När Korvas skulle äta sin lunch idag satt hon och stånkade och stönade som hon brukar göra när hon ska bajsa, men hon stånkade mer och oftare än vanligt och när jag gick upp för att byta på henne var det inte bajs i blöjan utan slemblandat blod, inte helt olikt jordgubbssylt. Jag ropade på Lisa för att jag ville att hon också skulle titta och vi kom fram till att vi måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag fick tårar i ögonen av bara tanken på att någonting hade hänt henne och efter att jag pratat med kvinnan på sjukvårdsupplysningen, som sa att vi skulle åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med en gång, började jag gråta igen, när jag berättade det för Lisa.

Korvas och jag tog taxi till akuten, men vi bor ganska nära och med väntetid och trixande med bilbarnstol tog det längre tid med taxin, än de femton minuter det hade tagit att gå. När vi hoppade av önskade vi varandra en bra dag. ”Ja, solen skiner och det är vår i luften, det kan inte bli mycket bättre”, sade taxichauffören. ”Ja, det skulle vara minus akuten då”, sade jag. Utanför entrén låg en enorm spya, som låg kvar ända till kvällen och som gradvis fylldes med skoavtryck i olika stolekar och hjulspår från barnvagnar.

När vi hade suttit i väntrummet i över en timme gick jag och frågade om man kunde få en indikation på hur lång tid det kunde ta, så att jag visste om jag hann värma Korvassons mat. Då var det bara två patienter före oss, så det borde inte ta alltför lång tid, sade sköterskan i receptionen. När det hade gått två timmar och Lisa hade anslutit och tre patienter hade ropats in, frågade jag igen och fick till svar att det inte borde ta så lång tid, därför att nu var det bara två patienter före oss i kön.  Efter drygt tre timmar fick vi ett rum, där vi satt och väntade i ytterligare en timme. Vid det här laget var Korvasson ganska trött och grinig och vi började få känslan av att hennes tillstånd inte kunde vara allför kritiskt, eftersom så många andra fick gå före.

Till slut fick vi äntligen hjälp. Korvas fick lavemang och blev helt förtvivlad när de stack in sprutan i stjärten på henne och jag kände mig som en förrädare, när jag med full kraft böjde bak hennes ben, för att det över huvud taget skull gå. Efter dryga sex timmar på akuten fick vi veta att det kunde vara förstoppning eller någon irritation i tarmen och att vi skulle komma tillbaka för röntgen om någon dag, om det fortsatte att blöda. Sedan fick vi gå hem.

Vi promenerade hem, lättade i sinnet, men trötta efter en heldag på sjukhuset.

De första dagarna i Korvas liv lät jag ingen annan byta blöja på henne. Jag lade en stolthet i att jag var den enda människan i världen som visste hur det var att byta blöja på Korvasson. Ingen kunde slå mig på fingrarna på det området, inte ens Lisa. Dessutom var jag ivrig att sätta igång med att faktiskt göra någonting. Det kan låta banalt, men det kändes skitviktigt. Lisa hade ju haft en otroligt viktig uppgift i nio månader och jag hade gått vid hennes sida som nån sorts jävla sidekick. En pajas. Visserligen en pajas som försökte göra vad han kunde för att underlätta saker, men i ärlighetens namn är det ju inte så mycket man kan göra. Man skulle kunna säga ”det gör ingenting” när hon är ledsen över att hon inte kommer i sina kläder och känner sig klumpig. Men vadå ”det gör ingenting”, vilken jävla skymf! Jag skulle bli skitupprörd om min kropp förändrades så brutalt på så kort tid. Annars är det ju mest praktiska saker och utomkroppsliga fysiska bördor man kan hjälpa till med. Men när det kommer till bärandet av själva barnet, med alla medföljande hormonsvängningar, är hon helt ensam. Jag kände mig i och för sig också utanför och ensam i min roll som pajas och frustrerad över hur lite jag kunde göra, och avundsjuk över en närhet till barnet som inte jag kunde uppleva.

Men när Korvasson väl var ute var det andra bullar. Lisa fick vara chef över maten och jag över blöjbytena. Vid skötbordet upptäckte jag en helt ny sorts stress som gick rätt in i skelettet. Lilla Korvas skrek ibland så att jag svettades och trodde att jag skulle svimma. Men är man chef får man stå ut med lite blåsväder och jag härdades ganska snabbt. Senare när vi kom hem och hon skulle äta på nätterna, gick jag upp och hämtade henne och gav henne till Lisa för att sedan somna om en stund och när hon hade ätit klart bytte jag blöja på henne.

Efter några månader slutade hon att vakna och vilja äta på natten. Vissa hävdar att man ska väcka dem då och mata dem, men det tror jag inte ett skit på. I alla fall inte om de äter bra på dagarna och går upp som de ska. Om någon skulle väcka mig mitt i natten, när jag sov som skönast, och påstå att det var dags att äta, skulle jag nog klippa till den mitt på nosen.

Och då är jag inte särskilt våldsam av mig.