1) Jag skulle aldrig läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
2) Jag skulle aldrig acceptera att inte få läsa min partners e-post – det är en förtroendefråga.
3) Jag smygläste min partners e-post – och fann att hen var ett otroget svin.

Mer än 50 procent delar lösenord med sin partner, enligt en ny undersökning av britters nätvanor. 42 procent erkänner att de regelbundet kollar sin partners mejl, medan var tredje medger att de stalkat sitt ex på Facebook eller Twitter. Och av artikelns kommentarer att döma är de tre ovan listade synsätten de klart vanligaste.

Var står ni? Det är så extremt tabu att snoka, att inte lita. Vi kanske tänker ”jag skulle aaaaldrig” men så tar Den Stora Osäkerheten över och med skamfyllt handsvettiga fingrar scannar vi telefonen medan hen är på toaletten. Kanske. Men den sundaste av inställningar är väl ändå den mest självklara: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gamla rättesnöret ligger väl kvar? Knutet vid samma moraliska grundvalar som relationer vilade på långt innan otrohetssajter eller sociala nätverk. För inte din partner bakom ljuset, oavsett om det är på nätet (där förkastligt beteende ”inte är lika allvarligt” som näthatarna envist försöker hävda) eller IRL. Snoka inte. På samma sätt som ni båda har ansvar att inte missbruka förtroende så har ni båda rätt till ert privata.

Och ja, internet må öppna fler dörrar till vänsterprassel – kontaktskapande ligger liksom i sociala mediers natur. Men jag orkar knappt tänka på hur bittra och paranoida vi ska vara när vi dör, om vi levt hela våra liv med ”tillfället gör tjuven” ringandes i öronen.

Privatdetektiver som återställer raderade sms och arrangerar ”honeytraps” för att locka vilsna partners att hoppa över skaklarna, vinstdrivande sajter vars mål är att matcha människor till den perfekta otrohetsaffären. Det känns nästan farligt att titta för noga. Som att det där lömska skimret skulle sänka sig över hela ens tillvaro. Lätt att bli cynisk, svårt att lita. Rädslan för att bli förd bakom ljuset, sviken och förödmjukad vägs mot oviljan att bli den svartsjuka partnern. För alla vet att den svarta sjukan är för de svaga. Att den raserar minst lika många förhållanden som otrohet.

Jag tror de flesta kan hamna där. Periodvis trycka ner sig själv och börja tvivla på varför inte någon annan skulle ha för avsikt att göra samma sak. Ha stunder då man misstror de som vill en allt gott, såväl som stunder då man iskallt tar dem för givet. Alltid lämna vissa dörrar öppna – ibland av nyfikenhet eller intresse och ibland bara av rädsla att bli ensam. Kanske är det därför jag svamlar om att välja. Sluta fladdra, slå sig ner och prova att investera allt på ett och samma ställe. Försöka vara någon att lita på själv, och hoppas att man blir bemött med samma respekt.