När man en gång har lyft på locket till döden är det svårt att lägga på det igen. Och min mamma är ju liksom död hela tiden, så det är ett ständigt aktuellt ämne, och ett mer beständigt ämne än livet faktiskt om man tänker på det. En gång död, alltid död, medan livet skulle kunna beskrivas som en transportsträcka mot döden. Eller som en lärorik resa på vägen mot ljuset i tunneln, om man är lagd åt det hållet. Jag är nog mer transportsträcketypen, vilket inte motsäger att jag helst är med om en lång och händelserik transportsträcka. Det är klart att om man ser bortom individen och till alla människors samlade levnadsår så är livet mer beständigt än döden, eftersom det föds nya människor hela tiden. Men när planeten har blivit för varm och brunnit upp så kommer döden att besegra livet med hästlängder, oavsett hur man räknar, den saken är klar.Tänk om fler människor skulle sträva efter evig död istället för evigt liv, då skulle det bli vinst varje gång. En annan sak som är säker är att om man vill läsa Korvasbloggen så får man nog vackert finna sig i att det kommer att snackas en del om Korvassons döda farmor.

Men detta inlägg är ingen snyftare minsann, utan ett glädjens och tacksamhetens inlägg. För även om Korvassons farmor har satt sin sista potatis, och det i sig är förjävligt, så innebär det på intet vis att hon inte har någon farmor. Nej, det är nämligen så att min moster har blivit hennes farmor. Korvas har fått det angenäma privilegiet att byta sin ”farsmoster” eller ”farmorssyster” (ni ser, det finns inte ens något bra namn) mot en farmor och det är inget dåligt byte det. Det är ett riktig kanonbyte och hon är en kanonfarmor! Vi träffas ofta och går på långa promenader och tittar på utställningar och fikar och äter lunch och hittar på både det ena och det andra. Och det är vi väldigt lyckliga för, både Korvasson och jag.

Farmor är död! Länge lever farmor!

Precis när jag har satt mig ner för att skriva börjar Korvas låta i bebisradion. Jag reser mig för att gå och kolla men hör att hon bara ligger och babblar lite. Hon är helt nöjd och efter ett par minuter är det tyst och hon har somnat om.

Jag har satt Korvasson i hårdträning. Orubblig är jag där jag står och pekar med hela handen, oberörd av hennes gråt, och manar till fler armhävningar. Hon får ligga mycket på magen nu och det är slutåkt i kärran. Det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Efter kommentarer om gåstolens hämmande inverkan på bebisar var jag tvungen att fördjupa mig lite mer i ämnet. Nu är jag rädd att jag har fördärvat henne för livet.

Som vanligt tvistar de lärde i frågan.  Är gåstolen farlig eller rent av nyttig? De flesta varningar handlar om hur farligt det är att åka ner för trappor med gåkärran, bebisarna kan tydligen ta allvarlig skada av det. Jag gapar och utbrister förvånat: ”VA, ere? Jag som trodde att det var det som var meningen med kärran. Att bebisarna skulle ha någonting att åka ner för trapporna med!?”.

Jag tror naturligtvis på de värsta varningarna. Korvasson har med största sannolikhet, för all framtid, förlorat förmågan att någonsin kunna lära sig gå. Som om inte det vore nog kommer hon även att drabbas av dyslexi. I takt med att hon växer, måste vi skaffa henne större kärror för att hon över huvud taget ska kunna ta sig fram. Folk kommer att hånskratta och spotta efter henne. Och något jobb kommer hon aldrig att finna, såvida hon inte får jobbet som avskräckande exempel, på någon barnavårdscentral.

I sina desperata försök att inte bli totalt utstött kommer hon att söka sig till zigenarna, där hon kan gömma sin kärra under stora, böljande kjolar. Snart kommer hon att inse att även om det resande folket inte har gåstolar, är de i princip lika utstötta i alla fall. Det enda de har är samhörigheten och den kan inte hon dela, då hon varken delar deras blod eller deras sätt att färdas. Nej, livet som en rullande, oäkta zigenare ter sig allt annat än enkelt.

För att inte tala om livet som en rullande, oäkta zigenare som inte kan stava.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.