Idag har Korvas, min moster och jag varit på Liljevalchs konsthall och tittat på en färgsprakande utställning. Färgerna gjorde utställningen tacksam ur ett bebisperspektiv tror jag. Hon var i alla fall nöjd och babblade ganska mycket, som om hon ville kommentera var och varannan målning. Sedan gick vi till blå porten och min moster bjöd på en otroligt välsmakande lunch.

Korvas har visat tecken på att vara en stor iakttagare. Ofta studerar hon ett föremål en lång stund innan hon bestämmer sig för att röra vid det. När man sätter henne på golvet iakttar hon olika händelser och objekt med stor koncentration och har inte sällan något att säga till den leksak eller det köksföremål som placerats framför henne. Hon tycks inte göra några som helst försök att förflytta sig från den punkt där hon sitter. Det här med att krypa känns oändligt långt borta. Istället tittar och studerar hon intensivt. Idag satt hon i säkert tio minuter med full fokus och såg på hur katten lekte med en liten boll hon just stulit, mitt framför ögonen på min dotter. I förhållande till Korvassons mycket ringa ålder är tio minuter en evighet och jag var tvungen att räkna ut hur lång tid det skulle motsvara i förhållande till min livslängd. Korvas har levt i ca 345600 minuter och under tio av dessa har hon noga studerat hur vår katt rullar en boll fram och tillbaka. Jag har levt i ungefär 17900000 minuter och om man tar samma procent av min livslängd som man får om man tar 10 minuter av Korvassons, motsvarar det nio timmar. Den här skrämmande insikten fick mig att fundera över huruvida min dotter är en dåre eller ett geni.

För den dagen jag sitter och tittar på hur Ahlgren rullar en boll fram och tillbaka i nio timmar är jag redo att föras till hospitalet. Katten också är jag rädd.

De senaste dagarna när Korvas har varit extra klängig har jag ibland burit henne i sele för att kunna få lite andra saker uträttade, utöver att vara hennes egen personliga vagga. Då har jag kommit att tänka på två underbara dagar i svampskogen, som jag hade med Korvasson i höstas.

Vi har en släktgård på landet i roslagen, som ägs av mormor och hennes syster. Bondgården har tillhört vår släkt i över 200 år och mormor tillhör den sista generationen som varit bosatt där. Sedan flyttade hon till stockholm i unga år. Så länge jag har levt har gården inte varit i bruk och fungerat som ett landställe för hela släkten. Min syster och jag tillbringade hela somrarna där när vi var små och bakom varenda buske och under varje sten, gömmer det sig ett barndomsminne. Jag är där väldigt sällan nuförtiden, men allt vaknar till liv på några sekunder. Det är tryggt med sådana här platser, där tiden står stilla. Det finns svartvita foton på sedan länge döda släktingar som står framför något av husen. Alla har allvarliga miner som bär spår av svåra tider, men omgivningen är sig lik. Alla människor borde ha en sådan plats. En plats dit man kan åka bara för att konstatera att man fortfarande är sig själv, en äldre version av sitt barnjag. Har man bara en sådan fast punkt, så har man råd att låta de andra flyta.

Några kilometer bort i en liten stuga i skogen bodde på somrarna en familj med två barn som är jämnåriga med min syster och mig. Vi har träffats väldigt få gånger i vuxen ålder men delar så många fina minnen från barndomen att banden fortfarande känns starka. Vi bestämde oss för att vi skulle träffas en helg i oktober, utan barn och plocka svamp i våra gamla domäner. Det visade sig att Lisa skulle jobba den helgen så Korvasson fick följa med i alla fall. Min oro över att hon skulle förstöra den barnfria helgen var obefogad. Hon var underbart fin och glad och nöjd hela tiden.

Jag hade trott att hon snabbt skulle tröttna i svampskogen, så att jag skulle behöva kånka runt på en skrikande bebis i timmar. Det visade sig att jag inte kunde ha haft mer fel. Korvas älskade skogen. Hon tittade på fåglar och träd och lyssnade till ljudet av knakande grenar och slaskandet av gummistövlar i blöt mark. De enda signaler som gavs på att det varma barnet på min mage levde var hennes djupa, koncentrerade andetag. Jag brukade följa med mamma och pappa ut i skogen och plocka svamp när jag var liten, men på de senaste tio femton åren har jag nog inte plockat en enda. Jag kände mig som en mullefarsa där jag gick och märkte att jag saknade att vara i skogen och att det kändes otroligt fint att vara där med Korvas. Eftersom jag inte kunde se hennes ansiktsuttryck, tog jag då och då en bild med kameran för att se att hon var nöjd. Efter någon timme hade hon slocknat och sov en djup skön sömn, med kinderna hängandes över kanten på selet.

Dagen därpå gjorde vi ytterligare en utflykt med samma goda resultat. Det här var första gången jag vågade mig på att befinna mig långt ifrån ett eluttag, när det var dags för Korvas lunch. Jag hade förberett en flaska kokhet ersättning och lindat in den i aluminiumfolie och sedan stoppat den i kylväskan (värmeväskan) och när det var dags för mat hade den uppnått perfekt temperatur.

Jag kände mig fri och lycklig där jag satt på en sten i skogen och matade mitt lika lyckliga barn: Korvasson, skogens drottning.

När jag byter blöja på Korvas, brukar jag alltid passa på att kittla henne lite. Jag har utrustats med en ganska rejäl kran som är perfekt för ändamålet. Jag trycker näsan i sidan på henne och hon skrattar så att hon kiknar. Ofta håller hon ett krampaktigt tag i en av mina polisonger (ibland är det örat) och sliter hårt i den varje gång jag borrar in näsan.

Hon luktar gott min lilla bebis. När man ger henne välling blir hon ofta lugn och sitter stilla i knät. Då passar jag på att roffa åt mig av hennes dofter och kroppsvärme. Jag lägger näsan och munnen tätt mot hennes lilla huvud och andas in med djupa andetag. Och de små, mjuka, runda, underbara fötterna håller jag båda två med den hand som jag inte håller flaskan med. Jag kramar och klämmer på hennes små kuddfötter och det gör ont i hjärtat när jag tänker på att de inte alltid kommer att vara så. Att de kommer att bli stora, platta och hårda, vuxenfötter. Jag önskar att mina händer kunde växa i samma takt, så att jag alltid får rum med hennes båda fötter i min ena hand.

Det gör ingenting att den lilla marodören vänder upp och ner på hela min tillvaro. Det gör ingenting att det är skitigare än någonsin i lägenheten och att man är trött och hela tiden ett eller två steg efter med allting. Jag förlåter henne för alla de gånger hon skriker hål i huvudet på mig och jag prisar den dag då hon av misstag blev till.

Får jag bara då och då andas hennes hud och hålla båda hennes små fötter i min ena hand, behöver jag ingenting mer.

Korvas har varit en riktigt glad och fin bebis de två senaste dagarna. Hon äter mandariner och leker med sina julklappar och underhåller sig själv ganska bra. En underbar och gosig liten skit. Hon har fått fem julklappar (ingen av oss):

Två mycket tjusiga nappar med en fin stjärna på. En plastkula med en sköldpadda inuti. Sköldpaddan flyter inne i kulan så att den alltid är rättvänd och så har den en fjäril som svans. En mjuk och härlig igelkott. Korvas log när vi öppnade paketet, det var kärlek vid första ögonkastet. Och så har hon fått sponsring till nästa etapp av babysimmet. 

Korvas låg och sov i vagnen när det var julklappsutdelning, så hon missade när tomten på bred skånska önskade alla god jul. Det var Korvassons egen farsa som var tomte. Skånskan drog han till med för att förvilla Lisas lillebror. Simon som han heter är sex år gammal, men redan morbror till två stycken. Till Molly som är nästan dubbelt så gammal och så till Korvas. Så kan det se ut i en modern familj. Om något år kommer Molly kunna vara barnvakt åt sin morbror. Skånskan gjorde tricket, tror jag. Annars hade han varit säker på att det var jag, nu var han mest förundrad över att tomten pratade skånska.

Korvas pappa är lite bakis idag och har än en gång konstaterat vilken liten och löjlig stad stockholm är (mentaliteten pratar jag om). I stockholm ska man känna sig speciell och utvald över att få bli insläppt och trängas med vackra människor och armbåga sig fram för att få köpa en öl för femtiosex kronor. Stockholm är en liten skithåla som vill vara stor.

Ahlgren tog jag på bar gärning idag, när hon satt och kissade i blomkrukan. Jag flög upp och bar den droppande katten i nackskinnet och satte henne i lådan. Det gick ett spår av kissdroppar på golvet mellan blomkrukan och kattlådan, men väl i lådan var dropparna slut.

Igår sov jag middag med både Korvas och Ahlgren på magen. Det var riktigt mysigt. Katten brukar komma smygande när man ligger på soffan. Först gör hon flera försök att lägga sig på korvas. Man tar bort henne och hon försöker igen och den proceduren upprepas sex, sju gånger sedan lägger hon sig bredvid. När vi vaknade hade Lisa upptäckt att Katten hade bajsat i blomkrukan (den vi häromdagen upptäckte att hon hade kissat i).

Jag vet i ärlighetens namn inte varför vi har en kattlåda över huvud taget längre. Den står i hallen, mest för syns skull och är fylld med väldoftande och oanvända pellets. Det var ingen lätt historia det heller, att vänja henne av med sanden. Katten höll sig in i det sista, sen bajsade hon på golvet. Men till slut fungerade det och det var det verkligen värt. Ingen mer sand över hallgolvet och kisset behövde man inte tömma särskilt ofta. Lådan har två bottnar så att när pelletsena blir blöta av kisset, lukras de upp och faller ner en våning. Sedan Ahlgren blev en gårdskatt har lådan stått kvar för de stunder då hon inte har tillgång till gården. I början använde hon den i krisfall. Hon höll sig först väldigt länge, men gick till slut på lådan.

Katter är märkliga varelser och Ahlgren är en märklig katt. Det här problemet med att hon har börjat kissa och bajsa i blomkrukorna, vet jag faktiskt inte hur man får bukt med, hon har ju vant sig vid jord nu. Det skulle bli väldigt skitigt om man började ha jord i kattlådan och alternativet, att strö pellets över hela gården, känns onekligen opraktiskt. Ska man skaffa en rymligare blomkruka?

Korvas var väldigt gnällig även igår, så belöningen med obegränsat antal mandariner får vänta. Däremot har hon varit ganska glad två kvällar i rad, den tiden då hon normalt har sin griniga timme. Nu har hon istället en grinig dag och avslutar den med en glad timme. Vi börjar sakna den gama rutinen.

Nu ligger Korvasson och snusar. Förhoppningsvis får hon en riktigt god natts sömn och vaknar upp som en ny människa efter tre dagars julfirande. Dan före dopparedan var Korvas och jag iväg till pappas landställe. Eftersom vi skulle fira julen med Lisas pappa ville jag ha lite firande med min familj också. Det var en resa som ingen tjänade på och vi hade gjort alla (inte minst oss själva) en tjänst om vi hade skippat visiten. Redan på bussresan visade Korvas att hon inte var att leka med. Hon vägrade äta och skrek hela vägen från stockholm till norrtälje. En äldre dam snett framför mig stod ut i en kvart ungefär, sen åkte öronpropparna fram. Jag var otroligt stressad och arg och hoppades att någon skulle klaga så att jag kunde få ösa min vrede över den. Jag var beredd med färdigformulerade meningar som: ”Om livet är dig kärt så håller du käften, din jävla gubbe (alternativt kärring)”. Men det var ingen som klagade och även om jag önskade det just då, är jag glad att det inte hände.

Förutom att Korvas hade haft en usel natt, tror jag att det är en tand som spökar, som gör henne förtvivlad. Hon fortsatte att skrika och gnälla hela dagen och kvällen. Hon ville inte vara själv en enda sekund utan man måste hela tiden hålla henne. Och inte nog med det, man måste stå eller gå hela tiden. Det tog inte ens en sekund innan hon började gallskrika igen om man satte sig. Hon börjar bli rätt tung nu, så förutom att det är tråkigt att gå runt och släpa på en bebis hela tiden så är det fysiskt krävande. Vid ett tillfälle när jag skulle ta av henne kläderna skrek hon helt hysteriskt och oavbrutet. Det här var efter många, många timmar av skik och missnöje och jag var nära ett nervsammanbrott. Tröjan var svår att få av och Korvasson var högröd i ansiktet och skrek och skrek, till slut slet jag i vredesmod sönder tröjan för att få av den. Det fick inte den dramatiska effekt jag hade trott och hoppats på. Det är bättre kvalitet än man kan tro på de där små plaggen. Tröjan går nog att använda igen, men den kommer inte sitta lika tight i nacken.

Men jag har hopp om morgondagen och då ska hon belönas med sin nya julpassion: Mandariner. Hon älskar mandariner (eller om det är clementiner eller satsumas) och blir helt till sig när man har skalat en. I morgon ska hon få så många hon vill.

Det är många som har rynkat på näsan åt namnet Korvas. ”Korvas, vad är det för ett namn” säger de. På bilden ser ni Tyra, dottern till en mycket kär vän till mig. I famnen håller hon sin nya bebis. Gissa vad bebisen heter?

Jo just det: KORVAS!

Ingenting konstigt med det.

Nu var vi alltså i precis det läget vi fasade för. En bebis som krävde enormt mycket tid och en katt som vägrade sluta kissa på möblerna. Hur jobbigt det än kändes så lutade det åt att vi skulle göra oss av med katten, situationen var ohållbar.

Krokodiltårarna rann på Molly när vi förvarnade henne om vad som med stor sannolikhet skulle ske. Jag hade fått tipset av en tjej i en djuraffär att i nästan hundra procent av fallen, slutar katterna att kissa på möblerna om de får gå ute på dagarna. Vi hade redan gjort en del halvhjärtade försök att göra henne till en gårdskatt, men nu hängde allt på det kortet. Vi sa till Molly att om hon ville att Ahlgren skulle få vara kvar måste hon engagera sig mer i frågan. Ahlgren var livrädd ute på gården och behövde vänjas in, i sällskap av någon familjemedlem. Molly vägrade ta ut henne. För hur stor hennes kärlek till katten än var så fanns det en risk att någon från en äldre årskurs kunde se henne ute med en katt, det bor nämligen andra från hennes skola på samma gård. Det var tydligen helt otänkbart för någon med hennes image att visa sig ute med en katt. Vad skulle folk tro? Jag var stenhård och sa att vi hade fullt upp med Korvas och om hon inte hjälpte till skulle vi göra oss av med katten. Hon grät och skrek och ropade ”idiot” åt mig när hon drämde igen dörren (med katten i famnen). Efter två minuter kom fyra stycken ”förlåt-sms” i tät följd. Jag väntade en kvart innan jag svarade. Lite jobbigt måste det få kännas när man ropar idiot åt styvpappa, tänkte jag.

Våra hot om att göra oss av med katten var tomma visade det sig. För varje gång katten kissade på en möbel sa vi: ”Händer det en enda gång till så ryker hon”. Problemet är att jag är svag för den här katten och det var jag i sällskap av Korvas som tillslut vande henne vid gården. Men det funkade! Katten slutade kissa inne och bajsa också för den delen, helt och hållet. Kattlådan är torrare än Sahara. Ingen blev gladare än Molly, både för att katten får stanna och för att hon på tisdagar, tillsammans med att diska efter middagen, har som uppgift att tömma kattlådan. Nu kan man visserligen räkna på ena handens fingrar de gånger hon verkligen har plockat upp korven. Jag har nästan alltid redan hunnit göra det. Dels för att jag glömmer bort att det är tisdag och dels för att jag har någon tanke om att katten gärna så fort som möjligt vill bli av med skiten. Får Ahlgren bestämma vill hon nog inte vänta till fem minuter innan Fisen ska gå och lägga sig.

En av sidoeffekterna med att Ahlgren har blivit en gårdskatt är att hon, från att knappt ha haft en röst alls, kan sitta vid ytterdörren och jama hundra gånger i sträck. När jag är på dåligt humör irriterar det mig till vansinne. ”Käften katten” skriker jag. ”Du har ju precis varit ute och ville ju inte stanna, eftersom det regnar. Det regnar fortfarande, titta ut genom fönstret för fan”. Ju färre folk det är i lägenheten desto grövre blir mitt språk mot katten. När Korvas och jag är ensamma med Ahlgren ropar jag vid dessa tillfällen: ”Håll käften katten, jag dödar dig om du jamar en gång till!”. Om mitt hjärta inte varit så svagt för Ahlgren och jag hade stått vid mina ord, hade hon behövt åtminstone niohundra liv för ha klarat sig fram till idag.

Nu är istället problemet att Ahlgren aldrig går på lådan, hon håller sig i timmar(har jag i alla fall trott). Jag har varit oroad över de smärtor hon måste känna när vi är borta i flera timmar och hon är ensam i lägenheten, med full tarm och blåsa. Nu har det dock visat sig att när den fina jorden i rabatten på gården inte finns tillgänglig.

Så duger det gott med den fina jorden i våra blomkrukor.

Katten har börjat kissa i blomkrukorna. Helt ofattbart, men så måste det vara. De senaste dagarna har jag misstänkt att hon har kissat i en av våra fåtöljer, därför att varje gång jag har satt mig där har jag känt kisslukt. Men när jag har sniffat ordentligt på möbeln har jag inte känt någonting. Det visade sig att lukten kom från en stor krukväxt bredvid. När jag satte näsan nära jorden var det inget snack om saken. Jag hatar verkligen kattkiss och det betyder att våra kissäventyr med Ahlgren ingalunda är över.

Ahlgren är dum i huvudet, på riktigt. Hon är världens mysigaste och finaste katt, men sett ur ett kattperspektiv fattas det helt klart en och annan viktig komponent. När hon bara några veckor gammal visade tecken på att älska vatten och aldrig försatt ett tillfälle till ett bad, borde man ha anat ugglor i mossen. Hon flyr heller aldrig undan stora rörliga föremål. Första gången jag upptäckte det var när jag skulle rulla ut en matta och hon satt i vägen någon meter bort. ”Katter flyttar ju på sig” tänkte jag och rullade ut den med fart, men Ahlgren är ingen vanlig katt och det var förvåning i hennes blick när mattan dunkade in i hennes huvud. Samma sak är det när man nästan råkar sätta sig på henne, hon flyttar sig inte. Jag är orolig för att det är det som kommer att bli hennes död.

Vi älskar den här katten och hade ett fantastiskt fint år med henne, så blev hon plötsligt könsmogen. Hon började råma och pissade ner hela lägenheten. Jag är inte särskilt kräsmagad och står ut med en del snusk, men kattkiss pallar jag bara inte med. All känsla av ett tryggt hem försvinner och var man än befinner sig sitter man och sniffar och tycker att det luktar överallt. Det här inträffade inte långt före det att Korvasson skulle födas och vi kände att vi aldrig skulle orka med att sköta om ett nerkissat hem samtidigt som vi skulle hålla på med bebisbestyr. En period var jag nere på gården nästan varje dag för att tvätta nerkissade soffkuddar.

Vi köpte fy-sprayer och andra citrusdoftande medel (som både skulle få katten att sluta kissa och dölja lukten) för en mindre förmögenhet. Det resulterade bara i att vi hade fler starka lukter i hemmet att leva med. Den enda rimliga slutsatsen var kastrering. Det hjälper nästan alltid sa veterinärerna. Tusen kronor senare och en livmoder fattigare, hade vi en ynklig och helt otroligt kärleksfull katt med tratt hemma. Oturligt nog var det i denna känsliga fas som vi försvann till BB ett par dagar, för att förlösa Korvas. Ahlgren blev då, inte utan mat men sånär som på ett par entimmespass, utan kärlek.

När vi kom hem med en nyfödd liten Korvasson hade vår trattbeprydda katt både kissat och bajsat i soffan. I nästan alla fall med vanliga katter leder kastrering till att de slutar kissa på möblerna.

Men Ahlgren är ingen vanlig katt så hon började bajsa istället.

Familjen börjar repa sig nu och det är väldigt skönt. Idag försökte vi fixa lite julstämning. Lisa, Korvas och jag var ute och handlade lite julpynt. Vi är inte så mycket för att julpynta, Lisa och jag men Molly har tjatat om hur fint alla andra har det och att vi inte har någonting. Förra året hade vi en mistel som enda julpynt. Den fick hänga fram till sommaren. Någon julgran vägrar vi släpa in men vi har fallit för trycket och skaffat några kulor och lite glitter. Det uppskattades, Fisen blev jätteglad för det lilla och gjorde en fin dekoration i köket. Vi har en liten palm som fick agera julgran. En sann Johan-Palm-fan har en palm och inte en gran att dekorera.

Korvas och jag har tagit ett ordentligt julbad också. Det slog mig att det vore på sin plats eftersom det är uppehåll med babysimmet. Hon får väldigt sällan bada utöver babysimstillfällena. Eller sällan och sällan, hon får aldrig bada utöver babysimstillfällena. Men idag åkte både baljan och ankan fram och det var en härlig stund. Ahlgren var naturligtvis också med, som alltid när det är något med vatten i görningen.

Medan Lisa skrev en jobbansökan bakade Fisen och jag lussebullar. Det smög sig in en liten lusseballe bland bullarna också, den var det Molly som gjorde.

Men det kan ha varit mitt förslag och det vill jag be om ursäkt för.