Första gången jag lade märke till att barnprogramsfigurerna ”Teletubbies” över huvud taget existerade var 1997, när jag flyttade till London. Jag såg dem på en gigantisk reklamskylt och ryggade tillbaka i förskräckelse vid åsynen av dessa äckliga monster. De gjorde mig rädd och jag tänkte att vore jag yngre skulle jag gråta och skrika och be någon jaga bort de hemska figurerna. Jag kände instinktivt att jag hatade Teletubbies. Deras glada men livlösa ansikten fick mig att tänka på de klassiska rånarmaskerna i clownutförande, med sina frusna, onda och obehagliga leenden. Sedan dess har elva år förflutit, då jag har tänkt väldigt lite på Teletubbies, nästan ingenting faktiskt. Och varför skulle jag det? Nu är jag dock beredd att ompröva min tidigare dom mot figurerna, då Korvasson tycks älska dem helhjärtat.

Korvas och jag fick vara själva ikväll, för Lisa skulle iväg på födelsedagsfirande och Molly hade bestämt sig för att sova över hos en kompis. Hon blev lite grinig när det började närma sig läggdags och jag tänkte att vi testar att kolla in något litet klipp med Teletubbies på youtube före kvällsmålet. Vilken succé! Den griniga lilla bebisen var som bortblåst och istället helt uppslukad av dessa dansande miffon. Det var som om tid och rum upphörde att existera och hon följde med i varenda liten rörelse. Hon satt i mitt knä och andades tungt och de små händerna klämde försiktigt på mina armar. Jag njöt av närheten och tänkte att kan Teletubbies skänka oss sådana här underbara små stunder, så är jag villig att förlåta dem.

Kanske kan jag med tiden till och med lära mig att tycka att de är gulliga.