De flesta har en, vissa kanske samlat på sig flera. Vi pratar sällan om dem som personer, mer som fenomen – en kompis refererar till ”den vita valen”, en annan kallar sin för ”the one that got away”.

Du vet, hen det aldrig riktigt blev något med – men som aldrig helt tycks försvinna ur hjärtetrakten. Den du kanske aldrig hann ”testa” med för att ni träffades vid fel tidpunkt, bodde i olika städer eller hade era hjärtan inlåsta hos någon annan just då. Kanske kommer den människan alltid välta omkull något inuti dig när hen kommer på tal, när ni krockar i tunnelbanan, när namnet fladdrar förbi intill soliga bröllops- eller bebisbilder på Facebook.

Det är fint, att bara låta det få vara så. Kanske är du i något nytt, kanske blir det där och då du väljer vem du vill vara, vem du väljer, vem du vill vara med. Du kanske bara står där på bryggan och ser den vita valen simma förbi – den åmar sig säkert med någon spektakulär volt och kanske drar du imponerat efter andan – men sedan borstar du bort vattenstänken och tar några steg tillbaka upp på torra land.

Man behöver inte veta om alla ”om” och bara för att havet är fullt av fisk behöver man inte fortsätta jakten på napp. Gamla Gwyneth Paltrow-rullen ”Sliding doors” gick på tv härom kvällen och jag tänkte samma sak då; vissa frågetecken är finast om de aldrig rätas ut.