Allt är som vanligt på Vasas. Lördagskväll, stigande salongssorl i tysk-ölhalls-liknande lokaler och ett troget klientel som rör sig i åldersspannet 4-80 (fyraåringen vet jag alldeles säkert för hon sitter och äter pasta vid bordet där jag strax ska slå mig ner). Favoritservitören sveper förbi med ett leende ”de sitter där borta i hörnet” och jag nickar tacksamt när jag får syn på dem, ett gäng av de finaste vänner samlade för att fira Sverkers aktningsvärda 35.

Allt är som vanligt fast mycket mer sällan. Det händer stora, svåra, lyckliga och läskiga saker i våra liv men när vi ses är det som att landa, hemma, eller i sig själv kanske. Jag tänker att jag saknat dem så det gör ont.

Och vi pratar, om vattnet under broarna och verkligheten som tycks ligga kvar där vi lagt den och när jag konstaterar att det bara är veckor kvar tills jag kliver in på jobbet igen och så säger Daniel, i förbifarten liksom, att det är roligt att mitt senaste blogginlägg är flera månader gammalt och dessutom består av en bild vars text omöjligen går att tyda. Såhär står det, Daniel, håll med om att publiceringen hade varit väl befogad (om det bara hade gått att tyda).

”Dagens tistel till alla killar som inte kan göra slut på vanligt vis utan måste dra in polisen. Fy farao. Kommer aldrig mer lita på någon kille.

/En arg flicka.”

Med de orden förklarar jag bloggen officiellt återuppstånden.

… ett beklämmande göra-slut-bryderi. Ser ni vad det står?

… så skulle han kunna ha sagt. ”Det var faktiskt jag som gav plexiglaset ett ansikte” minns jag i alla fall glasklart från en gammal citat-förteckning. Ernst, alltså, tycker så mycket om honom. Du som funderar på att gänga dig men aldrig får tummen ur – här är en anledning att slå till.

Kärlek! Älska Jan Stenmark.

… som kändes som en utmärkt anledning att pausa bloggtystnad och semesterslappande. Tänk om vi kunde hjälpa Jan (som nu är 75, och lyckligt gift sedan 42 år tillbaka ska tilläggas) att spåra sin ungdomskärlek Krista.

”Från 1963 till och med 1966 var jag bosatt i Stockholm och jobbade för ett svenskt bolag. På deras kontor på Södermalm jobbade också en flicka (ca 18-19 år) som hette Krista Anders(s)on, förmodligen född i Sverige, men hennes föräldrar var estniska. Jag har några digitaliserade bilder av henne och föräldrarnas sommarhus på Blidö. Mer har jag tyvärr inte. Nu, efter så många år – jag är nu 75 år – undrar jag om Krista Anders(s)on fortfarande lever, möjligen i Stockholm, Sverige eller Estland.”

Kan ni hjälpa? Sprida? Mejla mig så vidarebefordrar jag.

… har vi ju aldrig haft som tradition här men från och med nu har vi det. Ska lägga upp de böcker jag tidigare tipsat om i c/o Hannah & Amanda också, det kommer, men här kommer ett första: Livet i familjen – om det viktiga samspelet, av Jesper Juul.

Hur får man kärleken att överleva – mitt i kaoset som kan uppstå bland blöjbyten, sömnproblem eller skoltrötta tonåringar? Hur hanterar man problemen tillsammans? Klok bok som peppar snarare än predikar. Och apropå det – ni som fått barn, väntar eller funderar på det; vilka är era hetaste tips för att fixa relationen? Det här tål att pratas om…

#1: Dansar.

Fiske-Lina. Fyndigt smeknamn ändå? Rekordsnabbt myntat av pluggkompisarna efter att jag offentliggjort mitt extrajobb på fisk- och skaldjursdelin. Skarpast i minnet från tiden i butiken är dock doften. Och klientelet. Fredagsuppknäppta skjorthalsar – övervägande portföljförsedda män, där för att plocka upp helghummern. Nästan samtliga med samma oförklarliga kärlek till den ”lustiga” toffel-jargongen.

– Jaha, räkorna är slut, då måste jag konsultera chefen, höhö.
– 250 spänn? Vänta ska jag ringa hem och kolla med regeringen.
– Släng i ett halvkilo, annars blir kärringen galen därhemma.

Telefon-gester med ena handen och halshuggningstecken med den andra. Varför är det uteslutande män som roas av att referera till sina respektive som diktatorer? Till och med förmodat normala killar kan plötsligt väsa ”det lär inte bli populärt därhemma” och himla med ögonen utan närmare förklaring. Aldrig har jag hört en tjejkompis ondgöra sig över förhållandets förpliktelser på samma sätt?

Ge varandra lite frihet! Är du missnöjd med omfattningen av densamma – släpp martyrskapet och motionera direkt till Styrelsen. För ingen vill vara järnhand, lika lite som någon vill vara toffel. Själv lutar jag nog tyvärr lindrigt åt det förstnämnda just nu. Romantiserar hej vilt kring utekvällar med dansande vänner och flödande vin (trots att jag vill vara med Vera mest jämt) och blir orimligt provocerad av att han kunnat göra allt det där i nio månader and counting.

Men det är övergående, och vi kan skämta om det. Så länge han aldrig någonsin tar till fiskjargongen offentligt, förstås.
Då blir kärringen galen därhemma.

HÖR NI VAD NI LÄSER? Svårt att överrösta bröllopsklockorna såhär års. Pingst och Kristi himmelsfärd är sedan länge populära helger att knyta hymens band och i år firar vi dessutom prinsessvigsel i juni. Bröllopsfebern är mer smittsam än någonsin – och än är det inte för sent för dig som hoppas bli gängad innan industrisemestern. Den 15:e juni anordnas det eminenta eventet drop-in-bröllop på Skansen. För fjärde året i rad kan ni viga er utomhus, kyrkligt eller borgerligt, enligt löpande band-principen. Kolla Skansens hemsida, slå till – och skriv till mig om ni gör det? Man blir onekligen sugen…

Hen kan bli ert vittne. (Foto: Skansen)

– Och så var jag på den där dejten igår, men vi klickade verkligen inte.
– Varför inte?
– Stolpskott.
– Haha, på vilket sätt?
– … alltså han var snygg, och han hade ett sjukt intressant jobb som han verkade brinna för…
– Låter ju inte så oattraktivt?
– Nej, i och för sig, och han hade ett himla snyggt namn faktiskt… Och han var artig, han frågade hur mycket som helst om mig.
– Haha, allvarligt? Vad är problemet?
– Han hade löparskor. Alltså, på dejten.
– Aha. Synd.
– Ja. Synd på så rara ärter, faktiskt.