Jag är inte särskilt otrohetsliberal, nej. Och ja, vi har pratat om det här förut, men då har vi främst pratat klassiska fyllerelaterade engångssnedsteg med – förhoppningsvis – svår påföljande ångest.
Nu måste vi prata lite om det här.
Mjo, otrohet må vara moraliskt förkastligt i vilken form det än sker, men otrohetssajter, med betalande medlemmar som aktivt söker nya vägar att svika sina partners, är för mig den största gåtan av alla.
Ett svek långt större än att, låt säga, mot sin vilja bli kär i en annan och så småningom bryta sig loss för att börja om – hur tungt och hårt det än må vara för den som blir lämnad.
Jag läser den här artikeln och blir – förutom trött – förvirrad.
Vad håller folk på med?
Enligt den här boken har de flesta redan, utan framgång, ”vidtagit åtgärder” i sitt förhållande innan de förtvivlat famlar efter denna sista utväg som otrohetssajterna tydligen utgör. Som exempel på åtgärd för att förbättra sitt förhållande nämns, förutom det betydligt mer vettiga ”söka par- eller familjeterapi”, att försöka hetta upp sitt sexliv genom att köpa nya sexiga underkläder och testa nya ställningar.
Detta skulle rättfärdiga noga planerad otrohet?
Att ens prata om planerad och pågående otrohet som ett sätt att ”rädda ett äktenskap” – vad finns kvar att rädda om det hela sker på bekostnad av trohet, förtroende och lojalitet? En part är konsekvent otrogen och därmed sexuellt tillfredsställd, uppdaterade 2.0-bilden av räddaren i nöden.
Var i ligger ”räddningen” – att man slipper sälja villan?
Det är för mig helt ofattbart varför man vill vara gift om man ser på äktenskapet så.
”… genom prasslet kan man fortsätta med en älskad partner trots att man inte får allt man vill eller behöver inom relationen”, skriver Ashley Madisons grundare.
Visst, alla saknar säkert någonting i sin relation. Ett delat intresse kanske, en gemensam dröm, liknande semesterkrav, politiska diskussioner, Seinfeld-humor när allt som bjuds är Stefan & Krister.
Vissa behov får man kanske vända sig till vänner eller övrig familj för att få tillgodosedda. Men håll med om att intressen känns som något mer rimligt att dela utanför äktenskapet, än säng?

1) Jag skulle aldrig läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
2) Jag skulle aldrig acceptera att inte få läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
3) Jag smygläste min partners e-post – och fann att hen var ett otroget svin.

Mer än 50 procent delar lösenord med sin partner, enligt en ny undersökning av britters nätvanor. 42 procent erkänner att de regelbundet kollar sin partners mejl, medan var tredje medger att de stalkat sitt ex på Facebook eller Twitter. Och av artikelns kommentarer att döma är de tre ovan listade synsätten de klart vanligaste.

Var står ni? Det är så extremt tabu att snoka, att inte lita. Vi kanske tänker ”jag skulle aaaaldrig” men så tar Den Stora Osäkerheten över och med skamfyllt handsvettiga fingrar scannar vi telefonen medan hen är på toaletten. Kanske. Men den sundaste av inställningar är väl ändå den mest självklara: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gamla rättesnöret ligger väl kvar? Knutet vid samma moraliska grundvalar som relationer vilade på långt innan otrohetssajter eller sociala nätverk. För inte din partner bakom ljuset, oavsett om det är på nätet (där förkastligt beteende ”inte är lika allvarligt” som näthatarna envist försöker hävda) eller IRL. Snoka inte. På samma sätt som ni båda har ansvar att inte missbruka förtroende så har ni båda rätt till ert privata.

Och ja, internet må öppna fler dörrar till vänsterprassel – kontaktskapande ligger liksom i sociala mediers natur. Men jag orkar knappt tänka på hur bittra och paranoida vi ska vara när vi dör, om vi levt hela våra liv med ”tillfället gör tjuven” ringandes i öronen.

Ja ni. Tjena! Fyra veckor, tog det för mig att helt kravla mig ur bebisbubblan, åtminstone tillräckligt för att återvända till bloggen. De längsta och kortaste fyra veckorna i mitt liv, att det var en månad sen jag låg på bb och insåg att jag fött barn…? Hon är, förstås, helt fantastisk. Och hon är givetvis anledningen till den uppsjö av nya googlesökningar jag numera ägnar mig åt (det är bebis+snor och amningsnappar och bärselesinstruktioner på Youtube) och som i förlängningen lärt mig två nya saker. 1) Man bör alltid, undantagslöst, hålla sig så långt borta från Familjeliv.se som möjligt, och 2) Nästan undantagslöst kan du gå direkt till Vårdguiden i stället för att först valsa runt ett par varv i sökmotorerna. För där, har jag upptäckt, finns nämligen svar på praktiskt taget allt. Hittade nyss undersajten Tema sex och relationer och blev så glad. Grymt, att på en av de få sajter som man upplever som genomseriös och pålitlig få läsa om otrohet, sexuell lust och problem i relationen (eller – vad är kärlek?) Så tålmodigt och pedagogiskt förklarat att jag önskar den här sajten hade funnits före internet (…) och därmed kunnat vägleda mig i vilsna tidiga tonår. Men den får väl hjälpa nu, i stället.

Privatdetektiver som återställer raderade sms och arrangerar ”honeytraps” för att locka vilsna partners att hoppa över skaklarna, vinstdrivande sajter vars mål är att matcha människor till den perfekta otrohetsaffären. Det känns nästan farligt att titta för noga. Som att det där lömska skimret skulle sänka sig över hela ens tillvaro. Lätt att bli cynisk, svårt att lita. Rädslan för att bli förd bakom ljuset, sviken och förödmjukad vägs mot oviljan att bli den svartsjuka partnern. För alla vet att den svarta sjukan är för de svaga. Att den raserar minst lika många förhållanden som otrohet.

Jag tror de flesta kan hamna där. Periodvis trycka ner sig själv och börja tvivla på varför inte någon annan skulle ha för avsikt att göra samma sak. Ha stunder då man misstror de som vill en allt gott, såväl som stunder då man iskallt tar dem för givet. Alltid lämna vissa dörrar öppna – ibland av nyfikenhet eller intresse och ibland bara av rädsla att bli ensam. Kanske är det därför jag svamlar om att välja. Sluta fladdra, slå sig ner och prova att investera allt på ett och samma ställe. Försöka vara någon att lita på själv, och hoppas att man blir bemött med samma respekt.

Slog inte till.

Nio dagar, tio kanske, så länge har jag legat hemma sjuk nu och det är smärtsamt vad trist det är när man vilar och vilar och aldrig blir bättre. Ända sedan vår en-veckas-semester har jag varit sjuk, och den måste jag berätta mer om för ingenting botar tydligen vardagsslentrian som några lediga dagar ihop – men först.

TV3 Dokumentär just nu, med kloka Sanna Lundell. Och kloka Ingemar Gens! Apropå förra inlägget – veckans tema är nämligen otrohet, och den big business som omger fenomenet. Man kan gå med på otrohetssajter (om man betalar), anlita privatdetektiver (om man betalar), återskapa radera data från datorhårddiskar och mobiltelefoner (om man… ja ni fattar). Människors rädsla att bli svikna, såväl som andras själviska benägenhet att aldrig nöja sig för den delen, har på något sätt förringats till nya sätt att kapitalisera på. Förespråkarna i kvällens program pratar om hur vi är ”skapta för att hantera spänning” och jämför vänsterprassel med fallskärmshoppning och what-not och jag blir bara så… beklämd. ”Folk säger att vi skor oss på andra människors olycka men vi resonerar så att på det här sättet får de inte veta något, alltså är de inte olyckliga.”

Vilka är det, mer än de som tjänar pengar på det, som resonerar så?

Otrohetssajten Victoria Milan frågade sina medlemmar vart de helst reser med sina vänsterprassel. Resultatet? En exotisk lista toppad av New York och Bora Bora. Men sanningen är mer praktisk än så.

I verkligheten bär snedsprånget inte längre än till en annan svensk stad. Ett dubbelrum i Skövde och en härva av lögner. Värt.