Statistiken är viktig. När Korvas får sina ad-droppar och när katten får sin mat skriver jag upp det i kalendern, bland annat för att det inte blir någon dubbeldosering. Statistiken i bloggen är också viktig och jag har lovat mig själv att jag måste göra ett inlägg varje dag. Nu är det inte många minuter kvar på det här dygnet och jag var ute och svirade igår och har varit seg och bakis idag, så det har inte hunnit bli något inlägg. Alltså tvingas jag skriva det här närmast fuskartade inlägget för att behålla ordningen. 

Och för att jag är en störd individ som inte kan ha ett tomt datum i protokollet.

Vi såg på Hulken idag. Igår också faktiskt, vi hade hyrt den på dvd och så visade det sig att en äldre version gick på tv idag. Lisa, Molly och jag kollade på den och så kunde vi jämföra de två olika hulkarna med varandra. Jag hade drömmar om att vara Hulken när jag var liten. Lyckligtvis har jag andra förebilder nu, men den stora, starka, gröna, arga mannen lockade mig då. När jag var liten gick Hulken som tv-serie, men då var det en stor bodybuilder som fick spela honom. I de moderna filmerna är han animerad och så otroligt mycket större att han skulle göra slarvsylta av 80-tals-versionen.

Det ska bli oerhört spännande att se vad Korvas kommer att ha för drömmar och vem hon skulle vilja vara som. Kommer hon dragandes med att vilja bli prinsessa eller något i den stilen måste jag genast avstyra det och tillverka henne en alldeles egen Hulkenkostym. Jag har gjort det förr, även om det var länge sedan. Musöronen, som jag inte riktigt begriper mig på idag, kommer jag nog att ta bort på Korvassons klädsel. Hon kanske får någon annan personlig touch på sin.

För ett år sedan ungefär var Lisa och jag på barnkalas för en kompis dotter. Det var maskerad och alla dagiskompisarna var där. Dagiset är ett så kallat genusdagis, men alla killarna var drakar eller robotar och alla tjejer prinsessor. Födelsedagsbarnet var undantaget, hon var också drake. Vem vill egentligen vara prinsessa? Det är ju så omodernt och ute, precis som hela monarkin. Och prinsessorna gör ju ingenting vettigt. De är bara ute och festar och åker lyxbåt för skattepengar.

Hulken kan i alla fall mosa saker. Prinsessorna kan inte göra ett skit.

Pappa hade en grå kofta när jag var liten. Den var som en del av honom, likt en yttre hud och jag kan tydligt minnas känslan av att sitta i hans knä och omslutas av den, som ett stort täcke av trygghet. Det är en kofta som framkallar minnen från en lycklig tid av barndomen, före bråk och skilsmässa och före ensamma tonår. Den ger en känsla av att vara hemma, i ett hemma som jag tyckte om. Han hade även ett par mjukisbyxor av märket ”Fila” som han alltid gick omkring i. Det var ett par fina och relativt exklusiva träningsbyxor från början, men tidens tand och ett missöde i tvättningen gjorde dem till en ganska sorglig syn för alla utom för mig (och eventuellt min syster). Men slitaget och den grisskära färgen till trots fick de ändå leva kvar i många år. Nu är de dessvärre sedan länge bortkastade, men koftan finns kvar än idag. Koftan finns kvar och nu passar den mig, jag har vuxit i min pappas kofta. För några år sedan skulle han göra sig av med den, då den var i ett ganska skamfilat skick efter trettio års användning, men först frågade han mig om jag ville ha den och självklart ville jag det.

Harry Potter har sin osynlighetsmantel och jag har min pappas kofta. Den gör mig inte osynlig men den tar mig tillbaka i tiden till trygga år och i den kan jag vara riktigt liten. Jag har aldrig tvättat den och den luktar nog fortfarande mer pappa än den luktar mig. Om den hade varit i skick att klara trettio år till hade jag använt den varje dag, men nu vågar jag endast ha den på mig ibland.

Igår hade Lisa ett paket att hämta på vårt lokala utlämningsställe. Hon var lite hemlighetsfull och jag fick inte följa med in. Paketet var en present till mig och den innehöll en jättefin kofta i lammull. Den är varm och skön och går ner en bit över låren och har två stora fickor. Lisa känner ju till den grå koftans betydelse för mig och tyckte att Korvasson förtjänar en pappa med en egen kofta. Som en yttre hud ska jag alltid ha den på mig, så att den blir som en del av mig. När Korvas flyttar hemifrån ska hon få den med sig och jag hoppas innerligt att den förknippas med kärlek. Jag vill att koftan ska vara som en tidsmaskin som hon då och då kryper in i och reser tillbaka till en lycklig barndom. Som en portabel faderlig omfamning.

Som ett stort täcke av trygghet.

”The night time is the right time…” sjunger Bob Dylan i Låten ”To be alone with you” och jag måste hålla med honom, natten är min rätta tid. På dagen har jag ofta svårt att fokusera och koncentrera mig (om jag inte av någon anledning måste), men på natten infinner sig en stillhet och ett lugn som råder bot på koncentrationssvårigheterna. Även när jag är trött på dagen så händer det något vid tio – elvatiden och jag känner mig mer vaken och kreativ än någonsin. Jag tycker om känslan av att vara uppe när alla andra sover. Förmodligen därför att det är ”meningen” att man ska sova på natten och jag tycker om att råda över min egen tid. På samma sätt kan jag känna tillfredställelse över att vara ledig när de flesta andra jobbar, att befinna mig utanför normen. Att sitta ensam och läsa på ett kafé en onsdagsförmiddag ger en enorm tillfredställelse.

”…to be with the one you love” fortsätter sedan Bob dylan, medan jag låter den jag älskar ligga ensam i sängen då jag själv sitter uppe och skriver. När jag kryper ner i sängen och vill hålla om henne tar hon ofta bort mina händer. De känns kalla under täcket, mot en varm sovande kropp. För någon dag sedan var Lisa ute och kom hem vid halv fyra, då jag låg och sov. Jag sov dåligt och hade själv lagt mig sent, som vanligt. Jag har vaga minnen av hur Lisa tyst smög in i rummet och lade sig bredvid mig, på insidan av sängen. På utsidan sover den som ska gå upp med Korvas på morgonen. Hon lade sin arm runt mig och sin iskalla hand mot min hud. Det här var en hand som inte bara upplevdes kall, utan en hand som nyss varit ute i vinterkylan, och jag mumlade irriterat och slog bort den häftigt, då det kändes som ett slag mot magen.

Jag sov skitdåligt och det gjorde även Korvasson och efter att ha ”napp-snoozat” med henne i en halvtimme insåg jag att hon inte skulle somna om och gick upp med henne, en timme tidigare än vanligt. Trött efter fyra timmars riktigt dålig sömn satte jag och den lika trötta Korvas igång med morgonbestyren. När jag med ihålig blick tittade ut genom fönstret såg jag att någon hade trampat in ett stort hjärta i snön, ute på gården. Inuti hjärtat stod det ”daniel”. Jag ville spola tillbaka tiden några timmar så att jag med ömhet hade kunnat ta emot Lisas omfamning och säga att jag älskar henne, innan jag somnade om.

För kalla händer får den som om natten, i minusgrader, trampar in kärleksbudskap och de förtjänar att mötas av värme.

När jag var liten brukade mamma natta mig med en liten ceremoni som vi kallade ”panna tinning”. Hon uttalade namnet på ansiktets alla delar i den ordning hon smekte med fingret över dem. Det började alltid med panna och sedan tinning, det var så den fick sin benämning. Efter överläpp och underläpp kom tänder och då skulle jag blotta mina tänder så att hon kunde knacka på dem med nageln, varpå vi nästan alltid började skratta. Sedan slutade det med ”öra och örsnibb och öra och örsnibb” och vid det laget hade jag hunnit bli riktigt dåsig. Idag, den sjunde januari, skulle mamma ha fyllt femtioåtta men kräftan tog henne för snart tio år sedan.

Det tog drygt två år och började med en knöl i bröstet. Först trodde läkarna att det skulle räcka med att bara ta bort en liten bit, och mamma var så lättad över att hon skulle få behålla bröstet. Men efter ett halvår fick de ta bort hela, följt av det andra. Sedan spred det sig till huden runtomkring, där ena bröstet hade suttit, och de fick skära loss en stor bit av ryggen för att lägga på dess plats. Och så hände samma sak på andra sidan, fast denna gång över en så stor yta att läkarna först trodde att en operation skulle vara omöjlig. Men den genomfördes och en ännu större del av hennes rygg skars loss för att läggas dit. När den femte och sista operationen var klar såg hon ut som ett lapptäcke och hade mer rygg på bröstet och magen än på ryggen. Efter varje operation hoppades jag, så intensivt att jag nästan trodde på det, att hon skulle klara sig. Jag lurade mig själv till att tro att varje operation var den sista. Först när de scannade hennes hjärna och fann femtio tumörer, slutade jag hoppas.

Det är så märkligt hur man upplever tiden. Korvas har levt i lite drygt åtta månader, men det känns som en evighet. De tio år som har gått sedan mamma dog har bara rusat förbi. Men när man har delat blodomlopp med en person som också under en tid har varit hela ens universum, eller i alla fall halva, är det inte så konstigt, för i universum är tio år ingenting. Man tillåts ett sorgeår men i själva verket tar det ett helt liv att bearbeta. Ett liv utan universum.

Men man måste gå vidare, heter det och vardagen rullar på. Så man syr igen sina sår, men med så få stygn att de får svårt att läka. Då och då släpper ett stygn. Det kan vara ett foto, ett barndomsminne eller en doft som orsakar det och så gör det ont igen. När Korvas föddes sprack såren upp helt och låg vidöppna, lika färska som för tio år sedan. Bara några timmar efter förlossningen låg jag med min dotter på magen och grät i floder. Av lycka över mitt barn och av sorg över att mamma aldrig kommer att få träffa henne. Mamma pratade så ofta om barnbarn och om hur mycket hon såg fram emot att bli mormor och farmor och jag vet att hon hade varit fantastisk. Jag kan inte riktigt acceptera att jag aldrig kommer att få räcka över min knubbiga lilla bebis till henne och säga: ”Titta mamma, är hon inte helt underbar!?”.

När ingen ser, händer det att jag gör ”panna tinning” på Korvas. Ibland somnar hon och andas lugnt, tätt intill sin pappas blöta kind.

Grattis mamma, jag saknar dig.

Precis när jag har satt mig ner för att skriva börjar Korvas låta i bebisradion. Jag reser mig för att gå och kolla men hör att hon bara ligger och babblar lite. Hon är helt nöjd och efter ett par minuter är det tyst och hon har somnat om.

Jag har satt Korvasson i hårdträning. Orubblig är jag där jag står och pekar med hela handen, oberörd av hennes gråt, och manar till fler armhävningar. Hon får ligga mycket på magen nu och det är slutåkt i kärran. Det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Efter kommentarer om gåstolens hämmande inverkan på bebisar var jag tvungen att fördjupa mig lite mer i ämnet. Nu är jag rädd att jag har fördärvat henne för livet.

Som vanligt tvistar de lärde i frågan.  Är gåstolen farlig eller rent av nyttig? De flesta varningar handlar om hur farligt det är att åka ner för trappor med gåkärran, bebisarna kan tydligen ta allvarlig skada av det. Jag gapar och utbrister förvånat: ”VA, ere? Jag som trodde att det var det som var meningen med kärran. Att bebisarna skulle ha någonting att åka ner för trapporna med!?”.

Jag tror naturligtvis på de värsta varningarna. Korvasson har med största sannolikhet, för all framtid, förlorat förmågan att någonsin kunna lära sig gå. Som om inte det vore nog kommer hon även att drabbas av dyslexi. I takt med att hon växer, måste vi skaffa henne större kärror för att hon över huvud taget ska kunna ta sig fram. Folk kommer att hånskratta och spotta efter henne. Och något jobb kommer hon aldrig att finna, såvida hon inte får jobbet som avskräckande exempel, på någon barnavårdscentral.

I sina desperata försök att inte bli totalt utstött kommer hon att söka sig till zigenarna, där hon kan gömma sin kärra under stora, böljande kjolar. Snart kommer hon att inse att även om det resande folket inte har gåstolar, är de i princip lika utstötta i alla fall. Det enda de har är samhörigheten och den kan inte hon dela, då hon varken delar deras blod eller deras sätt att färdas. Nej, livet som en rullande, oäkta zigenare ter sig allt annat än enkelt.

För att inte tala om livet som en rullande, oäkta zigenare som inte kan stava.

Klockan var ett på eftermiddagen när jag vaknade! Jag hade sprängande huvudvärk och var på skitdåligt humör. Jag är verkligen inte i form nu har jag förstått. Lisa hade sagt att hon skulle gå upp med Korvas idag och att jag kunde sova, men klockan ett är fan inte okej. Mitt humör blev om möjligt ännu sämre när jag såg att det var strålande väder ute och insåg att jag hade missat större delen av den fina dagen. Solen är ju bara uppe och vänder, så det gäller att passa på. Lisa var på jättebra humör och hade gjort frukost till mig när jag kom upp. När man är på riktigt dåligt humör är det nästan värre när någon annan är glad och snäll, det blir så tydligt då hur oskön man själv är.

Efter ett par timmar försökte jag läsa samtidigt som Korvas skulle vila, men det gick åt helvete och Korvas, som fortfarande är väldigt snorig, skrek som en galning. För att bespara resten av familjen Korvassons skrik men kanske i ännu högre grad mitt dåliga humör, drog jag på henne overallen och gick ut. Hon skrek även i vagnen och efter ett par hundra meter fick jag stanna. I en otroligt jobbig ställning med kutande rygg stod jag och klappade Korvas på kinden samtidigt som jag gungade vagnen och efter tre minuter sov hon som en stock. Det var kallt och jag frös lite men tyckte samtidigt att det var ganska skönt. Man kan lätt hamna i en ond spiral i sitt taskiga humör och behöver någonting som rycker en därifrån. Det kändes som att kylan gav just den effekten, som en örfil ungefär.

Det bildades små istappar i mustaschen och skägget och jag var tvungen att le lite åt situationen. Det är svårt att ta sin sura uppsyn på allvar när man har is i skägget. Lyckligtvis gav vagnen tillräckligt med skydd för att inte Korvassons snorränder också skulle frysa till is. Min moster har tipsat mig om en fin öppen gård som ska finnas i anslutning till Birger Jarlsgatan och eftersom Korvas och jag är på jakt efter oupptäckta platser styrde vi vår kosa dit. Gården var verkligen fin och det visade sig att jag mycket riktigt aldrig hade varit där. När jag skulle dokumentera den nya platsen med min kamera, upptäckte jag att den inte var med. Jag brukar alltid ha med mig kameran. Den delar plats med mina nycklar och tillsammans har de skavt ett stort hål i jackfickan så att man måste gräva fram dem ur fodret. Men just idag var den alltså inte med, hur djupt man än grävde. Det retliga i kråksången är att man inte kan komplettera med bilden i efterhand. För när man kommer tillbaka med kameran är platsen inte längre oupptäckt och då räknas det inte.

På vägen hem gick jag och tänkte på min blogg och hur den har blivet både mitt kall och min förbannelse. De senaste dagarna har jag inte varit särkilt sugen på att skriva något över huvud taget, men jag vet att om jag inte regelbundet skriver, kommer den att gå en säker död till mötes. Det vill jag verkligen inte, det händer bra saker med mig när jag skriver varje dag. Utöver själva dokumentationen har det en massa bieffekter som är positiva. När jag började med bloggen vaknade sidor hos mig som varit slumrande en tid, sidor jag tycker om. Men jag behöver press på mig för att göra saker. Jag har aldrig missat en deadline, men när jag får stå för mina egna deadlines rinner projekten ofta ut i sanden. I fallet med bloggen är pressen självpålagd, men det får samma effekt. Eftersom det finns folk som läser den känner jag en viss pliktkänsla, som nog är nödvändig för att jag ska fortsätta. De senaste dagarna har dock procentandelen glädje bytt plats med procentandelen plikt. Det har varit cirka femton procent glädje och åttiofem procent plikt och det har känts trögt att skriva.

Vissa dagar kan man skriva vad som helst om ingenting, medan man andra dagar har svårt att skriva någonting alls om vad som helst. Men det är viktigt med kontinuitet och även en dålig reflektion är en reflektion. Jag tror att summan av alla tankar är konstant och om man inte leder dem i någon vettig riktning kan de göra mer skada än nytta. De kan studsa omkring fritt inne i ens huvud och ställa till med en jävla oreda. Organiserar man dem lite eller lägger dem på ett papper kan man lämna plats för nya, förhoppningsvis bättre. Så kan jag känna när jag läser en dålig bok, att även om den är dålig så ger den mig någonting att reflektera mot och har följaktligen skapat någon sorts struktur.

Jag minns hur min gamla teckningslärare sa att när det går bra med teckningen så skördar man frukten av den tid då det gått dåligt. Trots att det känns oerhört trögt så lär man sig väldigt mycket under den kämpiga tiden. Det är alltså bra när det går dåligt.

Den slutliga knuffen som fick mig att bli på gott humör var när jag kom hem och läste flera fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag blev både glad och smickrad och de fick mig att känna mig som Karl Bertil Jonssons grymma fader Tyko, vars hjärta veknade mer och mer ju fler personer han träffade som hyllade hans sons goda gärning.

Och jag rymde både Karl Bertil och hans far i samma kropp.

Korvas har åkt på en förkylning och det rinner ur både näsa och ögon. Hon kan bli helt blöt i ansiktet av tårar och snor, men är på ganska gott humör ändå, bara lite extra klängig och trött.

I Lisas och min kalender gapar bladen tomma. Inte ett jobb så långt ögat kan nå och som det är nu har jag bara en enda sak (inte inkomstbringande) inbokad i hela mitt liv. Framtiden ligger öppen, som vanligt. För mig är den här situationen ganska bekant och har jag pengar så att jag klarar mig ett litet tag, finner jag den ofta mer tjusande än skrämmande. För Lisa är det värre, hon mår inte bra av att inte veta vad hon ska göra, att inte ha ett jobb. För henne är situationen ny och hon har varit märkbart nedstämd en tid nu. I luften i vårt hem vilar tristess och deppighet. Själv känner jag mig som att jag spelar huvudrollen i filmen ”Mannen med världens tråkigaste liv”. Jag tar med mig Korvas på promenader i vinterkylan mest för att göra någonting över huvud taget. Som om förruttnelseprocessen av min person tar en paus om jag går ut ett slag. Men det är januari nu så allt är lugnt, i januari är blanka blad och självförakt vardagsmat.

Mer upprörande är att Korvasson tycks vara en inkompetent bebis. Vi kollade på någon internetsida om barns utveckling och hur de låg till vid åtta månaders ålder. Där hade mitt barn sannerligen inte många rätt. Om Jan Björklund får fortsätta bestämma blir det betygsättning även för bebisar inom kort och då kommer Korvasson att komma hemkrypandes (om hon nu kunde krypa, det är en av bristerna) med IG på både det ena och det andra. Utöver sina äventyr i gåkärran har Korvas inte alls kopplat att benen har någonting med förflyttning att göra. Åttamånaders bebisar ska tydligen både kunna krypa och häva sig upp själva och ställa sig på benen. Korvassons ben är som spagetti om man försöker ställa henne upp. Vidare stod det att åttamånaders bebisar kan ha ”trick” för sig, som att kasta slängkyssar till folk. Korvas är ljusår från att kasta slängkyssar åt någons håll.

Men på den punkten är jag glad om hon är lite bakom, för tanken är rent motbjudande.

Det borde vara maj eller juni som kommer efter december. Man borde få vakna med sina nya löften och sitt hopp om ett ljust och fint år, i ett rum fyllt av solsken till ljudet av fågelkvitter. Till doften av knoppande träd som tränger in genom fönsterspringorna och till känslan av att ”nu jävlar, nu smäller det. I år finns inget mörker och inga bekymmer”. Istället möts man, årets första morgon, efter firande och tjoande och hopp om en ljusare tid, av januari. Ett tomrum likt ett stort svart hål, med löften om kyla och mörker och man inser att man dagen innan nästan lyckades lura sig själv, under klirrande champagneskålar och glädjerop, att vintern led mot sitt slut. Istället väntar en kvartalslång baksmälla som bär krav och inte hopp i sitt sköte, och inte ens halva slaget mot mörkret är vunnet.

Ett tunt snötäcke har lagt sig över gården och någon har omsorgsfullt trampat upp ett fint snirkligt mönster i snön. Först vill jag tro att det är spåret av ett barn, men de stora skoavtrycken vittnar om att det har gjorts av en vuxen. Ja, så måste det vara. En gammal man har vaknat långt före alla andra, med en sprittande känsla av liv i kroppen, en känsla han inte vet vad han ska göra med. Men så förstår han plötsligt vad han behöver göra, han måste gå ut och lämna ett avtryck i snön. Han vet inte hur många vintrar han har kvar och luften är förvisso kall men frisk och skön att andas och solen sprider ett vackert sken över gården. Han vill skänka en hälsning till alla sovande. Något fint att vakna till. Så måste det vara, spåret kan inte ha gjorts av någon annan.

Och jag måste genast ta reda på i vilken port han bor, säga tack och ge honom en stor kram.

Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.