Läste ni M:s mastodont-delade krönika i söndags? Stolt och glad blev jag förstås, både över att han står upp för valet att vara föräldraledig på riktigt och att den genererade en sån hyllningsvåg.

Men vid närmare eftertanke även lite fundersam. Min behållning av texten, och Marcus syfte också för den delen, var ställningstagandet mot bemötandet han fick. Det märkliga i att han förutsätts vilja jobba litegrann i alla fall, tvingas tacka nej till jobb under sin ledighet eller försvara sitt val, hur härligt alla än säger sig tycka att det är. Att så olika förväntningar ställs på en pappaledig och en mammaledig. För att han ville vara hemma har hela tiden känts som en självklarhet för oss båda – precis som att de flesta kompisar delar föräldraledighet, eller att mina föräldrar gjorde det (även om det kanske var mindre vanligt i början av åttiotalet när undertecknad kämpade med mjölktandshelvetet).

Så säg att det inte är därför så många delar texten? Inte är det, 2014, så ovanligt/enormt att en pappa vill vara hemma en längre period med sitt barn att det i sig genererar tusentals likes och FB-delningar? Hoppas inte.

Med detta sagt; han är en helt fenomenal pappa. Och jag längtar tills i helgen, när jag får vara med och plocka i och ur kökslådorna.

Ps: Här skrev jag lite om det där med pappa-alibi.