Precis när jag har satt mig ner för att skriva börjar Korvas låta i bebisradion. Jag reser mig för att gå och kolla men hör att hon bara ligger och babblar lite. Hon är helt nöjd och efter ett par minuter är det tyst och hon har somnat om.

Jag har satt Korvasson i hårdträning. Orubblig är jag där jag står och pekar med hela handen, oberörd av hennes gråt, och manar till fler armhävningar. Hon får ligga mycket på magen nu och det är slutåkt i kärran. Det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Efter kommentarer om gåstolens hämmande inverkan på bebisar var jag tvungen att fördjupa mig lite mer i ämnet. Nu är jag rädd att jag har fördärvat henne för livet.

Som vanligt tvistar de lärde i frågan.  Är gåstolen farlig eller rent av nyttig? De flesta varningar handlar om hur farligt det är att åka ner för trappor med gåkärran, bebisarna kan tydligen ta allvarlig skada av det. Jag gapar och utbrister förvånat: ”VA, ere? Jag som trodde att det var det som var meningen med kärran. Att bebisarna skulle ha någonting att åka ner för trapporna med!?”.

Jag tror naturligtvis på de värsta varningarna. Korvasson har med största sannolikhet, för all framtid, förlorat förmågan att någonsin kunna lära sig gå. Som om inte det vore nog kommer hon även att drabbas av dyslexi. I takt med att hon växer, måste vi skaffa henne större kärror för att hon över huvud taget ska kunna ta sig fram. Folk kommer att hånskratta och spotta efter henne. Och något jobb kommer hon aldrig att finna, såvida hon inte får jobbet som avskräckande exempel, på någon barnavårdscentral.

I sina desperata försök att inte bli totalt utstött kommer hon att söka sig till zigenarna, där hon kan gömma sin kärra under stora, böljande kjolar. Snart kommer hon att inse att även om det resande folket inte har gåstolar, är de i princip lika utstötta i alla fall. Det enda de har är samhörigheten och den kan inte hon dela, då hon varken delar deras blod eller deras sätt att färdas. Nej, livet som en rullande, oäkta zigenare ter sig allt annat än enkelt.

För att inte tala om livet som en rullande, oäkta zigenare som inte kan stava.