När Korvas var född och jag skulle ta ut pappapenning så gick inte det, därför att jag ännu inte var registrerad som fader. Systemet är inte anpassat för pappor som vill vara föräldralediga redan från början. Inte för pappor som vill vara pappor redan från början heller, för den delen. Och när vi skulle fylla i formulären till faderskapsutredningen så ville de veta födelsevikten på Korvas. Vi frågade vad de skulle med den uppgiften till, speciellt som den redan registrerats vid födseln, och fick till svar att de skulle fastställa konceptionstiden (som redan var fastställd med ultraljudet) med hjälp av den. Då undrade vi dels vad den siffran sa om vem som var pappan och dels varför de skulle försöka räkna ut någonting som inte var möjligt. På dessa frågor fick vi inga svar.

Den legendariske brottaren Karelin lär ha vägt sex komma åtta kilo, när han föddes, vilket är nästan dubbelt så mycket som vad Korvas vägde. Innebär det då att Karelins mamma var gravid i arton månader?

Vi hade gärna bråkat längre om denna idiotiska byråkrati, om det inte varit så att vi behövde pappapenningen snarast. Och myndigheterna delar inte ut faderskap till bråkstakar. Moderskap, däremot, delar man ut vare sig mamman vill eller inte. Det sker liksom automatiskt. De kan be en göra vad som helst egentligen, de har makten. De skulle kunna säga åt mig att snurra tio varv medsols och femton varv motsols och om jag efter det kunde peka åt vilket håll sjukhuset där Korvas föddes låg, så skulle jag vara far till barnet. Nu gjorde de inte det, utan använde sig av det lika tillförlitliga testet med födelsevikten istället. Och slutligen, när jag äntligen fick bli registrerad som fader, hade de imponerande nog kommit fram till att Korvas måste ha tillverkats någon gång mellan början av juni och slutet av juli. Enligt deras beräkningar hade Lisa alltså inte varit gravid i mer än max elva månader. Och därför måste jag vara far till barnet, eller?

Men innan jag blev registrerad som fader, så svarade jag handläggaren med detta mail:

”rapport om födelsevikt till storebror”

Hej!

Min flickvän har varit i kontakt med dig angående registrering av faderskap. Det som återstod för att anmälan skulle bli komplett var födelsevikten (se nedan).

> Hej!

> Som du har insett är detta med barnets födelsevikt inte något vi tar reda på för nöjes skull. Vill du gå vidare med denna fråga får du nog vända dig till socialstyrelsen eller någon politiker.

> Jag kan nämna att vid tvillingfödsel fastställs konceptionstiden för båda barnen på det barn som väger mest.

> Jag avvaktar nu på att din sambo tar kontakt med mig.

> Mvh

> xxxxxxxx

Hur frestad jag än är att ta upp detta med socialstyrelsen så är jag än mer angelägen om att så fort som möjligt bli registrerad som fader.

Jag förstår att det inte är du som har hittat på denna idiotiska punkt i formuläret, så det är definitivt inget personligt. Jag är dock övertygad om att du kan leva dig in i situationen och förstå det komiska och framförallt irriterande i att tvingas lämna ut information, när förklaringen till varför är helt orimlig. Varenda barnmorska och många fler vet att man inte kan fastställa konceptionstiden med födelsevikten. Varför ska man försöka gissa sig till en konceptionstid med denna medeltida metod, när den redan är fastställd med ultraljud?

Vid en eventuell faderskapstvist skulle jag lita betydligt mer på ett blodprov än någon sorts var-befann-du-dig-under-det-senare-halvåret-av-2007-metod.

Nog om detta och som sagt finns det inget personligt i det jag skriver.

Den i sammanhanget helt onödiga födelsevikten uppgick till: 3740 gr

Med vänliga hälsningar,

Daniel Pernikliski

Jag fasar lite för den tid som kommer, då Korvas har en massa frågor som man helst inte vill besvara eller inte kan besvara. Det kan vara frågor om uppkomsten av olika ärr på kroppen, eller om man har varit full, eller om man har snattat, stulit och ljugit. Bara för att ta några exempel. Sen finns det ju en massa frågor som man inte kan besvara, därför att man själv inte vet. Det är en skrämmande upptäckt för ett barn, att ens föräldrar inte vet allt. Det är den första föraningen om sina föräldrars ofullkomlighet. Därifrån går det relativt snabbt att komma till insikt om att ens föräldrar inte vet särskilt mycket över huvud taget. Att de är helt vanliga människor och det enda som gör dem speciella är att de är ens föräldrar. När andra människor stöter på dem på gatan är det som att stöta på vem som helst.

Molly är ju redan där. Hon ställer både frågor man helst inte vill besvara och frågor man inte kan besvara, så jag är inte främmande för problematiken. Men att Korvas, redan vid fjorton månaders ålder skulle sätta mig plats, det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana. Jag hade nog trott att jag skulle kunna precis allt hon frågade ett bra tag till.

Det föll på de förbannade tårna. Det senaste korvas har lärt sig om kroppens anatomi är stortårna. Hon vet att hon har två och att mamma har två och att jag har två. Hon börjar även få ett visst hum om lilltårna. ”Var är pappas stortå”, sade jag igår och så tog Korvasson ett stadigt grepp om min ena stortå och pekade sedan på den andra. ”Ja, där är stortårna!”, sa jag ”och här är lilltån”. Jag antar att Korvas kände att det var dags att gå vidare nu och tog plötsligt tag i en av de andra tårna, en av de namnlösa jävlarna. ”Nej, bry dig inte om den där”, sa jag ”HÄR är stortån och HÄR är lilltån!”. Men hon gav sig inte och tog återigen tag i en av de namnlösa mellantårna och tittade frågande upp på mig. Och det enda futtiga svar jag hade att erbjuda min nyfikna dotter var: ”Skit i de där Korvas, de har inga riktiga namn, de har bara pajasnamn.”

Barnexperter har sagt att vissa barn som är lite sena i utvecklingen, plötsligt kan överraska och helt utan förvarning visa sig vara väldigt bra på någonting som de fram till dess inte har kunnat alls. Det kan till exempel röra sig om barn som bara har kunnat krypa men som plötsligt ställt sig upp och gått, utan att ens ha kunnat stå innan. Jag har hört talas om det där, men ändå aldrig riktigt vågat tro på det. Man kanske föreställer sig att den omedelbara reaktionen skulle vara glädje över sitt barns prestationer, men nu vet jag att det inte alls är så det förhåller sig. När det väl inträffar är det en alldeles för stor portion rädsla och främlingskap inför sitt barn inblandade, för att man ska kunna uppleva någon glädje.

Korvas är ganska långsam i sin utveckling. Det går framåt, men i ytterst maklig takt. Hon kan inte gå än men klättrar upp på möbler och blir gradvis stadigare i benen. Hon pratar mest hela tiden, men det mesta hon säger betyder ingenting. Och allt det här är ju i sin ordning och ingenting att oroa sig för, men det som verkligen oroar mig är när saker och ting går onaturligt fort fram. Det skrämmer mig.

Igår fick Korvas äta hemmagjorda köttbullar och spagetti till middag, rester från middagen i förrgår. Det var riktigt gott när vi åt det och det fanns all anledning att tro att det också var det dagen efter, även om maträtten kanske hade förlorat en viss stuns, efter ett dygn i kylskåpet. Vi satt och småpratade lite när jag skulle mata henne. Hon sa ”titta” och pekade och var intresserad av allt annat på bordet, förutom maten. Själv koncentrerade jag mig för fullt på att försöka få henne att ta den första tuggan, den som brukar vara den svåraste. Och det var efter att jag precis hade lyckats få henne att ta en tugga av maten som det hände. Och det var definitivt inte glädje jag kände, utan någonting som närmast måste liknas vid obehag. När Korvas hade tuggat några gånger på maten tittade hon upp på mig och sa, med perfekt uttal:

”Pappa, den här pastan är inte al dente.”

Lisa åkte in till stan idag för att jobba, så Korvas och jag har haft en heldag i skärgården för oss själva. Hon satt i den lilla hagen på bryggan och lekte med en hink med havsvatten i. När hon är med mig får hon vara barfota på bryggan, Lisa vill annars att hon har sandaler på sig. Hon tycker att hon skrapar upp fötterna annars. Jag tycker att det inte är någon fara och att lite skrap hör sommaren till, men när vi har Korvas båda två blir det vanligtvis sandaler. För även om jag inte håller med om Lisas teori, att det inte skulle vara bra för Korvas fötter att skrapas mot bryggan, så är det i alla fall en teori. Och även om jag kanske tycker att sandalerna är onödiga, så kan jag ju inte gärna hävda att de är direkt skadliga för henne. Vi kommer från så olika håll, Lisa och jag. Jag var ju en ovanligt stark bebis och behövde därför inga sandaler när jag var liten, medan Lisa hade hjälm på sig när hon lärde sig att gå. Det här med hjälmen fick jag reda på idag och jag hoppas innerligt att det finns bevarat i bilder. Hennes pappa är fotograf, så chanserna borde vara rätt goda.

 Ett annat område där Lisa vanligtvis också får bestämma är temperaturen i lägenheten. Det är märkligt det där, att i nästan alla sammanhang tas det mer hänsyn till en som fryser än en som svettas. Varför är det så? Varför skulle det vara värre att frysa än att vara för varm? Man kan ju dö av båda. Och till den som fryser kan man ju alltid ge en extra filt om det är kallt, men hur ska man hjälpa den varme? Man kan ju liksom inte bli mer än naken.

Vore det inte så att jag kände så mycket med Lisa, skulle jag strida mer för det här. För rätten till svalka. Men jag tror att det är djupt rotat för hennes del, någonting som uppkom redan när hon var mycket liten. Nu vet jag också saker som jag inte visste tidigare och kan därför lägga ihop ett och ett. Alla vet hur otroligt varmt det blir när man har hjälm eller mössa på sig inomhus. Kan det inte vara så enkelt, att ända sedan den dag då hjälmen togs av henne, har hon upplevt att det är kallt?

Jag har skrivit en lista med för- och nackdelar med bebisar, som jag hade tänkt publicera idag, men nu hittar jag inte listan. Och hur hårt jag än anstränger mig så kommer jag inte ihåg vad som stod på den. Faktum är att jag inte kommer ihåg en enda för- eller nackdel, såhär på rak arm. Jag vet inte om det är att betrakta som någonting oroväckande. Inte att listan är borta alltså, det kan ju hända vem som helst, men det här med att jag inte kommer på några för- eller nackdelar med bebisar. Min förhoppning var att listan skulle kunna hjälpa någon som försökte ta ställning till om den ville ha barn eller inte. Det hade ju varit fint. Kanske att jag i framtiden skulle stöta på människor på gatan som kom fram till mig för att tacka. ”Tack Daniel, det var din lista som fick mig att bestämma mig”, kanske de skulle säga. Men vad ska de säga nu, de förbipasserande?

”Tack Daniel, tack för ingenting!”

När jag skulle vila med Korvas idag var det jag och inte hon som var tröttast. Först visade hon tecken på trötthet, men när vi skulle varva ner med lite läsning blev hon bara piggare och piggare. Vi läste om Barbapappa som var på jakt efter en tjej och reste land och rike runt för att hitta en Barbamamma. Jag kämpade mig igenom sidorna och tänkte att nu får hon snart somna för jag kan inte hålla uppe ögonen så mycket längre till.

Plötsligt ryckte jag till och förstod att jag hade somnat och Korvas låg inte längre kvar på min arm. Hon hade flyttat sig en liten bit bort på sängen och satt där själv och läste fortsättningen av boken. Jag antar att hennes nyfikenhet över hur berättelsen slutade inte försvann, bara för att sagoberättaren inte längre var med henne. Jag lade henne bredvid mig igen och gjorde ett nytt försök, men det dröjde inte många sekunder innan samma sak hände igen. Denna gång vaknade jag av att hon drog mig i näsan.

Nu fick jag sätta mig upp helt för att inte somna igen och tänkte att så här kan det ju inte fortsätta. Vem som helst kan ju räkna ut att om jag skriver inlägg i Korvasbloggen klockan halv fyra på morgnarna och blir så trött att jag somnar när Korvas är vaken, kommer jag snart inte ha någonting att skriva om.

Pappa var hemma hos oss häromdagen och vid middagsbordet, efter att Korvas hade gått och lagt sig, pratade vi först lite om henne och sedan började pappa berätta om hur jag var som bebis. Det känns alltid lite konstigt när någon pratar om hur man var under en tid som man själv inte minns. Man får liksom ingen chans att försvara sig och har ingen möjlighet att ifrågasätta sanningshalten i historierna. Lyckligtvis är det ytterst ovanligt bland föräldrar att kritisera och baktala sina bebisar. Och ännu ovanligare är det med föräldrar som baktalar sina bebisar mer än trettio år senare, men likväl känns det alltid lite konstigt.

När föräldrar berättar om hur deras vuxna barn var som bebisar brukar deras historier snarare tangera gränsen till skryt. Och det är ju fint på något sätt, en sorts hyllning till ens person. Jag säker på att jag en dag kommer att skryta om hur bra Korvas var på att sova. Och så kommer jag att berätta att man bara kunde säga åt henne att krypa iväg och hämta en bok och sätta sig i soffan och läsa, och så gjorde hon det. Och jag kommer att berätta det som om det hörde till vanligheterna, även om det aldrig skulle hända igen.

Min pappa valde att skryta om hur ovanligt stark jag var som bebis, och hur sällan jag grät när jag slog mig. Det framgick inte om jag var kapabel till att lyfta stora tunga föremål, eller om jag använde min ovanliga styrka till att hjälpa andra bebisar i knipa. Nej, kontentan tycktes vara att jag var stark, därför att jag inte grät.

Jag är besviken. När jag var liten brukade pappa berätta de mest fantasifulla sagor man kan tänka sig, innan jag skulle sova. Och nu kommer han dragandes med att jag var en stark bebis!? Jag är besviken och vill att han till nästa gång vi ses rotar fram någonting bättre. Han får krydda bäst han vill, men det måste vara någonting som gör mig betydligt mer speciell. Kanske tittade jag upp i luften vid något tillfälle, när jag var liten. Då skulle han kunna säga att jag intresserade mig för världsrymden och att jag tycktes förstå hur allting hängde ihop. Jag vet inte, det är inte min sak att hitta på historien om min tidiga barndom.

Men stark bebis, det duger inte.

Vi är stränga tycker Fisen, mycket strängare än alla andras föräldrar, säger hon. Hon måste till exempel diska och laga mat en gång i veckan och det är hon den enda i klassen som måste göra. Så säger hon i alla fall, men man kan inte vara säker, för hennes statistiska underlag tenderar i många fall att vara rätt klena, när man väl undersöker dem. Hur som helst är det nog inte särskilt många i klassen som måste laga mat. Men hur orättvist det än må vara så känner man onekligen en viss tillfredställelse när hon ibland, med en smått föraktfull ton, säger saker som att den och den i klassen inte ens kan koka ris. Hon har nog en idé om att vi är lata och vill slippa laga mat och därför tvingar henne. Det här med att det skulle ha med uppfostran att göra tror hon nog inte alls på, helt omedveten om att det ofta krävs en betydligt större kraftansträngning att få henne att laga en måltid, än att laga den själv.

Men hon har också sagt vid några tillfällen att vi har roligare humor än många andra föräldrar. Vi uppskattar till exempel gasballongskämt (när man suger i sig helium och pratar med pipig röst) och snoppskämt med mat. Det är det många andra föräldrar som inte har vett att uppskatta, säger hon. Och det ska erkännas, att vi i den här familjen sällan låter en avlång grönsak gå till hackning, innan vi har prövat hur den ter sig som snopp.

Jag har aldrig varit särskilt road av snoppskämt i allmänhet, men det är någonting med just mat som gör det enormt kul. För några år sedan skulle jag och ett par vänner tillbringa en kväll på landet tillsammans. Vi skulle ha en riktig frossarmiddag och handlade därför en massa mat på vägen dit. När vi kom fram till kassan, i den stora matvarubutiken, var det jag som packade upp ur kundvagnen. En av mina vänner stod framme vid kassörskan och den andra stod längst bort vid bandet, redo att packa ner maten i kassar. Precis när jag skulle börja plocka upp ur vagnen, fick jag den fantastiska idén att jag skulle lägga upp varorna som snoppar. Så istället för att lägga två gurkor för sig och fyra tomater för sig, så la jag upp en gurka i taget, tillsammans med två tomater, vid roten av gurkan så att säga. Oerhört barnsligt och oerhört roligt. Uppackningen blev som en sorts tetris, där det gällde att vara kreativ och snabbt avgöra vilka matvaror som bäst passade ihop med varandra. Vissa kombinationer blev helt klart bättre än andra, bland annat upplevde jag att en fläskfilé och två lökar blev en total succé. Men när temat väl var etablerat kunde man komma undan med betydligt sämre kombinationer, som en liggande petflaska och två sillburkar.

Glädjen förstärktes enormt mycket av att det var min vän och inte jag som var tvungen att se kassörskan i ögonen, när den ena matsnoppen efter den andra kom åkande på bandet. Med rodnande kinder och ett förläget leende stod han och hoppades att vagnen snart skulle vara tom.

Med detta som bakgrund kan man säkert förstå att det är med stor stolthet som jag ser hur kreativt min fina styvdotter tar sig an matlagningen.

Fisen hade utegångsförbud igår, utan att veta om det. Det tar liksom udden av ett förbud när den berörda inte känner till det. Hon har varit riktigt fin den senaste tiden och verkat ganska glad, men i förrgår var hon ett monster och uppkäftig som fan, så själva förbudet var sannerligen på sin plats. Hennes bästa vän var här och sov över och i vänners närhet lägger hon sig ofta till med en extra tuff och överspelad tonårsfasad. Då spelar hon teater med betydligt större inlevelse, än hon gör när hon går på sin riktiga teater. Men den ska hon sluta med, säger hon. Den riktiga teatern alltså, tonårsteatern har hon nog inte för avsikt att lägga ner på ett bra tag. Speciellt som hon inte ens har blivit tonåring, i dess bokstavliga bemärkelse, än (”Men hallå, kan ni sluta säga att jag är elva, jag är snart tooolv!”). Det är synd (på den riktiga teatern), för hon har rätt mycket teaterblod i sig, men hon vågar inte ta den på allvar. Den passar inte in i hennes tuffa stil.

Tvisten uppstod därför att de inte gick och la sig när de skulle och för att de förde ett förbannat oväsen. Lisa skulle jobba på fredagen och låg och sov (eller försökte sova) och flickorna skulle lägga sig klockan två, hade vi sagt. När klockan var tjugo i två hördes deras fnitter och rop i hela lägenheten och utifrån gatan, genom ett öppet fönster en våning ner, där jag satt. När jag gick upp för att säga åt dem, satt de på fönsterbrädet, med vidöppna fönster och gormade och Molly blåste sig i ansiktet med hårfönen på högsta hastighet. Jag vet inte om hon skulle svalka sig, eller värma sig, eller vad det nu var. ”Ni måste vara mycket tystare, det hörs jättemycket ut på gatan och om tjugo minuter är det läggdags”, sade jag. ”Vaaaaaaa, måste vi sova klockan två!?”, sade Molly, som om det var chockerande nyheter och som om det vore helt befängt att tycka att två elvaåringar skulle gå och lägga sig klockan två, en vardag. Jag sa att de kunde fortsätta prata en stund, men att de måste prata tyst. Oväsendet fortsatte naturligtvis även efter att klockan hade slagit två och då skickade jag ett sms, där det stod: ”Det ska vara tyst hos er nu!”  Och då kom svaret: ”Men kom igen. Jaja”

Flickorna fortsatte att hojta och gorma och jag gick upp igen och var rätt förbannad vid det här laget. ”Jag har ju sagt att ni måste vara tysta!”, sade jag. ”Jaaaa”, sade Molly. ”Men var det då!”, sade jag. ”Men jaaaaaaaaaa, softa, klockan är bara tvååååå”, sade Molly. De satt kvar i fönstret och Fisen hade nu bytt hårfönen mot en munspray, som hon satt och sprayade sig febrilt i munnen med, samtidigt som hon pratade. Hon såg ut som en komplett idiot och under den korta mening hon uttalade hann hon spraya sig i munnen flera gånger. Ungefär såhär: ”Men jaaaaaaaaaaaa (spray), softa (spray), klockan är bara (spray) tvåååååå (spray). Jag ska inte ge ord för de tankar reptilhjärnan hade då, men en ledtråd kan vara att dessa tankar, omvandlade i handling, hade varit straffbara. ”Ja, klockan är bara två, men ni är elva år och det är vardag och Lisa försöker sova några meter härifrån och ni hörs jättemycket ut på gatan och alla är inte lediga imorgon!”, sade jag.

Sedan var det ganska tyst i några minuter innan det satte igång igen och Fisen började spela ganska högt på sin gitarr. Jag sa inte åt dem fler gånger, de sket ju fullständigt i det ändå. Istället satt jag och uttalade förbannelser över dem, och funderade ut lämpliga straff. Det verkar nämligen vara det enda som biter. Ett målande exempel är när Molly konsekvent ”glömde” sitt dricksglas, under ett års tid. Tanken är att hon ska diska det tillsammans med sin tallrik, efter middagen.  Det var uppenbart att hon medvetet sket i glaset för att slippa diska det, men varje gång man sa åt henne så hade hon glömt glaset. Till slut upplyste jag henne om att nästa gång hon ”glömmer” glaset, får hon ta hela disken, och sedan den dagen har hon inte glömt glaset en enda gång, hör och häpna. Jag älskar den där lilla skiten, men ibland får hon mitt blod att börja koka.

Och så kom nästa dag och Fisen var ganska snäll, men trött efter att ha varit vaken hela natten. Lisa gick till jobbet och senare på dagen lät jag Molly gå ut och träffa kompisar ett tag, men sa att hon måste vara hemma senast fem och att det skulle vara hemmakväll för hennes del sedan. Jag uttalade det inte som något utegångsförbud, men hade ändå förväntat mig protester och försök till förhandlingar, men hon sa bara ”okey”.  Det kändes nästan lite snopet och inte mycket till straff, om hon ändå ville vara hemma. Men senare kom de, förhandlingsförsöken: ”Du, Daniel, jag vet att jag ska vara hemma ikväll, men det är en kompis därute, med sin nya kille. Asså, det är bara ute på gården, kan inte jag få gå ut och träffa dem en liten stund?” ”Nej”, sade jag, ”du ska vara hemma ikväll”. ”Men får jag inte ens gå ut på gården?”, undrade Molly. ”Nej, därför att du sket fullständigt i vad jag sa igår och så var du dessutom sjukt otrevlig, så du får stanna inne ikväll”, sade jag. Och nu blev rådjursögonen fuktiga och hon gick besviken tillbaka upp på rummet. Efter ett litet tag kom hon ner igen och frågade om hennes kompisar fick komma upp istället. ”Nix”, svarade jag. Den här gången var hon rätt arg när hon gick upp igen och mumlade något som jag inte hörde.

Men jag är säker på att det var ord, som omvandlade i handling, hade varit straffbara.

Jag har inte bestämt mig för om jag tycker om att dela upp tiden i olika perioder eller inte. Egentligen flyter ju allting ihop, utan att ha en början eller ett slut, men samtidigt kan det finnas en poäng med att summera ihop en rad händelser till en period, för att ge händelserna mer tyngd. Och den senaste veckans händelser med Korvas, förtjänar att sammanfattas till en fantastisk period. Det är otroligt mycket som händer på kommunikationsplanet nu. Hon härmar och konverserar och förstår enormt mycket mer än för ett par veckor sedan.

Hon har varit på strålande humör idag, sånär som på den sista halvtimmen före läggdags. Stora delar av dagen har hon suttit för sig själv och pysslat med olika saker. Hon har staplat upp föremål bredvid och på katten och hon har pratat i lugn och stillsam ton om ditten och datten. Även idag bankade hon lite på Ahlgren, med ett gosedjur, och jag sa till henne att hon måste klappa försiktigt och demonstrerade på mig själv, genom att stryka försiktigt med handen mot kinden. Det resulterade i att hon började stryka försiktig med handen mot sin egen kind en stund, innan hon gav katten en ny omgång med mjukisdjuret.

Hon finner stort nöje i att själv försöka ta på sig ett par glasögon av mindre modell, som hon för bara någon vecka sedan vägrade ha någonting att göra med. Det har gått upp för henne att vi tycker att det är roligt när hon har dem på sig och nuförtiden gör hon både ett och annat för att locka till sig ett skratt. Och när man blinkar mot henne med ena ögat, blinkar hon tillbaka flera gånger med båda ögonen och kombinerar det med ett förtjusande grimasliknande leende.

Men det största kommunikationsrelaterade genombrottet skedde när jag bläddrade igenom min bokföring, som Korvas och jag var och hämtade hos revisorn, tidigare under dagen. Jag satt i fåtöljen och Korvas hängde över mitt ben och följde roat med, när jag vände bladen. Efter ett tag frågade jag henne: ”Ska du inte hitta på någonting själv istället? Kan du inte ta med dig en bok och sätta dig i soffan och läsa lite? Gör det Korvas, sätt dig i soffan och läs en bok.” När hon strax därpå lämnade platsen bredvid mig, hade jag inte en tanke på att hon skulle göra som jag hade föreslagit, men när jag tittade upp såg jag hur hon hämtade två böcker från hyllan, kravlade upp i soffan och satte sig och läste. Om det inte hade funnits ytterligare ett ögonvittne, i vår inneboende Sverker, vet jag inte om jag hade trott på det själv.

Utöver den stolthet och glädje jag kände, över att hon faktiskt förstod vad jag sa, blev jag både lättad och förtjust över att mitt fantastiska barn föredrar en god bok, framför att gå igenom sin pappas bokföring.