De första dagarna i Korvas liv lät jag ingen annan byta blöja på henne. Jag lade en stolthet i att jag var den enda människan i världen som visste hur det var att byta blöja på Korvasson. Ingen kunde slå mig på fingrarna på det området, inte ens Lisa. Dessutom var jag ivrig att sätta igång med att faktiskt göra någonting. Det kan låta banalt, men det kändes skitviktigt. Lisa hade ju haft en otroligt viktig uppgift i nio månader och jag hade gått vid hennes sida som nån sorts jävla sidekick. En pajas. Visserligen en pajas som försökte göra vad han kunde för att underlätta saker, men i ärlighetens namn är det ju inte så mycket man kan göra. Man skulle kunna säga ”det gör ingenting” när hon är ledsen över att hon inte kommer i sina kläder och känner sig klumpig. Men vadå ”det gör ingenting”, vilken jävla skymf! Jag skulle bli skitupprörd om min kropp förändrades så brutalt på så kort tid. Annars är det ju mest praktiska saker och utomkroppsliga fysiska bördor man kan hjälpa till med. Men när det kommer till bärandet av själva barnet, med alla medföljande hormonsvängningar, är hon helt ensam. Jag kände mig i och för sig också utanför och ensam i min roll som pajas och frustrerad över hur lite jag kunde göra, och avundsjuk över en närhet till barnet som inte jag kunde uppleva.

Men när Korvasson väl var ute var det andra bullar. Lisa fick vara chef över maten och jag över blöjbytena. Vid skötbordet upptäckte jag en helt ny sorts stress som gick rätt in i skelettet. Lilla Korvas skrek ibland så att jag svettades och trodde att jag skulle svimma. Men är man chef får man stå ut med lite blåsväder och jag härdades ganska snabbt. Senare när vi kom hem och hon skulle äta på nätterna, gick jag upp och hämtade henne och gav henne till Lisa för att sedan somna om en stund och när hon hade ätit klart bytte jag blöja på henne.

Efter några månader slutade hon att vakna och vilja äta på natten. Vissa hävdar att man ska väcka dem då och mata dem, men det tror jag inte ett skit på. I alla fall inte om de äter bra på dagarna och går upp som de ska. Om någon skulle väcka mig mitt i natten, när jag sov som skönast, och påstå att det var dags att äta, skulle jag nog klippa till den mitt på nosen.

Och då är jag inte särskilt våldsam av mig.