farten för att ”något barn känner man ju som man kan ge en sådan här”. (Min hund vårdar ett ansenligt antal av dessa dinosaurier/gnagare/fåglar, ömsom som jaktbyten och ömsom som vore det hennes egna marsvinsbarn.)

Vi är där ganska ofta, många gånger om året åker vi dit och provianterar som bodde vi på Shurgard och inte i små, trånga och överbelamrade lägenheter. Igår åkte vi igen. Men den här gången detaljundersöker vi barnavdelningen, väljer spjälskydd, mobiler och spjälsäng med en sovpåse len som bebisansiktet självt. Vi tycker urskillningslöst att allting är fint och jag lär mig saker som att tvättlappar är guds gåva till nyblivna föräldrar och att tio stycken kostar 29 pix på detta småländska imperium. Nya tider. Jag gillar det.

I Karins mage ligger Tom och boxas och väntar på att få komma ut och hemma i Veronicas soffa slumrar en snart-tvååring – Ikeas avdelningar symboliserar våra eror, inser jag nu. Just nu är det barnavdelningen (även om jag och några med mig fortfarande dröjer sig kvar vid ramar och doftljus en liten stund till). Om några år kanske vi simulerar gröna fingrar och hänger bland växter och prydnad. Därefter tonårsrum och tuffa bäddsoffor, igen. I slutet av 2060-talet tar vi bussen från stan med rullatorerna, bara för att fika.

Kvinnor tröttnar på äktenskapet tidigare än män. Varför? För att de får sköta om relation och hem medan deras bekväma bättre hälft softar på soffan. Nej, det tror jag inte på. Att påstå att tjejer undantagslöst sköter markservicen under sammanbiten tystnad – och vårdar romantiken med ömma ensamma händer – och killar inte ens märker av det förrän hon vill skiljas är att idiotförklara både kvinnor, män och deras förmåga att kommunicera. Men hur extremt hårdraget det än är så är det någonstans lite intressant – fast jag tror att det ofta handlar mer om osäkerhet. För generellt, och då menar jag extremt generellt och om man tittar på kompisars och bekantas förhållanden, så kanske man kan se att killar överlag är mer bekväma i sina relationer. Att tjejer har en tendens att bli oroliga när allt inte är hundra – att de (okej, vi) kanske ifrågasätter förhållandet tidigare, ibland alldeles för tidigt? Av rädsla för att låta saker bara vara som de är – ibland bra, ibland sämre. Varför är det så?

Och när vi ändå pratar om det, jag skulle vilja fråga er om gnäll, denna romantik- och stämningsdödare som ju ibland – tyvärr – är helt nödvändig. För om det nu är så som artikeln/forskarna påstår, att kvinnor sköter rubbet i några år och sedan tröttnar för att de inser att deras män inte kommer på tanken att hjälpa till – varför säger de inte till? Och vad är det för killar de har valt? Nej, jag förstår att man inte vill vara en tjatskata som dagligen påpekar brister och problem och ”du borde” och ”varför har du inte”, men om man nu stör sig så mycket på någonting att man faktiskt överväger en rymning eller en abrupt skilsmässa kanske man ska testa att uttrycka sina känslor och sin irritation som ett första steg? Personligen skulle jag föredra ett ”kan inte du ta hand om disken ikväll älskling” framför ”du hjälper ju aldrig till, jag drar”.

Med varsin öl i handen landade de på rödmålade köksstolar och han fäste återigen sin uppmärksamma blick i hennes. Hon visste att det fick henne att rodna men hon kunde inte ha brytt sig mindre.
”Du då Olle, vad gör du? Vad gör dig glad, vad drömmer du om?”
”Jag bygger saker åt folk, och drömmer om att få göra det lite mer åt mig själv. Ett torp kanske, eller fixa till en risig gammal lägenhet i stan. Min gitarr gör mig glad och jag drömmer om en segelbåt.”
”En båt. Vi är lika du och jag.”
”Det var precis vad jag hade på känn, Fanny.”
Han höjde sin Tuborg mot henne i en skål.
”För likheter, jag är säker på att det finns fler.”
Någon halvtimme senare ramlade hans kompisar in på festen, kramade henne som om hon vore någon de kände, skålade med Olle, fyllde kylen med öl, bjöd frikostigt på cigaretter och virvlade vidare in i lägenheten med orden ”vi hänger på balkongen, säg till om ni drar.”
Kvar satt Olle och Fanny och fyllde i varandras drömmar, konstruerade nya, lirkade i varandras historier, droppade anekdoter, ritade kartor över platser de tyckte om och skålade för varenda en i den rad av likheter de upptäckte.
Folk kom och gick i köket, människor stod lutade över deras bord och rökte ut genom fönstret, ett annat gäng skrattade åt brats‐imitationer och ölvaskning i diskhon men hon och han som satt vid bordet tittade mest på varandra. Strax före ett började festdeltagarna droppa av, många på väg vidare ut i Södernatten, några få överförfriskade antagligen siktandes på sängen. Olle tog hennes hand över bordet.
”Ska vi rulla?”
”Du och jag?”
”Du och jag Fanny! Ska vi gå och fika?”
”Det vill jag.”
”Säg något nattöppet?”
”Seven‐eleven, vid Långholmsgatan? Jag bor där intill.”
”Hornstull…” Han funderade en sekund. ”Ska vi ta en bulle?”
Hon tittade ner på sina en gång vita Converse och mindes det kyliga duggregnet hon trotsat några timmar tidigare. Men ändå, det var ju nästan vår, och en bil går alldeles för fort när man egentligen bara vill att tiden ska stå still.
Hon skakade på huvudet.
”Ingen taxi. Vi går.”
Klockan var nästan ett när de lämnade lägenheten intill Medborgarplatsen och gick över Götgatsbacken i riktning mot Hornstull. Höstregnet smattrade mot gågatan, reflekterades i skyltljusen från butikerna och retades med frisyrerna på rökarna som envist letat sig ut från Ljunggrens och de andra barerna på krönet.
De gick på insidan av upphöjningarna i Hornsgatan, där det känns som att gå på en bro fast man bara är på en avsats. Olle mätte järnräcket som löpte längs med kanten med blicken.
”Du vet hänglåsen på Västerbron?”
Han viftade med sin lediga arm åt ett håll som skulle kunna vara västerut. Den andra höll han om hennes axlar.
”Jag tycker om dem”, svarade hon.
”Vi hänger ett eget här. Det här är ju nästan som en bro.”
På Västerbron hängde låsen kring en av pelarna i broräcket nästan mitt på krönet. Små, stora, målade, märkta med initialer eller små kärleksord. Olle rotade i sina fickor men hittade bara en kulspetspenna och en trasig åkremsa.
”Har du något?”
”Tss, fråga hellre vad jag inte har.”
Hon sjönk ner på huk och böjde sig över den stora svarta axelväskan på den fuktiga asfalten. Anteckningsbok, sminkväska, nycklar, hårspray, extra nylonstrumpor, en mandarin. Med spelad eftertanke gav hon honom en nyckelbricka i plast från sin stora vaktmästarlika nyckelknippa. Han tog nyckelbrickan, lossade på den lilla lapp som sedan innan bar texten ”Källaren”, skrev något på baksidan och satte in den i plastbehållaren igen. Sedan drog han ur sitt ena skosnöre och knöt fast den runt räcket.
Den gröna nyckelbrickan hängde i skosnöret likt ett smycke, en berlock runt en hals av järn. Hon lutade sig fram för att se vad han skrivit.
”Plötsligt händer det. F & O” läste hon högt.
Han log igen och hon fick lite svindel.
”Kom Fanny, vi behöver den där fikan nu.”

… så ligger vi på kärlek osv lite före resten av landet. Nu måste jag fundera över nästa spaning vi ska göra lite före alla andra. Lite otrohetsdebatt, eller vad säger ni?

Det är så kallt ute. Så kallt att man blir fan förbannad, som Micke skulle ha sagt.
Vi hade bestämt oss för att gå Kungsholmen runt, Elin och jag, men både vi och hunden drabbas av frostskador redan innan vi lämnat min gata så vi hoppar in i hennes vuxenpoängskombi som hon lånat från jobbet, öser på med värme och kör Tranebergsbron västerut i stället.

Vi ska hämta min bil som oväntat återuppstått (hurra!) på en verkstad i Hässelby och vi har gett oss tusan på att hitta till Läkarmissionens loppis i Vinsta för vi är i vanlig ordning i skriande ”behov” av mässingljusstakar, konstiga ramar och udda glasfat. Hunden somnar tvärs över handbromsen och vi pratar oavbrutet hela Drottningholms- och Bergslagsvägen, om hennes födelsedagsmiddag på lördag, om RELATIONER för det gör vi alltid (”tjejer pratar bara om tamponger och hästar” brukar S säga när han inte vill ta en öl med oss men han glömmer att vi pratar vansinnigt mycket om kärlek och relationer också) och jobb och om allt som hänt sedan vi sågs sist. Vi shoppar en bok om Glenn Hysén för tio kronor och klämmer lystet på en buteljgrön fåtölj som agerar skyltexemplar ute i snöblasket utanför loppisen.

Sedan äter vi kanelbullar och dricker chaité till middag bara för att vi kan och jag fånler hela vägen hem för att jag tror minsann att jag just bytt till vår-läge, mitt i sjuttonminusgradershelvetet bytte jag och nu känns allt bara lättare och ljusare och förväntansfullt och nästa vecka har jag vårfest och då ska jag sprida den här ljuvliga smittan bäst jag kan. Har ni någon bra vårmusik på lager?

Sedan hittade vi det här bordet och då visste vi att det var dags att gå hem.

… så låg vi tydligen helt rätt i tiden. Visserligen med mer generationsvinkel än geografisk, men ändå.