Det var minusgrader ute men mina händer var svettiga redan innan vi kom in. Nu satt vi i baren, högst upp i Scandic-hotellet vid centralen, drack glas efter glas av husets röda och stirrade ut över ett Stockholm där mörkret sänkt sig för länge sen. Ritade upp planer och drömmar på en servett med min bruna ögonpenna. Det kan ha varit då jag blev kär.

För ingenting (utom möjligen valet av tatueringsmotiv) berättar så mycket om en människa som drömmarna. Det är dem jag faller för. Inte den lata drömmaren, som bittert fantiserar om allt som kunde varit bättre utan att göra något åt saken. Men den driftige. Han som fascineras av långfärdsskridskoåkare och lagom till nästa säsong inte bara lärt sig åka utan därtill trixat in sig i någon anrik skridskoordern. Som har projekt. Som inte tror att man någonsin blir helt ”klar”, och som gillar tanken på att fortsätta vara ofärdiga ihop.

Vi ritade nästan samma drömmar då, på den där servetten. De flesta av dem har vi checkat av tillsammans. Det kommer förstås också tider då man helt fokuserar på sitt eget, sätter bock efter bock i rutorna på vägen till självförverkligande. Och kanske är det vad som håller en samman, attraktionen till den andra som individ.

Men rätt vad det är ska man förenas igen, i något gemensamt. Kanske en Vera, som genast vänder upp och ner på allt och flyttar världsfokus till sig själv. Kanske börjar man om då, ihop, ritar nya planer med henne, platser och blivande minnen på baksidan av samma fransiga servett. Men allt det där ligger längre fram. Allra först möts man i den trånande drömmen om en hel natts sömn.

1) Jag skulle aldrig läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
2) Jag skulle aldrig acceptera att inte få läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
3) Jag smygläste min partners e-post – och fann att hen var ett otroget svin.

Mer än 50 procent delar lösenord med sin partner, enligt en ny undersökning av britters nätvanor. 42 procent erkänner att de regelbundet kollar sin partners mejl, medan var tredje medger att de stalkat sitt ex på Facebook eller Twitter. Och av artikelns kommentarer att döma är de tre ovan listade synsätten de klart vanligaste.

Var står ni? Det är så extremt tabu att snoka, att inte lita. Vi kanske tänker ”jag skulle aaaaldrig” men så tar Den Stora Osäkerheten över och med skamfyllt handsvettiga fingrar scannar vi telefonen medan hen är på toaletten. Kanske. Men den sundaste av inställningar är väl ändå den mest självklara: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gamla rättesnöret ligger väl kvar? Knutet vid samma moraliska grundvalar som relationer vilade på långt innan otrohetssajter eller sociala nätverk. För inte din partner bakom ljuset, oavsett om det är på nätet (där förkastligt beteende ”inte är lika allvarligt” som näthatarna envist försöker hävda) eller IRL. Snoka inte. På samma sätt som ni båda har ansvar att inte missbruka förtroende så har ni båda rätt till ert privata.

Och ja, internet må öppna fler dörrar till vänsterprassel – kontaktskapande ligger liksom i sociala mediers natur. Men jag orkar knappt tänka på hur bittra och paranoida vi ska vara när vi dör, om vi levt hela våra liv med ”tillfället gör tjuven” ringandes i öronen.

Ja ni. Tjena! Fyra veckor, tog det för mig att helt kravla mig ur bebisbubblan, åtminstone tillräckligt för att återvända till bloggen. De längsta och kortaste fyra veckorna i mitt liv, att det var en månad sen jag låg på bb och insåg att jag fött barn…? Hon är, förstås, helt fantastisk. Och hon är givetvis anledningen till den uppsjö av nya googlesökningar jag numera ägnar mig åt (det är bebis+snor och amningsnappar och bärselesinstruktioner på Youtube) och som i förlängningen lärt mig två nya saker. 1) Man bör alltid, undantagslöst, hålla sig så långt borta från Familjeliv.se som möjligt, och 2) Nästan undantagslöst kan du gå direkt till Vårdguiden i stället för att först valsa runt ett par varv i sökmotorerna. För där, har jag upptäckt, finns nämligen svar på praktiskt taget allt. Hittade nyss undersajten Tema sex och relationer och blev så glad. Grymt, att på en av de få sajter som man upplever som genomseriös och pålitlig få läsa om otrohet, sexuell lust och problem i relationen (eller – vad är kärlek?) Så tålmodigt och pedagogiskt förklarat att jag önskar den här sajten hade funnits före internet (…) och därmed kunnat vägleda mig i vilsna tidiga tonår. Men den får väl hjälpa nu, i stället.

… är här nu! Hon kom i söndags, och hon heter Vera.

Det har gått nästan sexton år sedan jag lämnade högstadiekorridorerna, men jag glömmer inte den där pirrigt skavande känslan. Alla hjärtans dag. Lika delar oro och förväntan. De som fick rosor och de som blev utan, de som låtsades oberörda och de som slokande gick hem tomhänta. De som blev provocerande malliga när de fick flest. En popularitetstävling, initierad och styrd av skola eller elevråd, smidigt kamouflerad med hjälp av kärleksdagens budskap: att visa uppskattning.

Och det slutar liksom inte där. När du väl klarat av tonåren med hjärtat (och eventuellt någon fnasig, torkad ros) i behåll fortsätter Amors afton urarta till en kommersiell bonanza utan dess like. Då är jag ändå pro-firande i alla former, ska tilläggas, firas bör det som firas kan. Men plikttrogna gester, lika förväntade som att kollektivtrafiken brakar samman när det snöar – hur romantiskt är det? Ska ni fira så fira personligt. Och gör det vilken dag som helst.

Frukostsmulor i sängen eller en Youtube-länk i mejlen är ”symboliskt” i dess goda bemärkelse – en hjärtformad chokladask är det inte. Hemlagad trerätters till tonerna av en specialkomponerad Spotifylista eller kärleksfulla ord på en oväntad lapp guldkantar vilken vardag som helst. Och en vanlig onsdagsnatt kan inhysa den perfekta förlovningen. Du kanske är dyngförkyld och höggravid, din kille kanske är hemma i tre dagar mellan jobbresor och ni kanske firar det med att skåla i glögg, knyta bomullssnören runt ringfingrarna (har ni sett Greven av Monte Cristo?) och dansa en ömsint tryckare eller två till ”era” låtar hemma i köket. Det är också fint, vi testade nyligen.

(Två månader sedan, redan?! Snören tenderar dock att bli vansinnigt smutsiga. Har nu bytt till guld.)

”Det är så med känslor. Kärlek kan faktiskt bara dö.”

Jag är lite av en förnekare, en sådan som gärna vill höra någon väsa ett lugnande ”nej planet KAN inte störta” när jag motvilligt boardar, fastän jag mycket väl vet att det kan det visst, det är klart planhelvetet kan störta men det är extremt osannolikt och framförallt hjälper det inte att oroa sig i förskott.

Det är samma med kärlek. Jag kan (på ett extremt naivt sätt) må fysiskt illa av tanken att kärlek, hur trygg och självklar och säker den må än kännas, bara kan försvinna. Att den till och med kanske oftast gör det? Att det kan finnas tusen anledningar till att relationer bryts – otrohet, oförenliga drömmar, missbruk, beroende, en av er blir kär i någon annan, ni bråkar för mycket…

Eller att den bara dör, kärleken. Och ja, en del ger kanske upp för snabbt, vem som nu avgör det, medan andra inte kan släppa taget utan fortsätter kämpa lite, lite för länge. Många föräldrar gör det, och det har jag full förståelse för. ”Jag kan inte lämna honom, jag står inte ut med tanken att missa halva mina barns liv med någon jävla varannan-veckas-lösning”, sa en kompis till mig en gång och så stannade hon, bet ihop liksom, och kärleken som i deras fall faktiskt helt hade dött kom till liv igen några år senare.

Det kan också hända, och jag fattar att man kämpar extra mycket när man väl valt varandra som föräldrar. Men för den som mår dåligt i ett förhållande kan jag inte se hur det, barn eller inte, skulle vara bättre för någon alls att stanna kvar. Att bita ihop, rida ut någonting som man redan kämpat orken ur sig för utan resultat. För kärlek kan faktiskt bara dö. Och om man inte låtsas om det, om man för andras skull eller kanske av ren och skär rädsla inte ger sig själv chansen att få uppleva det där en gång till… Då kanske en bit av en själv bara dör, också.

… eller vad säger ni om det här nya numret?

För ett tag sedan släpptes deras nya sex-app för att få par att sätta fyr på falnande relationsglöd – och idag är det premiär för nya sexpodden för vuxna. Hela konceptet ”Sex för vuxna” (enligt RFSU själva en satsning på sexets plats i vardagslivet) är så bra och så helt på sin plats i den prestationsinriktade värld vi vabbar/jobbar/ligger runt i – extra plus att ”nyare” plattformar (app och podd) används för att nå ut och aktualisera.

Nu ska här premiärlyssnas, här finns den (eller i Itunes) om ni vill göra samma.

Vad säger ni om det här, förklarar det en del? Lustiga formuleringar, om inte annat. ”På frågor om personernas känslouttryck uppstod plötsligt febril hjärnaktivitet hos männen.” Låter inte som människor det pratas om…

Tydligen dagens grej, det här med Doft, Dåndimpen och Den rätte.