Ibland vänds perspektiven och de drömmar som nyss upplevdes som bomull känns som glasull, tillsynes mjuka men med små skärvor som skär i huden. Då är allt en balansövning, en liten motgång blir ett stort fall. Då krävs det inte mycket.

Idag har jag balanserat och hållit mig på linan. När jag kom hem, efter att ha varit borta hela dagen, möttes jag av en vinkande Korvas som satt i Lisas knä. Hon var uppe lite efter läggdags, för att jag skulle hinna träffa henne en liten stund. Men när jag lyfte upp henne började hon gråta och ville tillbaka till mamma, och i Lisas ansikte fanns ett litet leende. Förmodligen inte avsiktligt, men det fanns där och idag krävdes det inte mer.

Men imorgon är jag stark.