Det är ingen vanlig dag, det är den 16:e januari! Dagen efter Tulpanens dag, dagen innan Veras 11-månaders dag, fjärde dagen på jobbet för mig sedan januari 2013… Och dessutom MITT I årets mest separationstäta månad, om man får tro undersökningar av olika slag.

Pengar, uppges vara en av orsakerna till att vi kastar in relationshandduken så här i början av året. Eller – bristen på pengar förstås, senaste lönen kom för en månad sedan och den brändes eventuellt ögonblickligen på sista-minuten-klappar och julmat. Mat, som sedan kanske serverades till svårflirtad svärmor eller argsint faster eller annan jobbig/outredd familjerelation som alltid uppenbarar sig med full kraft i mitt under brinnande julbestyr. Äh, jag vet inte. Har folk umgåtts för mycket? Har man bitit ihop över jul men-inte-en-dag-till-då-dör-jag? Vill man, som Daily Mail påstår, börja ett fräscht år på ”ny kula”? Känns ju jäkligt lättvindigt får man säga.

Jag vet inte. Man känner förstås igen mycket av det, social baksmälla, köttkoma, nudelbudget, konstant tröttma. Gnäll, kanske. Men i mina ljusare stunder tänker jag att (så länge man inte hunnit bli dödsfiender i valfri fråga) man borde kunna vända det, till något annat. Göra januari till sitt, liksom. Bejaka fattigmånaden, stanna hemma under rekordlugna former och en stickad pläd, sakta äta sig igenom alla rester i frysen, unna sig ett Netflix-abonnemang och plöja en serie eller två, ha fullkomlig rätt att gå och lägga sig tidigt varenda kväll och kanske därmed hinna/orka hångla lite extra på köpet. Kanske är det när allt annat är jobbigt vi kan hitta lite stöd i relationen? Eller försöka ge den lite stöd?

Så tänker jag i ljusa stunder. Sen finns det förstås slukhål här med.

”Det är nu man funderar på om man ska bryta sig loss och dra till Vegas eller bara ta tre djupa andetag och föreslå en romantisk makaronimiddag till The Wire-maraton.”