Igår morse var första morgonen efter att vi återgått till havrevälling som kvällsmål för Korvasson. När vi gick upp var förhoppningarna enorma på att ett fyra dagar långt bajsinferno, i samband med majsvällingen, skulle vara till ända. Det var Lisa som plockade upp henne och bar henne till skötbordet och när blöjan åkte av fann hon att den var torr som snus.

Plötsligt var livet en enda stor fest och vilda kullerbyttor och konfettiregn varvades med segerdanser, glädjerop och ”high fives”.  Åt Korvas dukades en stor frukostbuffé upp, med krabba och mandariner.

Ovanstående beskrivning är inte sann, i den bemärkelsen att det inte ägde rum i verkligheten. Festen och glädjeropen var en inombords upplevelse och Korvas fick havrevälling även till frukost, men jag vet inte hur jag bättre skulle kunna illustrera den glädje och framtidstro vi kände över vårt torra barn.

Imorse var det på ett närmast slentrianmässigt sätt jag lyfte upp Korvas ur spjälsängen, trygg i vetskapen om att vi var tillbaka i rutinerna. Till min fasa var hon blöt på ryggen och den här morgonen var i alla avseenden en repris på de morgnar vi trodde oss ha kommit förbi. Det var inga glädjerop denna morgon, varken utombords eller inombords. Senare slogs jag av insikten att vi nu på mindre än en vecka har bytt Korvas sängkläder oftare än jag bytte mina egna på ett helt år, innan jag träffade Lisa. Ett mellanting mellan mina gamla vanor och Korvassons nya, vore kanske att föredra, men vad ska detta nu betyda?

 Är det tid att börja leta på internet efter en helkroppsblöja? Någon påstod att när tänderna växer ut, kan det här hända. Jag förstår inte hur det skulle kunna hänga ihop, men tänk om det är sant. Man har ju hur många tänder som helst och de växer inte snabbt på Korvasson. Och vad händer när mjölktänderna lossnar och nya kommer upp?

Den enda ljusglimt jag kan se nu är att när det är dags för visdomständerna, så är Korvas så gammal att hon får ta hand om sviterna själv.

Vart man än går med Korvasson (när hon inte skriker) möts man av leenden. Alla blir glada av en glad bebis och det går inte att stirra sig mätt. Ofta ler de vuxna mot varandra och tittar sedan på barnet och sedan på varandra igen och båda tänker: ”Visst är det fantastiskt med ett nytt litet liv”. Och det är det ju, så ett leende är sannerligen på sin plats. Inte alltför sällan, på kaféer och tunnelbanor, händer det dock att ett helt annat slags leende dyker upp. Ett leende som kommer i samband med att någon vuxen först har haft en egen kontakt med ens barn. De har suttit och tittat och lett mot varandra och plötsligt känner den vuxne att den måste titta och le även mot föräldern. Ibland är det äkta och fint men ofta sker det pliktmässigt, som om det skulle krävas tillstånd för att titta på någons bebis. Antingen ställer de någon påtvingad fråga eller också får man, tillsammans med leendet, en blick som betyder: ”Är det okej om jag tittar lite på din bebis? Jag vill henne inget illa alltså, tänkte mest le lite”.

Är jag det minsta ur balans blir jag störd av den här sortens leenden, och ger tillbaka en blick som försöker säga: ”Du får stirra så mycket du vill på min glada bebis, blanda inte in mig bara”. Men det verkar aldrig vara någon som förstår.

Kanske blir de distraherade av mitt stora falska leende.

Jag kunde inte somna inatt och låg och vred mig och blev stressad över att jag inte kunde somna och så blev det ännu svårare. Jag var fast i en klassisk loop, helt enkelt. Tillslut gav jag upp och tänkte att jag skulle förstöra Lisas natt också om jag fortsatte att leva om, så jag gick upp och tog ett varv i lägenheten. Sen gick jag och kollade till Korvasson och kände att det luktade illa i hela rummet och när jag gick fram till sängen låg hon och sov i ett hav av bajs. Det är fjärde natten i rad nu, som det har hänt. Jag fick göra en totalrengöring av både säng och bebis, det var skit ända upp till axlarna.  Men jag tror att vi knäckte gåtan idag. Hon brukar få havrevälling innan hon går och lägger sig, men den tog slut för några dagar sedan och då har hon fått majsvälling istället. Majsvällingen måste vara boven.

Efter förmiddagsvilan åkte Korvas och jag till söder, där vi skulle bli fotograferade för tidningen Barn och föräldrar. De har ett pappareportage i nästa nummer och jag och två andra pappor blev intervjuade. Korvas skötte sig ypperligt i studion och vi bjöd på våra finaste poser. Sedan gick vi och köpte havrevälling och började promenera hemåt. I gamla stan gick vi förbi pappas jobb och gjorde en spontan påhälsning. De är fina ihop Korvasson och pappa och jag tänkte som jag tänker varje gång de träffas, att de borde träffas oftare. Pappa presenterade oss stolt för en massa människor. ”Det här är min son och det där är mitt barnbarn”, sa han. De flesta blev förtjusta över Korvassons närvaro och det komiska var att alla (och det var ganska många) frågade: ”Vad heter han” eller ”och det där måste vara din sonson?”. Korvasson var nämligen klädd i blått.

Och en flicka i blått är en pojke.

Mollys klass håller på att samla in pengar till en klassresa. Från barnen har jag inte märkt något som helst engagemang. När Molly och en kompis pantade burkar, behöll de pengarna själva. Men annat är det med föräldrarna. Det mejlas hit och dit och det görs listor över vilka barn som har samlat in si och så mycket. Och så kommer det mejl som säger att det är osmakligt med sådana listor och mejl som försvarar samma listor, tillsammans med återkommande uppmaningar om att ”pusha” på sina barn att samla in pengar. Det är underhållning på hög nivå att följa denna mejlkorrespondens och detta föräldraengagemang, men någonstans ställer man sig frågan vilka det egentligen är som ska åka på resan? Och är det någon som ska ”pusha” för resan så borde det väl vara den som ska åka på den?

Skollagen säger att man inte får betala annat än mycket små summor till en klasskassa. Det är bra tycker jag, då slipper de föräldrar som egentligen inte har råd känna pressen. Så är det i alla fall tänkt. Men istället gör man allt för att kringgå den här lagen genom att hitta på en massa aktiviteter som ändå går ut på att föräldrarna ska betala. För någon månad sedan ordnades ett disco för klass 5a och inträdesavgiften var, håll i er nu, 150kr!

När ett klassdisco för elvaåringar kostar mer än inträdet på Berns (dyrt ställe i Stockholm), borde varningsklockorna ringa. Jag är säker på att dessa initiativ tas i all välvillighet, av föräldrar som egentligen helst skulle betala för resan rakt av, för att slippa allt jobb. Men det är barnens resa och finns inte engagemanget hos dem, så ska de heller inte få åka tycker jag. En klassresa är ingen rättighet.

Enligt min mening finns det bara ett väsentligt syfte med en klassresa: Att stärka sammanhållningen. Sen kan man fråga sig om en resa har den effekten eller om det bara blir ett tillfälle för de som känner sig utanför att känna sig ännu mer utanför, men det är en annan fråga. Vad som däremot är säkert är att när föräldrarna tvingas betala 150kr i inträde för sitt barns disco, eller att baka kakor och tårtor för att nästa dag köpa tillbaka dem själva, då är det någonting som är sjukt.

Då är måttet så att säga rågat, om man vill hålla sig till bakningstermer.

När Korvas och jag åker buss tittar vi en hel del på varandra. Hon kollar då och då att jag är kvar och jag kollar för att försäkra mig om att hon mår bra och för att jag tycker om att bara titta på henne. Men utöver det tittar vi också på de andra människorna i bussen. Jag smygtittar och hon stirrar ogenerat på vem hon vill. Hon lär sig för livet och det gör hon rätt i. För i min ålder är det inte okej att stirra och hon gör klokt i att ta tillfället i akt att fullkomligt glo hål i huvudet på folk, så länge hon har chansen. Hon studerar dem, en och en, in i minsta detalj. Hon sitter lugnt och stilla och bara stirrar, och ur hennes lilla näsa bildas en bubbla av snor vid varje utandning. Oftast är hon tyst eller gör något långt entonigt läte, men ibland ropar hon åt dem, utan att vika undan blicken. Själv är jag förpassad till att tjuvkika i reflektionerna i fönstret.

En gammal flickvän till mig upplyste mig en gång om att jag hade ett mycket klumpigt knep (som jag själv var omedveten om) när jag tjuvkikade på någon. När det fanns risk för att den jag stirrade på skulle upptäcka mig så vred jag tydligen på huvudet, så att det skulle se ut som om jag tittade bort. Men samtidigt som jag vred på huvudet, höll jag kvar blicken vid mitt offer och fortsatte titta på den i ögonvrån. Det kanske funkar på långt håll men jag misstänker att det, i de allra flesta fall, bara får mig att framstå som en idiot. Korvas har sin ålder att skylla på, men vad har jag för ursäkt? Ingen. Därför tränar jag nu på att få bort det där och försöker få med mig ögonen när jag vänder på huvudet. Istället håller jag mig till reflektionerna och förlitar mig på hörseln, för öronen är det inte lika lätt att läsa av.

Och finns det något som heter öronvrån, så är det i den jag lyssnar.

Korvas har utvecklat en passion för bönor. Det är ännu oklart om det gäller alla sorter, men hon är med säkerhet överförtjust i de svarta. När hon väl hade fått smak för de små skatterna gick hon inte att stoppa. Hon skrek vid matbordet, trots att hon själv redan hade ätit, ända tills en ny böna placerades framför henne. Plötsligt förlorade allt annat runtomkring henne sin mening. Kvar fanns bara hon och bönan. Långsam som en sengångare men med orubblig målmedvetenhet stäckte hon sig efter den svarta bönan. Hon påminde om en robot på en fabrik, som rör sig långsamt men med millimeterprecision, och med ett perfekt pincettgrepp plockade hon upp den och förde den tillbaka. Munnen öppnade hon en lång stund innan den lilla handen var framme. Och så stoppade hon in tumme och pekfinger i det öppna gapet, släppte bönan, tog ut handen, tuggade och svalde. Och inom kort ropade hon högt efter en till.

När jag i förra veckan vaknade med en blåsa på handen, efter att under natten ha bränt mig på elementet, tvistade Lisa och jag om hur man skulle göra med brännblåsan. Hon sa att det var bäst att punktera den, medan jag trodde att det var bättre att behålla den ett tag. Den fick sitta ett par dagar, men såg ful ut och började klia och jag tänkte att jag nog ville punktera den i alla fall. Men då hade Lisa gjort en helomvändning och påstod nu att det var bättre att behålla blåsan, så jag lät den vara kvar ytterligare en dag.

Morgonen därpå kliade det ännu mer och min längtan efter att punktera den hade växt sig ännu starkare. Men nu hade jag alltså Lisas stränga råd emot mig. Jag var på det klara med vad jag gav mig in på, men såg min chans till ett alibi i Korvas. Jag visste att min blåsas likhet med en böna skulle väcka hennes begär. Vid ett obevakat tillfälle fångade jag Korvassons uppmärksamhet och höll fram min hand. Hennes blick gick inte att ta miste på, hon hade sett ”bönan” och hon skulle ha den. Den lilla handen med pincettgreppet lät inte vänta på sig och när inte bönan med en gång lättade från underlaget, nöp hon till och förvandlade blåsan till en blöt fläck.

”Du Lisa, Korvas rev sönder min blåsa”.

I torsdags snöade det när Korvas och jag var på promenad. I sin ljusblå overall under en lika ljusblå filt låg hon inbäddad och liknade en liten eskimå, med vagnen som sin igloo. Vi skulle gå till en ramaffär och hämta en tavla som vi lämnat in för att få glaset utbytt. För ett par veckor sedan fyndade vi två tavlor på auktionskompaniet, men glaset i den ena var sprucket. Hon somnade nästan direkt i vagnen och jag tog långa omvägar i Birkastan för att låta henne sova. För stannar man och går in någonstans vaknar hon direkt, det slår nästan aldrig fel. Efter en knapp timme öppnade jag dörren till ramaffären, varpå Korvasson vaknade.

Lisa var på arbetsförmedlingen för att skriva in sig och uppskattade att det skulle ta cirka tjugo minuter tills det var klart, så vi stämde träff på ett fik på Norrtullsgatan. Vi var först på plats och Korvas fick mat och sedan satte jag henne i en barnstol bredvid mig. Lisa meddelade i ett sms att det var fem personer före henne i kön på arbetsförmedlingen. Som förströelse gav jag Korvas en hopvikt plastpåse som hon med förtjusning började leka med.  Jag hade mitt kaffe och hon sin plastpåse och så satt vi så i tysthet och ingen av oss krävde något mer än den andres sällskap.

När hon tillslut började bli lite rastlös lekte jag med henne och gömde påsen under min hand. Hon sträckte sig så långt hon kunde över bordet och välte bort min hand och fann till sin stora glädje att påsen låg där. Efter många sådana övningar lurade jag henne och lade dit handen utan påse under. Hon upprepade sin rörelse och blev genuint förvånad när inte plastpåsen var där. Korvas pappa var en stor trollkarl som förbluffade sin publik gång på gång. Jag tänkte att i framtiden kommer det att bli svårt att upprätthålla min status som magiker. För det ställer inga större krav på fingerfärdighet, när ens publik utgörs av en bebis.

Efter en timme och tjugo minuter meddelade Lisa att det nu äntligen var hennes tur i kön. Chansen till en fika var nu förbi för hennes del, men vi skulle mötas vid caféet och promenera därifrån tillsammans. I en timme och tjugo minuter hade min bebis suttit nöjd till bords, som den mest perfekta fikakompisen och beundraren av mina tricks. I väntan på att Lisa skulle komma och med vetskapen om att mina dagar som magiker var räknade, tänkte jag att det är lika bra att passa på.

Att trolla skjortan av sitt barn så länge det varar.

Första gången jag lade märke till att barnprogramsfigurerna ”Teletubbies” över huvud taget existerade var 1997, när jag flyttade till London. Jag såg dem på en gigantisk reklamskylt och ryggade tillbaka i förskräckelse vid åsynen av dessa äckliga monster. De gjorde mig rädd och jag tänkte att vore jag yngre skulle jag gråta och skrika och be någon jaga bort de hemska figurerna. Jag kände instinktivt att jag hatade Teletubbies. Deras glada men livlösa ansikten fick mig att tänka på de klassiska rånarmaskerna i clownutförande, med sina frusna, onda och obehagliga leenden. Sedan dess har elva år förflutit, då jag har tänkt väldigt lite på Teletubbies, nästan ingenting faktiskt. Och varför skulle jag det? Nu är jag dock beredd att ompröva min tidigare dom mot figurerna, då Korvasson tycks älska dem helhjärtat.

Korvas och jag fick vara själva ikväll, för Lisa skulle iväg på födelsedagsfirande och Molly hade bestämt sig för att sova över hos en kompis. Hon blev lite grinig när det började närma sig läggdags och jag tänkte att vi testar att kolla in något litet klipp med Teletubbies på youtube före kvällsmålet. Vilken succé! Den griniga lilla bebisen var som bortblåst och istället helt uppslukad av dessa dansande miffon. Det var som om tid och rum upphörde att existera och hon följde med i varenda liten rörelse. Hon satt i mitt knä och andades tungt och de små händerna klämde försiktigt på mina armar. Jag njöt av närheten och tänkte att kan Teletubbies skänka oss sådana här underbara små stunder, så är jag villig att förlåta dem.

Kanske kan jag med tiden till och med lära mig att tycka att de är gulliga.

Korvas hette inte Korvas när hon låg i magen. Hon hette Harry och Harry-Vladimir och Giovanni, bland annat. Vi hade lättare att komma på tjejnamn än killnamn när vi funderade och jag tror att det var därför alla arbetsnamn var killnamn. Så att de fick genomgå en testperiod, så att säga. Giovanni är det viktigt att uttala på rätt sätt, ganska aggressivt ska man betona a:et “GiovÁnni” för att det ska bli rätt. Om man uttalar Giovanni på ett slätstruket sätt kan det lika gärna vara.

Men arbetsnamnen är viktiga. Man etablerar en relation till barnet genom att ge det ett namn. Det spelar ingen roll om namnet är det ”rätta” eller om det är ett namn förknippat med ett annat kön, huvudsaken är att det är ett namn. För var person har ett namn och ger man ett namn åt den ofödde, blir det mer en person istället för en hemlig och anonym varelse.

Även om hennes tilltalsnamn är Korvas så heter hon ju Edith på papperet. Edith Moa Harry. Det känns demokratiskt och fint på något vis. Lisa kom på Edith, Molly kom på Moa och jag kom på Harry, alla fick sina namn representerade.

Edith är efter Edith Piaf och Edith Södergran. En fransk passionerad sångerska och en finlandssvensk poet, inga dåliga referenser det. Vems efternamn hon skulle få fick vi bråka lite om. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket men min linje gick ut på att det bara fanns sex stycken Pernikliski (nu finns det sju) i hela världen och att det var betydligt större risk att det namnet skulle dö ut än Mattisson. Lisa tyckte att min systers barn gott kunde räcka som arvtagare av namnet. Jag kallade henne rasist och använde mig av alla tjuvknep jag kom på, men det argument som fick henne att till slut faktiskt ge sig var att hon ju redan hade ett barn som bar hennes efternamn. Skulle hon vara så girig att hon krävde två namnarvingar i rakt nedstigande led och lämna mig lottlös? Nej, Pernikliski fick det bli. Nu heter Hon: Edith Moa Harry Mattisson Pernikliski.

Namnet Pernikliski har ökat lavinartat de tre senaste åren. Klanen har byggts på med över hundra procent. Annikas (min syster) två barn och Korvasson. Utöver det bytte Ola (Annikas man) Pettersson mot Pernikliski, när de gifte sig. Över en natt gick han från svenne till invandrare. Får se om han ångrar sig om han måste söka jobb någon dag och hans ansökan automatiskt hamnar i högen ”personer med tveksam härkomst”.

Om vi mot förmodan skulle få ett barn till så MÅSTE det också heta Pernikliski eller så måste Korvasson också byta namn till Mattisson. Konstigt och löjligt tycker jag. Myndigheterna kan själva ha en massa idiotier för sig och det är tydligen okej och bara att finna sig i, men när det kommer till att låta familjerna bestämma själva vad deras barn ska heta i efternamn så tar det stopp. Det går sannerligen inte för sig.

Jag tror att det är lättare att ge sitt barn förnamnet “Bajskorv” än det är att vinna en strid mot myndigheterna om vilket efternamn hon ska ha.

Jag har skrivit mina anteckningar på engelska därför att min forskning kan komma att få betydelse internationellt. Det är ingen idé att försöka översätta då jag har använt ett medicinskt språk med många krångliga tekniska termer som är svårbegripliga för en vanlig lekman. Det väsentliga i sammanhanget är att jag i mina studier har fått bekräftat vad jag länge har misstänkt.

Nämligen att Korvassons har mina öron.