Det har gått nästan sexton år sedan jag lämnade högstadiekorridorerna, men jag glömmer inte den där pirrigt skavande känslan. Alla hjärtans dag. Lika delar oro och förväntan. De som fick rosor och de som blev utan, de som låtsades oberörda och de som slokande gick hem tomhänta. De som blev provocerande malliga när de fick flest. En popularitetstävling, initierad och styrd av skola eller elevråd, smidigt kamouflerad med hjälp av kärleksdagens budskap: att visa uppskattning.

Och det slutar liksom inte där. När du väl klarat av tonåren med hjärtat (och eventuellt någon fnasig, torkad ros) i behåll fortsätter Amors afton urarta till en kommersiell bonanza utan dess like. Då är jag ändå pro-firande i alla former, ska tilläggas, firas bör det som firas kan. Men plikttrogna gester, lika förväntade som att kollektivtrafiken brakar samman när det snöar – hur romantiskt är det? Ska ni fira så fira personligt. Och gör det vilken dag som helst.

Frukostsmulor i sängen eller en Youtube-länk i mejlen är ”symboliskt” i dess goda bemärkelse – en hjärtformad chokladask är det inte. Hemlagad trerätters till tonerna av en specialkomponerad Spotifylista eller kärleksfulla ord på en oväntad lapp guldkantar vilken vardag som helst. Och en vanlig onsdagsnatt kan inhysa den perfekta förlovningen. Du kanske är dyngförkyld och höggravid, din kille kanske är hemma i tre dagar mellan jobbresor och ni kanske firar det med att skåla i glögg, knyta bomullssnören runt ringfingrarna (har ni sett Greven av Monte Cristo?) och dansa en ömsint tryckare eller två till ”era” låtar hemma i köket. Det är också fint, vi testade nyligen.

(Två månader sedan, redan?! Snören tenderar dock att bli vansinnigt smutsiga. Har nu bytt till guld.)