Att vela är att hela tiden stå med ena benet utanför.
Ena benet i charkdisken och det andra i pizzerian eller ena benet i ett förhållande och det andra i det potentiellt grönare gräset utanför.
Det förstnämnda velandet kan visserligen göra en galen i längden, oavsett om det är en själv eller ens tjej/kille som middagsvelar, inredningsvelar eller semestervelar.
Men det andra är mycket värre.
Att vela kring sitt förhållande är att långsamt men utstuderat gräva sin relationsgrav (och du kommer inte ens vilja kasta en ros på kistan när det väl är dags för du kommer vara så less på de utdragna slutscenerna).
För om du velar är du inte där, du ger inte allt. Och så länge du står och väger för och emot och funderar på att hoppa över staketet och tänker ”är det här tillräckligt bra?” så nej, då är det inte så bra som det skulle kunna bli.
Du drar ner det genom att inte våga satsa.
Så välj. Antingen går du, om du inte kommer förbi ditt velande, eller så stannar du för att du väljer det och då är du skyldig både dig och honom/henne ett ärligt försök. En satsning.
Det är svårt att ta beslut ibland, svårt att veta. Men man kan träna, man kan fatta ett beslut och inse att väldigt få beslut här i livet är skrivna i sten – blir det fel så väljer man om. Det gäller både middagsmat och samboskap.

Sista timmen på jobbdagen, mejlen är ur funktion och allt viktigt är avklarat. Jag förirrar mig bland relationssajter på nätet och börjar strax därpå slentriangoogla raggningsrepliker. Spaning: FOLK ÄR KREATIVA för det mesta. Och galna/modiga/äckliga ibland. Det här är idioti: Spela dum. Som i förslaget Ramla in i honom, ta emot dig med båda händerna mot hans bröst och utropa ”oj, det är som att ramla in i vägg”. Eller Fråga motorcykelsnubben som sitter bredvid dig (va?) om han kan berätta historien bakom sin ashäftiga tatuering.

Men klassikerna är ändå lite fina. Skulle jag kunna få låna din mobil? Jag lovade mamma att ringa när jag blivit kär. Eller Tror du på kärlek vid första ögonkastet, eller ska jag gå förbi en gång till? Eller den här! Jag är egentligen inte så här lång, jag sitter på min plånbok.

Vad är den värsta eller bästa raggningsreplik ni har hört? Har ni några egna?

Vi var på konferens. Helena tänkte skriva om det här men verkar ha ändrat sig.

Relationskoppling: Vänner/kollegor.

”Vi tog en paus men nu försöker vi igen.”
”Vi gjorde slut men så insåg jag att det är honom jag vill vara med, så vi kör.”
”Vi tog en paus men det var så jävla ensamt så jag ger det en chans till.”

På trettioårsfesten är det många som är just där, runt trettio, och som funderat många långa timmar på sina förhållanden. Kanske en åldersgrej, en plötslig fixering vid att man nått ”det stora valet” som inte får bli fel. ”Hur vet man att det är rätt då” undrar vi högt för hundrade gången där vi sitter på golvet runt soffbordet och snurrar på drinkpinnar i halvfulla glas. Efter varje mening, eller som inledning till allt som sägs, slängs det in ett ”jag vet att det är en klichée men…” eftersom det här är saker vi pratat om otaliga gånger förut och sannolikt inte kommer finna nya svar på denna sena kväll i januari.

Men vad tror ni, håller för många ihop för trygghetens skull? Skulle fler må bra av att göra slut – eller är det tvärtom så att folk borde kämpa mer, att de ger upp för lätt? Hur vet man när det är rätt?

Planeringsmiddag för sommarens husbilsresa till Kroatien (tips på bästa stopp mellan Gardasjön och Rostock mottages tacksamt), Maalin fyller 30 och firar sig själv med efterlängtad tatuering och en fantastisk fest som avslutas med gitarrjam och som jag stannar på i över tio timmar efter att ha fotograferat mig själv i badrumsspegeln.

Fira! På knappt två veckor har den här bloggen håvat in 100 kommentarer! Lucky nr 100 blev kommentaren nedan (på det här inlägget) – grattis Mjaou, värdig vinnare. Nummer 200 får en bok eller ett konstigt romantikspel eller så, lovar.

… och jag lovar verkligen att inte prata så mycket om det. Men jag måste fråga: är det någon som firar Valentines day? Singlar, vad gör ni den fjortonde februari (om alls något särskilt)? Och par, älskar ni varandra lite extra? Går ni i kommersens ledband och köper nallar, rosor och ätbara trosor (!) – hittar ni på något helt annat eller ignorerar ni det hela? Kan ni se framför er hur ni tar lite kvalitetstid ihop den där måndagskvällen, tänder ett doftljus (finns säkert något special-alla-hjärtans-afrodisiak) och slår er ner i soffan med det här spelet? Och när jag ändå är igång med att avsluta varje mening med ett frågetecken: vad är en romantisk utmaning, och varför måste de plockas med pincett?

Hur ofta bråkar ni, och om vad?

”Jag ville vinna det racet. Jag var värd det.”
”Att träffa någon ny?”
”Ja, före honom. Jag är så himla glad, då kunde väl jag ha fått träffa någon först?”
”Men du vill inte träffa någon bara för att?”
”Nej, egentligen är jag nöjd som det är. Det handlar mer om själva grejen att vara först. Men sen vet jag ju inte ens hur man gör.”
”Inte jag heller.”
”Jag vill liksom inte gå ut och ragga och ta hem någon från krogen, och jag pallar inte blinddejter eller nätdejting. Vad finns kvar då?”
”En kontaktannons på min blogg?”
”…..”
”Är det ett ja?”
”Nej, det är en idé för dum att kommentera.”

Vi sitter på Vasa’s (ja, nu pratar vi inte mer om det), jag och fröken April, klockan är efter jobbet och det är klassisk ölhallstämning med rökbur i hörnet och ett glas vitt kostar 36 kronor. Vid bordet intill sitter ett gäng män i 65-årsåldern och pratar om sin stundande golfresa till Portugal och vi säger att så ska vi bli när vi blir stora, sitta där med varsitt glas rödvin och skvallra någon kväll i månaden. Efter en tredje whisky börjar de prata om hur snygga tjejerna är i Portugal och hur enkelt det är att ”lämna kärringen på stranden över dan” och då säger vi att så ska vi aldrig bli och sedan tar vi demonstrativt våra jackor och går ut över Odenplan och hemåt.

Jag och fröken April på väg till Vasa’s, våren 2055.

Ranelid by Ezpeleta. Måste platsa som dagens relationsskildring. Olik alla andra, förstås.

”Han smeker orden som ingen annan smekt dem tidigare”