Fiske-Lina. Fyndigt smeknamn ändå? Rekordsnabbt myntat av pluggkompisarna efter att jag offentliggjort mitt extrajobb på fisk- och skaldjursdelin. Skarpast i minnet från tiden i butiken är dock doften. Och klientelet. Fredagsuppknäppta skjorthalsar – övervägande portföljförsedda män, där för att plocka upp helghummern. Nästan samtliga med samma oförklarliga kärlek till den ”lustiga” toffel-jargongen.

– Jaha, räkorna är slut, då måste jag konsultera chefen, höhö.
– 250 spänn? Vänta ska jag ringa hem och kolla med regeringen.
– Släng i ett halvkilo, annars blir kärringen galen därhemma.

Telefon-gester med ena handen och halshuggningstecken med den andra. Varför är det uteslutande män som roas av att referera till sina respektive som diktatorer? Till och med förmodat normala killar kan plötsligt väsa ”det lär inte bli populärt därhemma” och himla med ögonen utan närmare förklaring. Aldrig har jag hört en tjejkompis ondgöra sig över förhållandets förpliktelser på samma sätt?

Ge varandra lite frihet! Är du missnöjd med omfattningen av densamma – släpp martyrskapet och motionera direkt till Styrelsen. För ingen vill vara järnhand, lika lite som någon vill vara toffel. Själv lutar jag nog tyvärr lindrigt åt det förstnämnda just nu. Romantiserar hej vilt kring utekvällar med dansande vänner och flödande vin (trots att jag vill vara med Vera mest jämt) och blir orimligt provocerad av att han kunnat göra allt det där i nio månader and counting.

Men det är övergående, och vi kan skämta om det. Så länge han aldrig någonsin tar till fiskjargongen offentligt, förstås.
Då blir kärringen galen därhemma.

Det har gått nästan sexton år sedan jag lämnade högstadiekorridorerna, men jag glömmer inte den där pirrigt skavande känslan. Alla hjärtans dag. Lika delar oro och förväntan. De som fick rosor och de som blev utan, de som låtsades oberörda och de som slokande gick hem tomhänta. De som blev provocerande malliga när de fick flest. En popularitetstävling, initierad och styrd av skola eller elevråd, smidigt kamouflerad med hjälp av kärleksdagens budskap: att visa uppskattning.

Och det slutar liksom inte där. När du väl klarat av tonåren med hjärtat (och eventuellt någon fnasig, torkad ros) i behåll fortsätter Amors afton urarta till en kommersiell bonanza utan dess like. Då är jag ändå pro-firande i alla former, ska tilläggas, firas bör det som firas kan. Men plikttrogna gester, lika förväntade som att kollektivtrafiken brakar samman när det snöar – hur romantiskt är det? Ska ni fira så fira personligt. Och gör det vilken dag som helst.

Frukostsmulor i sängen eller en Youtube-länk i mejlen är ”symboliskt” i dess goda bemärkelse – en hjärtformad chokladask är det inte. Hemlagad trerätters till tonerna av en specialkomponerad Spotifylista eller kärleksfulla ord på en oväntad lapp guldkantar vilken vardag som helst. Och en vanlig onsdagsnatt kan inhysa den perfekta förlovningen. Du kanske är dyngförkyld och höggravid, din kille kanske är hemma i tre dagar mellan jobbresor och ni kanske firar det med att skåla i glögg, knyta bomullssnören runt ringfingrarna (har ni sett Greven av Monte Cristo?) och dansa en ömsint tryckare eller två till ”era” låtar hemma i köket. Det är också fint, vi testade nyligen.

(Två månader sedan, redan?! Snören tenderar dock att bli vansinnigt smutsiga. Har nu bytt till guld.)