Lisa åkte in till stan idag för att jobba, så Korvas och jag har haft en heldag i skärgården för oss själva. Hon satt i den lilla hagen på bryggan och lekte med en hink med havsvatten i. När hon är med mig får hon vara barfota på bryggan, Lisa vill annars att hon har sandaler på sig. Hon tycker att hon skrapar upp fötterna annars. Jag tycker att det inte är någon fara och att lite skrap hör sommaren till, men när vi har Korvas båda två blir det vanligtvis sandaler. För även om jag inte håller med om Lisas teori, att det inte skulle vara bra för Korvas fötter att skrapas mot bryggan, så är det i alla fall en teori. Och även om jag kanske tycker att sandalerna är onödiga, så kan jag ju inte gärna hävda att de är direkt skadliga för henne. Vi kommer från så olika håll, Lisa och jag. Jag var ju en ovanligt stark bebis och behövde därför inga sandaler när jag var liten, medan Lisa hade hjälm på sig när hon lärde sig att gå. Det här med hjälmen fick jag reda på idag och jag hoppas innerligt att det finns bevarat i bilder. Hennes pappa är fotograf, så chanserna borde vara rätt goda.

 Ett annat område där Lisa vanligtvis också får bestämma är temperaturen i lägenheten. Det är märkligt det där, att i nästan alla sammanhang tas det mer hänsyn till en som fryser än en som svettas. Varför är det så? Varför skulle det vara värre att frysa än att vara för varm? Man kan ju dö av båda. Och till den som fryser kan man ju alltid ge en extra filt om det är kallt, men hur ska man hjälpa den varme? Man kan ju liksom inte bli mer än naken.

Vore det inte så att jag kände så mycket med Lisa, skulle jag strida mer för det här. För rätten till svalka. Men jag tror att det är djupt rotat för hennes del, någonting som uppkom redan när hon var mycket liten. Nu vet jag också saker som jag inte visste tidigare och kan därför lägga ihop ett och ett. Alla vet hur otroligt varmt det blir när man har hjälm eller mössa på sig inomhus. Kan det inte vara så enkelt, att ända sedan den dag då hjälmen togs av henne, har hon upplevt att det är kallt?