… som kändes som en utmärkt anledning att pausa bloggtystnad och semesterslappande. Tänk om vi kunde hjälpa Jan (som nu är 75, och lyckligt gift sedan 42 år tillbaka ska tilläggas) att spåra sin ungdomskärlek Krista.

”Från 1963 till och med 1966 var jag bosatt i Stockholm och jobbade för ett svenskt bolag. På deras kontor på Södermalm jobbade också en flicka (ca 18-19 år) som hette Krista Anders(s)on, förmodligen född i Sverige, men hennes föräldrar var estniska. Jag har några digitaliserade bilder av henne och föräldrarnas sommarhus på Blidö. Mer har jag tyvärr inte. Nu, efter så många år – jag är nu 75 år – undrar jag om Krista Anders(s)on fortfarande lever, möjligen i Stockholm, Sverige eller Estland.”

Kan ni hjälpa? Sprida? Mejla mig så vidarebefordrar jag.

… har vi ju aldrig haft som tradition här men från och med nu har vi det. Ska lägga upp de böcker jag tidigare tipsat om i c/o Hannah & Amanda också, det kommer, men här kommer ett första: Livet i familjen – om det viktiga samspelet, av Jesper Juul.

Hur får man kärleken att överleva – mitt i kaoset som kan uppstå bland blöjbyten, sömnproblem eller skoltrötta tonåringar? Hur hanterar man problemen tillsammans? Klok bok som peppar snarare än predikar. Och apropå det – ni som fått barn, väntar eller funderar på det; vilka är era hetaste tips för att fixa relationen? Det här tål att pratas om…

#1: Dansar.

Det var minusgrader ute men mina händer var svettiga redan innan vi kom in. Nu satt vi i baren, högst upp i Scandic-hotellet vid centralen, drack glas efter glas av husets röda och stirrade ut över ett Stockholm där mörkret sänkt sig för länge sen. Ritade upp planer och drömmar på en servett med min bruna ögonpenna. Det kan ha varit då jag blev kär.

För ingenting (utom möjligen valet av tatueringsmotiv) berättar så mycket om en människa som drömmarna. Det är dem jag faller för. Inte den lata drömmaren, som bittert fantiserar om allt som kunde varit bättre utan att göra något åt saken. Men den driftige. Han som fascineras av långfärdsskridskoåkare och lagom till nästa säsong inte bara lärt sig åka utan därtill trixat in sig i någon anrik skridskoordern. Som har projekt. Som inte tror att man någonsin blir helt ”klar”, och som gillar tanken på att fortsätta vara ofärdiga ihop.

Vi ritade nästan samma drömmar då, på den där servetten. De flesta av dem har vi checkat av tillsammans. Det kommer förstås också tider då man helt fokuserar på sitt eget, sätter bock efter bock i rutorna på vägen till självförverkligande. Och kanske är det vad som håller en samman, attraktionen till den andra som individ.

Men rätt vad det är ska man förenas igen, i något gemensamt. Kanske en Vera, som genast vänder upp och ner på allt och flyttar världsfokus till sig själv. Kanske börjar man om då, ihop, ritar nya planer med henne, platser och blivande minnen på baksidan av samma fransiga servett. Men allt det där ligger längre fram. Allra först möts man i den trånande drömmen om en hel natts sömn.

Ja ni. Tjena! Fyra veckor, tog det för mig att helt kravla mig ur bebisbubblan, åtminstone tillräckligt för att återvända till bloggen. De längsta och kortaste fyra veckorna i mitt liv, att det var en månad sen jag låg på bb och insåg att jag fött barn…? Hon är, förstås, helt fantastisk. Och hon är givetvis anledningen till den uppsjö av nya googlesökningar jag numera ägnar mig åt (det är bebis+snor och amningsnappar och bärselesinstruktioner på Youtube) och som i förlängningen lärt mig två nya saker. 1) Man bör alltid, undantagslöst, hålla sig så långt borta från Familjeliv.se som möjligt, och 2) Nästan undantagslöst kan du gå direkt till Vårdguiden i stället för att först valsa runt ett par varv i sökmotorerna. För där, har jag upptäckt, finns nämligen svar på praktiskt taget allt. Hittade nyss undersajten Tema sex och relationer och blev så glad. Grymt, att på en av de få sajter som man upplever som genomseriös och pålitlig få läsa om otrohet, sexuell lust och problem i relationen (eller – vad är kärlek?) Så tålmodigt och pedagogiskt förklarat att jag önskar den här sajten hade funnits före internet (…) och därmed kunnat vägleda mig i vilsna tidiga tonår. Men den får väl hjälpa nu, i stället.

… är här nu! Hon kom i söndags, och hon heter Vera.

”Det är så med känslor. Kärlek kan faktiskt bara dö.”

Jag är lite av en förnekare, en sådan som gärna vill höra någon väsa ett lugnande ”nej planet KAN inte störta” när jag motvilligt boardar, fastän jag mycket väl vet att det kan det visst, det är klart planhelvetet kan störta men det är extremt osannolikt och framförallt hjälper det inte att oroa sig i förskott.

Det är samma med kärlek. Jag kan (på ett extremt naivt sätt) må fysiskt illa av tanken att kärlek, hur trygg och självklar och säker den må än kännas, bara kan försvinna. Att den till och med kanske oftast gör det? Att det kan finnas tusen anledningar till att relationer bryts – otrohet, oförenliga drömmar, missbruk, beroende, en av er blir kär i någon annan, ni bråkar för mycket…

Eller att den bara dör, kärleken. Och ja, en del ger kanske upp för snabbt, vem som nu avgör det, medan andra inte kan släppa taget utan fortsätter kämpa lite, lite för länge. Många föräldrar gör det, och det har jag full förståelse för. ”Jag kan inte lämna honom, jag står inte ut med tanken att missa halva mina barns liv med någon jävla varannan-veckas-lösning”, sa en kompis till mig en gång och så stannade hon, bet ihop liksom, och kärleken som i deras fall faktiskt helt hade dött kom till liv igen några år senare.

Det kan också hända, och jag fattar att man kämpar extra mycket när man väl valt varandra som föräldrar. Men för den som mår dåligt i ett förhållande kan jag inte se hur det, barn eller inte, skulle vara bättre för någon alls att stanna kvar. Att bita ihop, rida ut någonting som man redan kämpat orken ur sig för utan resultat. För kärlek kan faktiskt bara dö. Och om man inte låtsas om det, om man för andras skull eller kanske av ren och skär rädsla inte ger sig själv chansen att få uppleva det där en gång till… Då kanske en bit av en själv bara dör, också.

Tydligen dagens grej, det här med Doft, Dåndimpen och Den rätte.

De flesta har en, vissa kanske samlat på sig flera. Vi pratar sällan om dem som personer, mer som fenomen – en kompis refererar till ”den vita valen”, en annan kallar sin för ”the one that got away”.

Du vet, hen det aldrig riktigt blev något med – men som aldrig helt tycks försvinna ur hjärtetrakten. Den du kanske aldrig hann ”testa” med för att ni träffades vid fel tidpunkt, bodde i olika städer eller hade era hjärtan inlåsta hos någon annan just då. Kanske kommer den människan alltid välta omkull något inuti dig när hen kommer på tal, när ni krockar i tunnelbanan, när namnet fladdrar förbi intill soliga bröllops- eller bebisbilder på Facebook.

Det är fint, att bara låta det få vara så. Kanske är du i något nytt, kanske blir det där och då du väljer vem du vill vara, vem du väljer, vem du vill vara med. Du kanske bara står där på bryggan och ser den vita valen simma förbi – den åmar sig säkert med någon spektakulär volt och kanske drar du imponerat efter andan – men sedan borstar du bort vattenstänken och tar några steg tillbaka upp på torra land.

Man behöver inte veta om alla ”om” och bara för att havet är fullt av fisk behöver man inte fortsätta jakten på napp. Gamla Gwyneth Paltrow-rullen ”Sliding doors” gick på tv härom kvällen och jag tänkte samma sak då; vissa frågetecken är finast om de aldrig rätas ut.

Listade några appar för prima singelliv – har ni tips på fler?