Just nu värker det i hela kroppen och jag har precis kommit hem, efter att ha jobbat hela dagen och halva natten. Suttit på knä och sågat har jag gjort, inför den nya utställningen ”Polyglottolalia” på Tensta konsthall som har vernissage imorgon, eller idag egentligen. Jag måste bara sova nu känner jag.

Vid sådana här tillfällen blir jag alltid väldigt sugen på att plocka upp Korvasson och kramas lite med henne innan jag går och lägger mig, men så kan man ju inte göra. Man väcker inte den bebis som sover, bara sådär för sitt eget höga nöjes skull. Ska man väcka en bebis mitt i natten så ska man ha en riktigt god anledning.

Om jag till äventyrs skulle få lite tid över imorgon på dagen så ska jag försöka klämma in ett riktigt inlägg. Det vore bra, för den här skiten kan man ju knappast stå för.

Och då kan jag ända stå för väldigt mycket skit.

Korvas och jag fick bara tillfälle att hänga på förmiddagen idag, för sedan skulle jag iväg och jobba. Dagen började dåligt med grinigt morgonhumör, men vände efter babysimmet. Det kan verka som om vi babysimmar mest hela tiden, som om vi vore mer i vattnet än på land, snudd på. Så är det inte, vi är på det hela taget mycket oftare på land än i vattnet. Det gäller för både Korvasson och mig. Men vi har av olika anledningar missat de flesta ordinarie tiderna och har därför tvingats köra ett intensivt återbadningsprogram för att komma i fas. Det blir ett bad till nu på lördag och sedan är vi tillbaka, inför avslutningen nästa vecka. Det känns bra att Korvas får bada så mycket som möjligt och det känns oerhört bra att vi genom återbadsmöjligheten har sluppit betala fjortonhundra för ett enda bad. Jag misstänker att även en familj med riktigt hög inkomst skulle höja på ögonbrynen över den summan, för att få bada i en halvtimme. Om de hade haft någon sorts framstegsbaserad tariff på babysimmet, så hade vi nog kommit riktigt lindrigt undan. ”Titta själva”, hade jag sagt ”hon kan ju inte ens sparka med benen. Jag betalar tvåhundra och inte ett öre till! Kalla det här för babysim, jo jag tackar. Visa mig en enda bebis som kan simma så hostar jag upp de resterande tolvhundra”.

Man säger ju att en bild säger mer än tusen ord. I mitt inlägg ”hemkomsten” häromdagen så försökte jag beskriva en ny grimas som Korvas har lagt sig till med. Jag använde visserligen inte tusen ord i mitt försök, men jag är beredd att hålla med om att bilden i alla fall säger mer än de tjugonio, jag använde.

Det slår mig att man säger att en blick också säger mer än tusen ord. Vad gäller för en bild med en blick?

Är den värd tvåtusen?

Jag har sett dem på bussen och på andra platser och tänkt: ”Fan, vilken jobbig unge!”  Idag hade jag ett eget exemplar i hemmet. Korvas hade en riktigt dålig dag och det var sannerligen inte mycket som föll henne i smaken. Var hon så mycket som en millimeter från kroppen på mig, blev hon hysterisk. På återbadet på babysimmet tyckte hon att samma övningar som hon fylld av glädje utförde igår var outhärdliga. Hon satt och skrek och viftade yvigt med armarna under middagen och gång på gång slängde hon ner den bit knäckebröd jag gett henne på golvet. Och varje gång skällde hon på mig när jag inte direkt plockade upp den igen och hon blev rasande när jag till slut bestämde mig för att inte plocka upp den fler gånger. Tårarna sprutade när jag efter middagen skulle diska och placerade henne i en stol intill mig. Den sysselsättning, som vanligtvis brukar göra susen, som går ut på att hon successivt kastar ut samtliga köksredskap ner på golvet ur en låda som finns inom räckhåll, hade ingen som helst effekt idag.

Jag sa till Molly att om det hade funnits ett ställe dit människor som funderade på att skaffa barn men ännu inte bestämt sig, kunde gå för att få hjälp i sitt beslut och Korvasson varit anställd där, så skulle det nog inte födas så många barn de kommande åren.

Och så blev hon så där otroligt mysig när jag gav henne kvällsvällingen och hon nöp mig gång på gång mjukt i armen, samtidigt som hon sög i sig alla dropparna. Sedan skrattade hon på skötbordet när jag satte på henne pyjamasen och när jag efter sagostunden lade ner henne i sängen log hon och tystnade omedelbart. Jag pussade på henne, släckte lampan och gick ut.

Och allt var förlåtet.

Mina vänner i bandet och jag brukar ofta prata om parallellvärlden. I parallellvärlden befinner man sig när man ägnar sig åt rock´n´roll, men när den inte är ens huvudsyssla, när man har en annan ”värld” att jämföra med och förhålla sig till. Det handlar om kontraster. Man kan säkert applicera begreppet på andra sysslor också, men det måste innehålla stora kontraster. Korvasson har inget band och heller ingen parallellvärld, inbillar jag mig. Alltså jag inbillar mig att hon inte har någon parallellvärld, för att hon inte har något band kan jag med säkerhet säga. Men det finns ju alltid en möjlighet att hon upplever, till exempel babysimmet eller en kväll med barnvakt som en parallellvärld, därom kan jag inte vara säker.

Greklandsturnén var en resa i parallellvärlden och för att man bättre ska förstå vad jag menar så ämnar jag måla upp en liten bild, som jag hoppas ska förtydliga det hela. I lördags sjöng jag inför publik i Thessaloniki och dansade runt på scenen i bar överkropp och hällde i, och delvis över och bredvid, mig öl. Efteråt fick jag skriva autografer och fotograferas med unga rockpojkar med långt svart hår och nyköpta t-shirts med vårt bands logotyp på. Pojkar som kunde sjunga med i låtarna därför att de rörande nog hade lärt sig texterna på myspace. Sedan bar det av i taxi till en bar där en av arrangörerna brukar spela skivor. När taxin stannade till i en korsning slängde sig en tjej över motorhuven och tryckte ansiktet mot rutan och skrek. Hon låg kvar tillräckligt länge för att det skulle hinnas dokumenteras med en bild (dessvärre inte med min kamera). I baren bjöds det på en aldrig sinande flod av förfriskningar och utanför stället blev jag påkörd av en bil, men räddades i sista sekund från en allvarligare smäll, av en grek som enligt uppgift såg ut som en gangster. Bilen som körde på min fot såg jag aldrig, bara kände. Och jag kände den än mer nästa dag.

Härifrån gör vi ett klipp till idag, när jag med varsamma händer bar ner Korvasson för trappan till babysimsbassängen, för att lite senare sätta henne på kanten och sjunga: ”kalle anka satt på en planka, ropade såhär: mamma, pappa, se så stor jag är…” och förgäves vänta på att hon självmant skulle hoppa ner i vattnet efter det. Korvasson tillhör inte de bebisar som gör det. Hon tillhör de bebisar som tittar frågande på sin förälder och undrar vad fan den håller på med. Men vissa bebisar hoppar faktiskt i, jag har sett det med egna ögon. Däremot är Korvas en jävel på att flyta på rygg i badringen, med fötterna ovanför ytan. Hon ser lika avslappnad ut som Baloo i djungelboken, när han badar med Mowgli på magen.

Det här var två korta utdrag ur två parallellvärldar med stora kontraster och få likheter.

Det skulle i så fall vara sången och den bara överkroppen.

Det var ett osäkert leende på Korvas läppar när vi möttes i hallen idag. Hon tycktes tänka: ”Just det, han ja”. Sen var hon lite blygare än vanligt, men det lossnade mer och mer under dagen. Och det var underbart att få vara med henne igen. När man har missat några dagar blir det så uppenbart hur fort saker och ting går. Hon har till exempel utvecklat sin säregna krypteknik på ett sätt som gör att benen nu fastnar i varandra när hon tar sig fram. Och så har hon börjat med en ny grimas, där hon grinar med ansiktet och gör ett morrande läte, samtidigt som hon spänner hela kroppen så hårt hon kan.

Och hennes pappa är ett ölindränkt, illaluktande vrak.

En spillra.

Tänk alla de ögonblick som går förlorade för att man vill stressa vidare. De går förlorade därför att man hela tiden befinner sig i nästa handling. Jag har med min rastlöshet förstört många fina stunder. Ett exempel är måltider med Korvas, tillfällen då jag vill att hon ska äta snabbt så att vi kan göra någonting annat. Men vad är det egentligen jag vill att vi ska göra? Det vet jag inte, bara någonting annat.

Korvas arbetar inte på det sättet och egentligen tycker jag att det är alldeles fantastiskt. Då jag är som en hund som äter fort så att ingen ska hinna ta maten ifrån mig, är hon som en fransyska för vilken måltiden är ett sätt att umgås, en livsstil. Hon tar några tuggor och ser sig omkring och rycker lite i bordsduken eller leker med något föremål och först när hon är redo, vill hon ha en tugga till. Sedan skrapar hon med sitt lilla pekfinger på någon spännande smula och kanske knuffar ett riskorn eller en ärta fram och tillbaka, och först när hon är klar med det, vill hon ha mer mat.

Inställningen blir här helt avgörande för hur man får det. Antingen är man stressad och finner då att man får sitta och våndas en lång stund, innan måltiden äntligen är över, eller så anser man att måltiden är kvalitetstid med sitt barn och får då ett ypperligt tillfälle att ta det lugnt och njuta av tiden. Bara en idiot väljer det första och trots att jag vet det har jag, fler gånger än jag vill erkänna, gjort idiotens val.

I mataffären är jag också ofta rastlös. Jag vill ha en lista och snabbt beta av den för att så snart som möjligt vara på väg därifrån. Men för att göra vad? Lisa är precis tvärtom, hon smyger fram som en nyfiken snigel och tittar och känner på precis allting. Jag minns en gång när vi i princip var klara, sånär som på att lägga ner tre tandborstar i korgen. Så såg det i alla fall ut i min värld, men i Lisas var det något annorlunda. Hon studerade noga alla tandborstar och bedömde dem efter färg och mönster, som om valet var livsavgörande. Hon var tvungen att titta även på de borstar som hängde längst bak i raden, det fanns ju en möjligen att de hade andra färger och mönster, och när hon grävde efter dessa, så trillade de främre tandborstarna ner på golvet. Några meter därifrån stod jag och kokade och morrade otrevligt att det spelar väl för fan ingen roll vilka färger de har, man ser dem ju ändå inte när man håller dem i handen. Vi var osams när vi lämnade affären. Jag hade förvandlat en fin stund för Lisa till en otrevlig upplevelse och resultatet blev att vi inte fick med oss några tandborstar alls.

Om man räknar bort sömnen (och den tid Korvasson har funnits), så har större delen av min lediga tid gått till att fundera och iaktta och jag fascineras oerhört mycket av detaljer. Men märkligt nog har jag väldigt lite förståelse för när det inte sker på mina villkor, när det är någon annans nyfikenhet och känsla för detaljer som får styra. Och ännu märkligare är att om någon skulle fråga varför jag älskar Lisa så skulle jag svara:

”Det är många saker, men bland annat därför att hon tycker att det är viktigt vad man har för färg och mönster på sin tandborste”.

Sanningen att säga så saknar jag Lisa. Jag saknar henne enormt mycket. Jag vill visa henne på så många sätt att jag är lycklig med henne och att jag älskar henne, men det får liksom inte plats i vardagen. I alla fall alldeles för lite plats, därför att småbarnslivet håller strupgrepp på en ibland. Det här är baksidan med bebistillvaron, helt utan tvekan. Det är småbarnslivets fula röv, så att säga.  Jag saknar att vara bara med Lisa. Att plötsligt säga: ”Du, ska vi inte gå ut och ta en bärs” och sen göra det. Bara sådär. Jag saknar att vakna bakis med Lisa och inte behöva gå upp förrän man känner för det. Inte för att jag längtar efter att vara bakis, men för att det är en situation som ganska väl illustrerar en frihet som man får ge upp, när man har barn, den friheten man har tillsammans.

Det är konstigt hur man faktiskt tvingas göra slut lite grann med sin partner när man skaffar barn. Det är det svårt att förbereda sig på. Man är så fokuserad på hur ens förhållande till barnet ska bli, inte på hur förhållandet till den man skaffar barn med kommer att bli. Det är nog många som tar det lite för givet. Och även om man fortfarande är ganska fri, när man är två, så är det en enskild frihet. Det är så många saker man inte kan göra tillsammans, därför att den ena måste vara hemma med barnet, och det är skittråkigt. Barnvakt i all ära, men det kräver en viss framförhållning. Och det är inte heller omöjligt att vid de tillfällen man har skaffat barnvakt så är man så trött att man bara vill gå hem igen och lägga sig.

Ändå så är jag jävligt lycklig. Och jag kan fortfarande inte smälta hur fantastiskt det är att Korvas finns och hur fantastiskt det är att jag får dela henne med Lisa. Den gråa trista vardagen har ingenting med Korvasson att göra och samtidigt har det har allt med henne att göra. Men det som tär är situationerna som uppstår runt Korvas och inte Korvas. Men man får ha fler känslor samtidigt, det är helt i sin ordning. Man kan vara lycklig över någonting och sakna någonting annat så in i helvete mycket, samtidigt.

Det är okej.

De är som ett gammalt par, Korvas och Ahlgren. Ett gammalt par som en gång har älskat, men det har övergått i vänskap. De kan varken leva med eller utan varandra. Korvas som var så totalt förtrollad av allt som Ahlgren hade för sig, bryr sig nu inte särskilt mycket alls. Hon finner sig i hennes sällskap och accepterar henne som vän, men mer än så är det inte. Tiden för avgudande är över. Nu bråkar de som vilket par som helst, om de mesta i vardagen. Och så bråkar de om Pigge. Pigge är Korvassons favoritgosedjur, som hon har fått av Mollys farmor. Ibland ler hon stort när hon får syn på den mjuka igelkotten och ibland trycker hon gosedjuret mot sin kind och sluter ögonen. Ahlgren tycker också om Pigge. Men mer på ett sådant sätt som katter tycker om råttor och möss. Ahlgren skulle nog egentligen vilja döda pigge, om det inte vore så att Pigge redan är död. Pigge har alltid varit död, sorgligt men sant. Dödfödd, skulle man kunna säga.

Andra tillfällen för irritation är när Ahlgren ligger i vägen för något föremål som Korvas vill lägga vantarna på. Hon liksom studsar i frustration över att hon inte kommer åt, men Ahlgren är en svårstressad katt och flyttar inte på sig i första taget, om man inte tar i med hårdhandskarna. Och det händer faktiskt ibland att Korvas, i sina försök att flytta katten, tar tag med hela handen i pälsen och drar. Då flyttar hon också på sig. Märkligt nog är det väldigt sällan som Korvas är hårdhänt mot henne annars. Kanske är det därför som katten så ofta håller sig nära henne. Jag undrar om inte rollerna i deras förhållande faktiskt är bytta, och att det nu är Ahlgren som är mest intresserad av närheten. Men det kan nog svänga igen.

Som i vilket förhållande som helst.

Ja, nu är jag alltså i Grekland. Eller inte nu för mig, men nu för den som läser. ”The show must go on” heter det ju. Korvasbloggen kan ju liksom inte bara stanna av bara för att jag sticker iväg några dagar. Nu för mig är fortfarande ett dygn före vår första spelning i Aten, men nu för den som läser är dagen efter vår första spelning och samma dag som vi ska spela i en stad som heter Larisa.

Nu lämnar jag bloggen i Lisas händer. Jag har skrivit några texter (det här är den första) som hon får publicera. Min största oro är att hon kommer att ta sig friheter och svara på kommentarer på ett sätt som ställer mig i dålig dager. Men livet är förknippat med risker. Och vem vet, kanske dyker det upp en liten lucka då jag kan smita in på något internetkafé och administrera bloggen själv. Det kanske blir lite hattigt då texterna inte följer någon direkt ordning, men de kanske de inte gör i vanliga fall heller och sådant är livet. Hattigt.

Vi har inte spelat sen i somras och det ska bli oerhört kul. Senaste spelningen var på barnens ö och mormor var där. Vårt landställe ligger bara två mil därifrån, så mormor passade på att komma dit. Jag vet att hon tycker att det låter skit, men hon tycker om mig, så hon accepterar oljudet. När hon ser någon på tv som sjunger så kan hon bli irriterad om den gör minsta lilla utöver att just sjunga, men jag får göra precis hur som helst och det är helt i sin ordning. Hon var till och med stolt efteråt och gav mig en stor kram, så kan kärleken se ut. Eftersom jag inte har frågat henne om tillstånd att publicera en bild på henne så valde jag en där jag råkar skymma henne med ett stort glas äppeljuice.

Spelningen var i en sjöbod med en liten gräsplan utanför, dit man kunde gå ut och andas frisk luft och köpa en öl. Där i en vagn låg Korvasson och det kändes underbart att ha henne så nära.

Om man vill avgöra själv om vi låter skit, som mormor tycker eller om vi låter toppen, som grekerna tycker (förhoppningsvis även live) så kan man titta in här: http://www.myspace.com/thedandelions Och vill man se den skruvade grekiska reklamfilm som föranledde vår resa, så kan man göra det här: http://www.youtube.com/watch?v=TBDz0njhYYs

Tack då!

Oj, vilken egoboost! Statistiken säger alltjämt noll, men den ena smickrande kommentaren efter den andra har kommit in och bevisat motsatsen. Tack! Det är med en lite lätt rodnad på min kind som jag sitter här och författar dessa rader.

Korvas fick sin utlovade dusch idag och det behövde hon. Den avtvättning hon fick igår natt var inte så grundlig, då kändes det viktigt att hon skulle få komma tillbaka till sängen snabbt. Men idag duschade vi länge. Hon hade gnällt i flera timmar innan, men så fort vattnet sattes på blev hon tyst. Vi är ett riktigt radarpar i duschen, Korvasson och jag. Hon älskar det och jag älskar det. Korvas är fokuserad på vattnet och jag är fokuserad på att hinna gosa så mycket som möjligt med henne. Först får hon sitta en stund på golvet med sin badanka och sen tar jag upp henne i famnen. Idag sög hon i sig, som en liten igel, av vattnet som rann längs min arm. Det är bra, hon blir ju uttorkad av att kräkas.

När Korvas var färdigduschad fick jag fortsätta en stund medan Lisa klädde på henne. Tre minuter senare spydde hon över vardagsrumsgolvet, en våning ner (vi bor nämligen i en etagelägenhet, så att det inte blir några oklarheter här). Fascinerande att det inte verkar bekomma bebisar det minsta att kräkas. Många vuxna tycker att det är bland det värsta som finns, att det är värre än själva illamåendet. Korvasson gör ingen stor affär av det, för henne är det lika lätt som att rapa. En kort stund efter incidenten satt hon och lekte som bäst igen. Hennes lugg hade lagt sig rakt fram som en keps och jag är säker på att till och med medlemmarna i Leningrad Cowboys hade blivit imponerade.