Nasala Lidingö-iii:n, utpräglad östgötska eller härlig halländska, vad gör dig svag?

När dejtingsajten Mötesplatsen frågar sina medlemmar vilken dialekt vi attraheras av ligger norrländska i topp, följt av göteborgska, värmländska och skånska.

För egen del är det tveklöst gotländska och norrländska som slår an svaghetssträngen, och sydlig småländska förstås som med facit i hand visade sig vara ett vinnande koncept.

Nå, vad finns det mer för attribut som vi tillskriver drömdejten? Frisyr, klädstil, hårfärg, kroppsbyggnad? Är det inte så att många av oss har eller hade en ganska tydlig bild av mannen/kvinnan i våra drömmar – frågan är hur många som träffade just den..?

Kontaktannonser alltså <3 De är lite som hela internet, samlat på en halv sida i lokalpressen.

Fina Nina berättade sin magiska kärlekshistoria i ett nummer av Elle i somras, och jag fick agera relationsexpert. Såhär svarade jag på frågan om hur man vet när man träffat rätt. Vad tror ni om det?

– När man träffat rätt så bara vet man, säger en del..? För några lyckligt lottade kanske det är precis så det är, men själv skulle jag hellre citera Tage Danielsson – ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Viss osäkerhet och ifrågasättande är helt naturligt när det kommer till stora frågor som att gifta sig eller att bli föräldrar. Kanske beror osäkerheten på att hen inte är allt du tidigare föreställt dig? Det är nog snarare regel än undantag att den vi till slut ”landar” med inte stämmer med vår, i backspegeln helt ouppnåeliga, lista över kriterier… Känslor som jag tror är avgörande att lyssna till här är 1) jag vill inte vara utan den här personen, 2) jag älskar den här personen precis som hen är och 3) den känslan är helt ömsesidig. Men även om ni är i ett tidigare skede av relationen finns knep att ta till – psykologen Egil Linge presenterar i boken ”Hemligheten” ett klockrent formulär för att ta reda på om Tinderdejten i själva verket är din potentiella drömpartner. Svara på frågan ”Skulle jag vilja bli vän med den här personen?” Om svaret är ja står du inför en möjlig drömpartner – är det nej kan du lugnt avpolettera och leta vidare. Det tror jag på!

När jag äntligen började titta kunde jag inte sluta. Nästan fyra avsnitt på raken hann jag med innan jag somnade med paddan i näven – fyra avsnitt, och då hade Ellen, Bert, Mikael, Tina, Emily och Mathias redan hunnit gifta sig, smekmånadsresa och påbörjat samboflytten.

Pratar förstås om Gift vid första ögonkastet. Har ni sett? Jag är helt fast.

Nu har jag, som sagt, inte kommit till vardagsslentrianbiten av experimentet, kallduschen som det här gänget hamnar i betydligt snabbare än man gudskelov gör annars, men hittills verkar ”expertpanelen” onekligen ha träffat mer rätt i två av fallen än i det tredje. Men det är så mycket med det här som är intressant att tänka på, vad har man för förväntningar på sin blivande? Vad händer när hen visar sig vara någon helt annan? Hur stor roll spelar attraktionen – eller den uteblivna attraktionen – om man matchar på många andra plan? Det här med att olikheter dras till varandra, innebär det att man inte kan få både passion och stabilitet?

Okej.

Så, om jag jobbar några timmar nu så blir det kväll sen och så får jag titta vidare?

Foto: SVT

”Alltså. Såg ni att Pearl Harbor gick igår?”

”Nä, kollade du? Gråtfest?”

”Mm. Grinade som en gris. Mest för att jag insåg att man aldrig kommer bli sådär kär igen.”

”Haha, vad är det för deppig inställning?”

”Men det är ju så! De känner varann en kvart och sen kan de omöjligen leva utan varandra… Det kommer inte hända oss igen. Vi har blivit för gamla, för praktiska och ansvarsfulla liksom.”

”Du saknar fladdrandet från förr?”

”Jag saknar vansinnesromantiken! Träffas på nån fest, bli blixtkära, gå barfota hem i sommarregn, inte lämna sängen på flera dagar…”

”Äh, palla passion, det blir bara bråk. Och i verkligheten ringer de ändå från jobbet eller dagis efter nån timme.”

”Fan, vad vuxen du är.”

”Pearl Harbor är en film.”

… och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är ungefär som att ringa hem pizza? Hemkörningen pågår till midnatt? Jag vet inte, jag skulle kanske prioritera att träffa kompisar. Prata med någon jag tycker om. Titta på någon jävligt bra serie, ta ett bad, betala räkningar, skrik-rispa en tom tallrik med en gaffel i tre timmar – framför allt skulle jag ha sett till att köpa mig en eventuell sexleksak något tidigare, som många tack och lov också tycks ha gjort. På riktigt, om jag får sova på saken kan jag gärna återkomma med en lista på ettusenen saker jag hellre skulle göra som singel, än att ringa hemkörning av någon sladdrig dildo vid 22.14 på Alla hjärtans kväll.

Dammar av den här, apropå allt internetande vi pratar om just i dag…

Ett kärlekspar är inbegripna­ i ett hetsigt ”samtal” (läs: bråk) om killens enorma mobilberoende.
Mitt i den hög­ljudda diskussionen upp­täcker tjejen att pojkvännen sneglar ner på telefonen i knät.
”VAD I HELVETE GÖR DU?”
”Äh inget, ­förlåt, ­kollade mejlen bara.”

Det här är helt sjukt och jätteroligt. Vad tycker ni, hur snäv ska man egentligen vara i sin jakt på den rätta? Jag är skeptisk. Mycket för att den man blir halsöverhuvudkär i ofta tenderar att vara någon helt annan än den man inkluderat i sin hårdnischade framtidsdröm.

Allt är som vanligt på Vasas. Lördagskväll, stigande salongssorl i tysk-ölhalls-liknande lokaler och ett troget klientel som rör sig i åldersspannet 4-80 (fyraåringen vet jag alldeles säkert för hon sitter och äter pasta vid bordet där jag strax ska slå mig ner). Favoritservitören sveper förbi med ett leende ”de sitter där borta i hörnet” och jag nickar tacksamt när jag får syn på dem, ett gäng av de finaste vänner samlade för att fira Sverkers aktningsvärda 35.

Allt är som vanligt fast mycket mer sällan. Det händer stora, svåra, lyckliga och läskiga saker i våra liv men när vi ses är det som att landa, hemma, eller i sig själv kanske. Jag tänker att jag saknat dem så det gör ont.

Och vi pratar, om vattnet under broarna och verkligheten som tycks ligga kvar där vi lagt den och när jag konstaterar att det bara är veckor kvar tills jag kliver in på jobbet igen och så säger Daniel, i förbifarten liksom, att det är roligt att mitt senaste blogginlägg är flera månader gammalt och dessutom består av en bild vars text omöjligen går att tyda. Såhär står det, Daniel, håll med om att publiceringen hade varit väl befogad (om det bara hade gått att tyda).

”Dagens tistel till alla killar som inte kan göra slut på vanligt vis utan måste dra in polisen. Fy farao. Kommer aldrig mer lita på någon kille.

/En arg flicka.”

Med de orden förklarar jag bloggen officiellt återuppstånden.

Kärlek! Älska Jan Stenmark.