Idag har vi varit i skärgården och Korvas har krupit omkring på bryggan och varit alldeles för nära kanten flera gånger. Vi stod alltså på vakt, men det var intressant att se hur nära hon vågade gå. Jag hade hoppats att hon skulle vara lite räddare än hon verkade vara.

Hon har väldigt sällan skor på sig, men idag på bryggan kändes det lämpligt och då visade det sig att hennes normala krypstil, den som är mest onormal, inte gick att göra med skor. Istället fick det bli den klassiska krypstilen, som hon vanligen bara tar till ibland. Det är ovant att se henne krypa omkring som vem som helst, när man har vant sig vid hennes hasande krabbgång.

Sen fick Fisen och en Kompis till henne vara barnvakt åt Korvas en stund, medan vi andra drog iväg och fiskade strömming. Vi var nära och inte borta länge och telefonerna var på, men det kändes ändå lite läskigt att lämna dem ensamma. De tittade på TV och hade det hur bra som helst, så det gick finfint. Jag älskar strömming, men har inte rensat någon sedan jag var liten. Idag fick jag ta igen förlorad renstid, då vi hade åtta kilo att ta hand om. Huvuden och inälvor åkte ut i havet och efter en stund kom måsarna och kunde inte tro sina ögon om vilka skatter som kom flygande.

 Jag minns att man tyckte att det var mycket ben i strömming, när man var liten. Men det där begriper jag inte nu, de är ju som små tunna hårstrån. Om jag inte lyckas lära Korvasson att bli en riktig strömmingsälskare, så har jag inte lyckats med någonting.

Men nu blir det ju tillfälle att öva, för det är inget snack om vad det blir till middag, ett tag framöver.

Hon vet hur hon ska göra Korvasson, den lilla ögontjänaren. Det bästa hon vet är att leka med kattmaten, trots att hon vet att hon inte får. Hon äter inte så mycket av den längre, det händer bara ibland och då ropar vi ”blä”, varpå hon upprepar ”blä” för att sedan fortsätta mumsa. Men hon älskar att vispa ut de små bitarna på golvet och sedan plocka tillbaka dem. Några av dem i alla fall. Så fort hon vet att man tittar sitter hon bara väldigt nära, så nära så att fingret nästan nuddar maten, och säger ”titta”. Men så fort hon tror att ingen ser henne, vispar hon upp dem direkt. 

Vi har ett fönster i betongglas mellan köket och hallen, vilket gör att man, om än lite suddigt, kan se Korvas när man lagar mat. Då kan man ertappa henne med fingrarna i skålen och hon förstår aldrig riktigt varifrån rösten som ropar ”nej” kommer. Inte förrän man knackar på rutan och säger ”det där är kattens mat, låt bli den”, förstår hon att hon är sedd och övergår till att bara peka på maten och säga ”titta”. Sedan finns alla de tillfällen då man plötsligt kommer på att hon är borta. Då sitter hon nästan alltid där vid skålen. Eller vid skorna, i färd med att fylla dem med något spännande.

Häromdagen hittade jag en femtioöring, en begagnad och halvt uppluckrad morotsbit och lite kattmat i mina skor, när vi skulle gå ut på middagspromenad.

Idag var det sista gången på babysimmet, det kändes lite sorgligt. Det finns fler fortsättningskurser, men när de drar igång har Korvas börjat på dagis, så vi måste fundera lite på hur man ska få ihop det. Men även om det blir en fortsättning så kändes det här som slutet på en era. Korvasson var så otroligt liten när vi började och jag, tillsammans med en till, var de enda papporna som var där. Nu har Korvas blivit mycket mer en person och papporna är numera fler till antalet än mammorna.

Det var kallt i vattnet idag och Korvas började småskaka lite, redan efter fem minuter. Bortsett från att flyta omkring med flytkuddar, som hon har blivit en mästare på, ville hon inte riktigt delta, utan satt klistrad som ett frimärke mot kroppen på mig hela tiden. Synd på övningarna kan man tycka, men jag kunde inte låta bli att njuta över att få vara så nära min dotter. Simövningar i all ära, men det är nakentiden som är det viktigaste.

Sedan avslutades passet med prisutdelning och små medaljer hängdes runt barnens halsar. Jag anser nog att det är slöseri med metall, för de bebisar som inte blir rädda för medaljen, är fullkomligt likgiltiga till den. Men det är i alla fall ett bevis på att man inte har kuggat på kursen. Nu tror jag lyckligtvis inte att någon bebis någonsin har misslyckats med att bli godkänd som babysimmare, men det beror enbart på att Jan Björklund inte är babysimsinstruktör.

Och så hände det som de sagt i princip aldrig händer, Korvas bajsade i vattnet. Jag märkte det inte först, de täta badbyxorna gjorde sitt jobb. Men eftersom det var så kallt i vattnet, ville jag värma Korvas snabbt, i de duschar som finns i direkt anslutning till bassängen och när jag med ett ryck slet av hennes badbyxor, stänkte jag ner hela hytten med skit. Båset har två duschar, men lyckligtvis var Korvas och jag ensamma i den just då, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan någon skulle komma. Det var bajs både på väggar och golv och i halvpanik, med en känsla av att jag hade gjort något jättedumt, började jag torka väggarna med Korvassons badbyxor. Jag hade fått bort det värsta från väggen när vi fick sällskap, men det stank i duschen och jag försökte så diskret som möjligt skopa ner bajset som låg på golvet ner i golvbrunnen, med foten.

Och jag är rätt stolt över hur snabbt jag redde upp Korvassons kladdiga avslutningsfanfar.

Om man har tur får man en puss av Korvas, men bara ibland. För gosedjuren är det hundraprocentig utdelning och hon gör ett mmm-ljud precis innan deras läppar möts. Hon pussar egentligen alla leksaker som är utrustade med något slags ansikte. Idag satt hon bredvid katten, när denne åt, och tittade på med spänning, och plötsligt böjde hon sig fram mot Kissen och sa ”mmmmm” och måttade en puss. Den träffade i sidan på Ahlgren, som inte alls var med på noterna, utan helt fokuserad på sin mat.

När vi höll på att leka på golvet i vardagsrummet lade jag mig ner och lutade huvudet mot en liten kudde. Korvas lade sig bredvid, bara någon decimeter ifrån, på en annan kudde och så tittade vi på varandra. Efter en stund lyfte hon på huvudet, som om hon var på väg därifrån, men istället böjde hon sig mot mig och gav mig en puss. Sedan lade hon sig tillrätta igen och fortsatte att titta. Jag har inte varit i toppform de senaste dagarna och det kändes som medicin för själen att få en puss av min dotter. Och som om hon förstod vad jag tänkte och vad jag behövde, lyfte hon upp sitt lilla huvud igen och gav mig en till.

Ibland vänds perspektiven och de drömmar som nyss upplevdes som bomull känns som glasull, tillsynes mjuka men med små skärvor som skär i huden. Då är allt en balansövning, en liten motgång blir ett stort fall. Då krävs det inte mycket.

Idag har jag balanserat och hållit mig på linan. När jag kom hem, efter att ha varit borta hela dagen, möttes jag av en vinkande Korvas som satt i Lisas knä. Hon var uppe lite efter läggdags, för att jag skulle hinna träffa henne en liten stund. Men när jag lyfte upp henne började hon gråta och ville tillbaka till mamma, och i Lisas ansikte fanns ett litet leende. Förmodligen inte avsiktligt, men det fanns där och idag krävdes det inte mer.

Men imorgon är jag stark.

”Jag ska ha tjugo spänn för den där”, utbrast Molly med en viss irritation i rösten, när jag frågade om hon ville spara den tand som legat på fönsterbrädet i ett par veckor, eller om den skulle slängas. Det var jag som ryckte bort den tidigare, då den hängde och dinglade löst, men hon tyckte att det kändes läskigt att rycka bort den själv. Jag minns känslan mycket väl, hur man gick och skruvade och sög på sin tand i all evighet, men inte vågade rycka bort den. Och efteråt var man alltid så förvånad över hur smärtfritt det gick.

”Jaha, vem tror du vill betala tjugo spänn för en gammal tand?”, sa jag. Då upprepade hon sig bara: ”Jag ska ha tjugo spänn för den där!”. Men när hon till slut förstod att jag inte tänkte ge henne några pengar för hennes gamla tand fräste hon ur sig, ganska desperat: ”Va!! Jag har sparat alla mina gamla tänder tills jag blir pank”. Nu var det svårt att inte börja skratta och jag var tvungen att berätta för henne att jag hade hört talas om människor som sparar sina guldtänder till svåra tider, men att jag aldrig hört talas om någon som accepterar gamla mjölktänder som betalningsmedel. Nu var hon riktigt sur och sa någonting om tandfeer som skänker pengar för tänder. Vi hade några vänner hemma då och någon av dem inflikade: ”Jag trodde att tandfeerna bara handlade med mynt, men jag antar att tiderna har förändrats”. Och jag fortsatte med att berätta att den sista seglivade tandfen flög sin kos, i samma sekund som Molly för första gången ropade ”håll käften” åt oss.

Det här är ett fantastiskt exempel på konflikten mellan stor och liten. Samma lilla flicka som tycker att vi inte ska bry oss om vad hon gör och att hon borde få vara ute hur länge hon vill och träffa vem hon vill, utan att vi ska ställa några frågor, vill rörande nog ha betalt för sina mjölktänder.

Hur frestande det än var att ge henne pengar, med tanke på hur rart hon bad om dem, så blev det noll kronor i utdelning.

Och nu ligger tanden i soporna.