När jag rullade in med Korvasson i barnvagnsrummet på dagis igår morse, smet det in en liten kille, innan dörren hann slå igen. Han var betydligt äldre än Korvas och hade en sådan där grön väst på sig, som barnen har när de ska gå på promenad genom stan. Han hade tårar på kinderna och försökte dröja sig kvar i rummet när vi var på väg ut. Med min vänligaste röst frågade jag om han inte skulle följa med oss ut, men han svarade att han ville vara kvar där. ”Men man får inte vara här ensam, följ med oss nu, det här är Korvas”, sade jag och pojken svarade: ”Ja, men jag vill inte vara med min mamma”. ”Men är hon verkligen här då?”, sade jag ”är inte hon på jobbet?”. Det var ju logiskt tyckte jag, om han var på dagis så var förmodligen hans mamma på jobbet, inget konstigt med det. Men mina ord fick pojken att rygga tillbaka och med panik i blicken ropade han ”va!” och rusade ut genom dörren.

Ute på gården stod pojken med sin skräckslagna uppsyn och ropade: ”Mamma, mamma, jag ser henne inte”. Korvas och jag stod kvar vid hans sida tills en av fröknarna fick syn på honom. ”Hörrudu Korvas, det där gick ju verkligen inte som vi hade tänkt oss” sade jag, när vi gick därifrån.

Igår gavs det aldrig tillfälle att blogga, trots att jag hade ett väldigt sug, då vi satt uppe halva natten och jobbade med vårt nystartade textproduktionsbolag: Textikel Textproduktion. Anledningen till att jag nämner detta är inte för att presentera en ursäkt till varför jag inte skrev något inlägg igår utan för att göra reklam för bolaget Textikel.

Jag hoppas att ni har överseende med detta plötsligt inkastade lilla reklamavbrott för Textikel Textproduktion.

Men man måste ju försörja sig.

Imorse togs kampen om skorna upp igen. Det tog inte lång stund innan Korvas hade snokat upp dem i skohyllan och kom släpande med dem med krav om att de skulle sättas på hennes händer. Det blev ett avbrott i frukostbestyren men jag släppte allt jag hade för händerna för att så snabbt som möjligt tillfredställa hennes behov. När man precis har stigit upp på morgonen skär hennes gälla rop som rakblad mot trumhinnorna och jag hade satt skorna på hennes öron, om det var det hon hade begärt för att sluta skrika.

Idag var det dags för babysim igen och Korvas var totalt hopplös. Hon skrek vid varje försök att genomföra någon övning och om instruktören så mycket som tittade åt hennes håll blev hon förtvivlad. Som simlektion betraktat var det ett rent fiasko, men det var en fin stund av närhet med Korvasson. Hon kramade mig mer innerligt än hon någonsin gör i hemmet och även om hon irriterande nog ropade ”mamma” varje gång hon kastade sig om halsen på mig, njöt jag av närheten.

I barnvagnsrummet lät jag henne än en gång stiga ner i bollhavet och när jag satt vid kanten och tittade på, kom det fram en muskelknutte och bad mig passa hans lille son någon minut, medan han lämnade sin väska i omklädningsrummet. Den lille sonen, som var betydligt yngre än Korvas, ålade sig fram som en mask på golvet på jakt efter bollar. Och som den idiot jag är, kastade jag en boll från bollhavet åt honom att leka med, vilket naturligtvis resulterade i att Korvasson genast ville hjälpa till och började målmedvetet tömma bassängen, boll för boll. Efter någon minut kom den med bollar välförsedde lille maskens muskulösa pappa tillbaka och Korvas och jag kunde, efter att ha återställt ”vattennivån” i havet, bege oss därifrån.

Nu skulle vi bara komplettera med några matvaror till middagen innan vi gick hem. I vår nya barnvagn finns en sele som hindrar barnet från att trilla ur, men som är konstruerad på ett sätt som gör att barnet är väldigt fri i sina rörelser. Vi hann inte mer än komma in i affären innan Korvasson ställde sig upp i vagnen, vänd mot mig, och började gorma ”mamma” lika ofta som en normal människa andas.

”PAPPA var namnet”, svarade jag henne och försökte dölja min besvikelse.

Jag känner att vi måste sakta i backarna, det är Korvasson vi talar om. Bara för att hon tog tre små steg häromdagen innebär det inte att hon kommer att gå inom kort. Nej, Korvas arbetar inte på det sättet. Snabbhet är inte ett av hennes ledord. Nu återstår en lång tid av funderingar kring om det är värt att upprepa försöken, det är ju trots allt förknippat med vissa risker.

Men det är praktiskt när man ska hitta henne på dagis. Idag var alla barn från alla avdelningar ute på gården när jag kom för att hämta henne. Ett hav av barn, men allt jag behövde göra vara att fästa blicken på de lägsta punkterna och inom loppet av några sekunder hade jag lokaliserat henne. Hon var den enda som satt ner på asfalten. ”Nu är det fullt ös”, berättade en i personalen ”hon är gladast i hela gänget och babblar oavbrutet”. Och glad och tillfreds var hon, ända tills vi kom hem. Här var hon sannerligen inte gladast i gänget och skrek nästan oavbrutet i en timme.

Det var någonting som gick snett när jag tog av henne skorna. Kanske var det att hon då plötsligt blev varse att de hade suttit på hennes fötter. Hon älskar sina skor men det är på händerna de ska sitta och ingen annanstans, annars blir hon utom sig av vrede.

För några dagar sedan började Korvas stila genom att ställa sig upp. Redan i förberedelserna kan man se hur hon ler, redo att möta beundrarnas jubel. Och väl uppe på benen står hon med händerna i luften och balanserar. Hon är lika fokuserad som om hon stod på en lina trettio meter ovanför marken, men hennes stora leende som går från öra till öra avslöjar också att hon är fullkomligt medveten om sin sensationella bragd. Varje gång slutar på samma sätt, med att hon applåderar så häftigt åt sin egen prestation att hon faller bakåt på rumpan.

Igår satt jag en halvmeter ifrån henne när hon utförde sin balansakt då jag uppmanade henne att gå till mig, och som genom ett mirakel tog hon tre små steg innan hon föll i mina armar.

Små steg för mänskligheten och, som sagt, tre ganska små steg även för Korvas. Men för mig var det som att hon just hade hoppat trehundra meter.

Lisa och jag smet iväg en stund igår kväll och drack ett par öl på tranan. En vän fyllde år och Sverker, vår inneboende, erbjöd sig att vaka över den sovande Korvasson. Och Molly sov hos en kompis som hade tjejkväll, vad nu det innebär.

Det känns alltid som att vi gör någonting förbjudet när det bara är Lisa och jag. Det är oerhört sällan det händer, men när det gör det ser vi oss omkring som för att kolla om någon har upptäckt att vi är på rymmen, och så finns där en känsla av att det är någonting vi har glömt. Men stegen känns också lättare, som under de första sommarkvällarna då det precis har blivit tillräckligt varmt för att gå ut utan ytterkläder.

Och så vaknade vi tröttare än vanligt och allt kändes trögt. Korvas hade skitit ner sängen totalt, som resultat av den bärfrossa hon hade igår. Pyjamasen hade hon i vanlig ordning lyckats kränga av sig, så att hon kunde komma åt den palett med umbrafärg som gömde sig i blöjan och med handen som pensel hade hon målat både på väggen och på lakanen. Utan att känna efter, som en robot, bäddade jag om i hennes säng medan Lisa gjorde välling.

Senare gick Lisa och tränade och det var dags för Korvas att äta och sova middag. Den kålpudding som var tänkt som lunch föll henne inte alls i smaken. Hon handplockade åtta lingon från tallriken och jag lyckades tvinga i henne en mikroskopisk bit köttfärs, sedan var måltiden över. Och när vi skulle vila var hon rastlös och kröp omkring och efter en timme kände jag mig färdig att sprängas. Jag var irriterad och hade inget tålamod och använde ett tonläge som var mycket skarpare än vanligt. Och som alltid när jag har misslyckats med att få henne att sova tog jag med henne ut i vagnen. Och som alltid somnade hon på stubben.

Jag gick runt ett tag och satte mig sedan på en parkbänk och tittade på henne när hon sov. Hennes ansikte var helt avslappnat och armarna låg stilla längs med kroppen. Då och då rörde hon lite på de perfekta små fingrarna och jag kände hur jag blev ledsen över att jag varit irriterad på henne tidigare. Irriterad för att hon varit som små barn är. För att jag var trött.

Hon vaknade pigg och glad och när vi gick upp till lägenheten satt hon på golvet och lekte med sina klossar. Jag halvlåg i Lisas knä i soffan och Korvas hittade på en lek som gick ut på att stoppa en kloss i munnen på mig och sedan ta ut den och byta den mot en annan. Jag bestämde mig för att vara uthållig och vara med på leken så länge hon tyckte att det var kul. Men man kan inte mäta sig i uthållighet med ett barn. När hon hade stoppat in klossen säkert femtio gånger i munnen på mig och rivit mig med naglarna på läpparna, varje gång hon skulle ta ut den igen, var jag tvungen att avblåsa leken.

Plötsligt dök hon upp med sitt lilla huvud nära mitt och sa ”mamma” och gav mig tre pussar på munnen.

Jag tycker om de små sakerna. De små sakerna är också stora. Ofta är de till och med större än de stora, därför att de kräver att man verkligen ser dem. De stora sakerna fångar uppmärksamhet utan att någon behöver anstränga sig. De små går en obemärkt förbi om man inte är vaken. När man ser de små sakerna i vardagen är det ett tecken på att allt fungerar. Inte nödvändigtvis att allt är på topp eller att man är på gott humör, men att man är närvarande. Och är man närvarande finns det inte en dag när det inte händer någonting. Man kan få för sig att ingenting av värde har hänt, men det är aldrig sant. Då har man bara inte sett det. Då är man inte närvarande. Det enda man kan se då är de fasta hållpunkterna. När man har ätit och sovit och sett på tv och jobbat o.s.v.

De senaste dagarna har jag inte känt mig riktigt närvarande, och visste jag inte bättre skulle jag säga att ingenting har hänt. Nu vet jag ju att det aldrig är sant, att det alltid händer saker, men jag har inte sett det. Det låter otäckt, men man skulle kunna säga att jag har missat ett par dagar i mitt eget liv. Det har ju ni också, men det är helt klart värst för mig.

Det är ju ändå mitt liv.

För ett tag sedan när Molly höll på och fånade sig så sa hon att vi måste be om ursäkt till hennes rumpa. Jag minns inte varför. Kanske hade vi, enligt hennes mening felaktigt, beskyllt henne för att fisa eller någonting, jag minns inte.

När Molly var på kollo i somras ville vi skicka ett vykort till henne. Hon hade inspirerat oss, så på vykortet skrev vi att vi saknade henne och att hon måste be Korvas rumpa om ursäkt för att hon åkt iväg. Problemet var att vi glömde skriva till vem kortet var. Så när posten kom och skulle delas ut till barnen höll personalen upp vykortet och frågade alla om någon visste vem Korvas var, eller kände igen figuren på bilden. Om man ska tro Molly var det oerhört pinsamt att ge sig tillkänna under de omständigheterna.

”Det är ju helt stört, vilka föräldrar skickar ett vykort på sitt barns rumpa!!?”

På dagis gör Korvas framsteg och börjar så smått socialisera med de andra barnen och bildar långa meningar av obegripliga ord. Hon har valt att gå åt andra hållet, att hitta rytmen i språket innan hon lär sig orden. Hon vet att orden kommer och då är det bara att byta ut de som inte betyder någonting mot de som betyder någonting.

Men i andra sammanhang är hon nu som en tyst liten magnet. Korvas och jag var på sextioårskalas med översovning i helgen och hon satt som ett frimärke på min kropp och gav inte ifrån sig så mycket som ett pip under hela det första dygnet. Om inte någon fick för sig att titta för länge på henne eller försöka ta henne i famnen, för då fick de veta att hon inte saknade röst. Då blev hennes ögon som små smala streck i ett illrött, gapande ansikte.

Det är fint att känna sig behövd och älskad, men kombinationen av att inte kunna gå och vara enormt klängig var påfrestande. Hon väger en hel del nu och jag bar omkring på henne som en handväska, för fridens skull, och kände att om det fortsätter så en längre tid kommer jag att drabbas av en muskelinflammation.

”Korvarm” kommer det att stå i journalen.

Något som slog mig när jag tänkte vidare på det här med manlig amning är att det alltid finns ett visst tabu när det kommer till manlig intimitet med barn. Eller manlig intimitet över huvud taget. Det behöver inte vara något så kontroversiellt som att amma sitt barn om man är man, det är helt enkelt inte lika accepterat med manlig intimitet.

Flickor kramas oftare utan att skämta om homosexualitet och utan att dunka varandra i ryggen samtidigt, som för att bevisa att det inte rör sig om någonting annat än en vänskaplig kram. De kramas för att de gillar varandra och finner ingen anledning till någon vidare förklaring. För många män är det mer komplicerat. Varför vet jag inte, men fysisk närhet verkar vara mer förknippat med kvinnlighet än med manlighet. Det är sorgligt och ohälsosamt och jag är säker på att det bidrar till att så många människor förfasas och upprörs, när det till talas om en man som vill göra någonting som kvinnor brukar göra, som i amningsfallet.

Jag har hört av män som jobbar på dagis att det blir riktigt obehagligt på arbetsplatsen, när det har skrivits eller talats om pedofiler i massmedia. De håller mer avstånd till barnen och är noga med varje liten rörelse, så att det inte ska kunna misstolkas som någonting sexuellt. Hur konstigt blir inte det för barnen, när någon i personalen plötsligt inte vill krama dem längre? Och det ger signalerna att det är lite konstigare att krama en man än en kvinna. Och varför ska man i en sådan situation behöva känna sig som en förövare, eller bevisa att man inte är det, bara för att man är man? Det är ju sjukt.

Därför vill jag slå ett slag för männens nakentid med sina barn. Av med tröjorna och gnid och gosa. Själv försitter jag aldrig ett tillfälle till lite hud mot hud med Korvas.

Och när tiden är mogen kan vi också sluta dunka våra vänner i ryggen.  

Jag har gjort ett första utkast till två listor. En med saker jag gjorde mer av innan jag fick Korvas och en med saker jag gör oftare sedan Korvas kom.

Lista över saker jag gjorde mer av innan Korvas föddes:

–          Var med kompisar

–          Drack öl

–          Låg

–          Sov

–          Läste

–          Torkade min egen stjärt oftare än andras

–          Stirrade upp i taket

Lista över saker jag gör oftare sedan Korvas föddes:

–          Babysimmar

–          Rullar bollar fram och tillbaka

–          Läser samma böcker om och om igen

–          Trycker på knappen för grön gubbe vid övergångsställen

–          Irriterar mig på den idiotiskt konstruerade spärren man måste ta sig igenom med barnvagn till tunnelbanan.

–          Äter frukost

Listorna är som sagt inte kompletta, men man måste börja någonstans. Annars blir det aldrig klart.